Det är ett obestridligt faktum att kristenheten kämpar för sin överlevnad i många delar av världen. I Mellanöstern, varifrån denna världsreligion härstammar, så förföljs de kristna helt öppet, de fördrivs från sina hem och byar, kyrkor sprängs i luften och lagar förhindrar ett återuppbyggande av de kristna gemenskaperna, som funnits sedan fornrkristen tid, fem århundraden innan islam uppstod. I Sydamerika beror upplösningen mera på bristande undervisning, prästbrist och ändrade levnadsvillkor. I Europa och USA finns hotet från en moralisk ordning, som ritas upp utifrån den sekulariserade världens karta.

Detta har splittrat inte bara samhället i stort, med olika syn på familj och samlevnad, etik och politik. Själva den katolska kyrkan är idag delad - den som alltid varit känd för sin enhet, för en eftertänksam tröghet och försiktighet gentemot förändringar, som inte är grundade i den gudomliga uppenbarelsen. Kyrkan, Kristi brud, skakas idag av skandaler, av inre konflikter, motsägelser och personstrider. Kommunikationen förs via öppna brev i medier istället för från person till person. Det talas mycket om anmälningar, kommissioner, utredningar och övervakning, men mindre om andlighet, om tillbedjan, sakramentsliv och självtukt.

Besvikelsen hos de troende har visat sig i att man lämnar den kyrkliga praxisen. Kyrkorna står tomma i länder, som bara för något halvsekel sedan ansågs vara de mest katolska i världen; Spanien, Italien, Irland, Belgien, Bayern...Stora ärevördiga kloster förvandlas till hotell eller museer, ordensmedlemmar arbetar som tjänstemän i stift som mera liknar statliga myndigheter.

Detta frestar ledningen att tro att det är fel budskap man haft. Det går inte längre komma med katekes, moralismer, regler och mekaniska fromhetsövningar, sägs det. Kyrkan måste vara positiv, livsbejakande, inte tala om straff, skärseld, helvete, plikt och moral, utan om passion, glädje, barmhärtighet, förlåtelse, nåd, och friheten att själv välja och skapa sitt liv.

Att i denna atmosfär föreslå att några delar från de exhumerade kvarlevorna av ett älskat helgon och hennes föräldrar ska göra turné i några av de mest sekulariserade länderna i världen , dessutom de mest lutherska, i Norden, är naturligtvis en galen idé. Reliker, fysiska delar av döda personer, ter sig för många närmast skrämmande. Att dessutom tala om avlat som "belöning" för en vallfärd, alltså befrielse från plågorna i skärselden, detta går ju bara inte att förstå för en någorlunda upplyst människa i vår tid, har det sagts.

Men när relikerna från heliga Therése av Lisieux och hennes heliga föräldrar Louis och Zélie, väl anlänt till Sverige, kommer troende för att vörda dessa trons förebilder. De kommer, trots bristfällig annonsering och sparsmakade kungörelser, ja, skepsis från en del håll.

I katolska domkyrkan infann sig tusentals personer under en helg. Man bad och biktade sig, man visade sin vilja att vara nära, att beröra och beröras. Man lyssnade till föredrag. I många församlingar ströddes blomblad framför relikerna när de anlände. I Jönköping hälsades de med afrikansk sång och trummor redan utanför kyrkporten. I Vadstena tog de konsekrerade hostiorna slut, man hade inte räknat med de kanske sexhundra som vallfärdat denna tidiga lördagmorgon.

Relikerna av S. Therése av Jesusbarnet och hennes föräldrar, i Vadstena blåkyrka. I bakgrunden relikskrinet med relikerna av heliga Birgitta och Katarina av Vadstena. Kardinal Anders Arborelius och biskop Kozon av Köpenhamn firade hl Mässan med stiftspräster, vid högaltaret i den lutherska kyrkan. Foto: katobs.se

Det handlar om troende från många olika länder och traditioner. men även svenska konvertiter, unga välutbildade personer, barnfamiljer, gamla som kommer trots sina fysiska begränsningar, även i rullstol.

Den nu nittioårige legendariska prästen och föreläsaren fader Pierre Descouvemont sade i Vadstena att för heliga Therese handlade allt om att lyssna till Gud, ta det till sig för att sedan ge tillbaka till Honom. Och det är just detta vad folkfromheten också kan lära oss: De lärda och ledande behövs, men ibland kan de missta sig. Man får inte glömma att många, många av våra katolska traditioner har växt fram ur de troendes hjärtan; Corpus Christi, rosenkransen, vallfärderna, vördnaden för relikerna, ja, många delar av liturgin, har börjat som spontana yttringar av människors tro.

Det har visat sig också hur de troende mycket väl kan skilja vidskepelse och fetischism från en äkta levande tro och önskan att ta emot, för att kunna bli en lite bättre människa och ge tillbaka till Gud. Vi kan erinra oss kvinnan som ville röra vid Jesu tofsar:

om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt.

Jesus märkte detta och kallade på henne. Förskräckt närmade hon sig. Och Jesus svarade:

Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda. (Matt. 9:20-22)

Det var alltså tron som räddade henne, inte beröringen i sig.

Det var de troende i Smyrna, som år 156 insisterade på att få bevara benen från martyren Polycarpos, i strid med de lärda kristna judarna, som uppmanade den romerske befallningshavaren att vägra dem, ty annars kunde de

bara överge den Korsfäste och börja dyrka denne man istället.

Men folket i Smyrna berättade:

Vi tog upp hans ben, som är mera värdefulla än dyrbara ädelstenar och finare än renaste guld, och lade dem på en särskild plats, där Vår Herre kommer tillåta oss att samlas som det är möjligt, i glädje och lycka, och fira födelsedagen av hans martyrium.

I själva Birgittadagens läsning heter det ju med Herrens egna ord:

Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.

Red.

20181008

Se även:
Om relikvallfärden: Video (EWTN Nordic)
Program Sverige
Vad är reliker?
Allt om relikerna
Förberedande novena
Avlatsbrev
Religiositet och fromhet på äkta folklig grund
Ledare: Om reformrörelserna och deras motiv