Sedan några år har kyrkan angripits både utifrån och inifrån. Det handlar nu inte bara om skandaler och personliga tillkortakommanden. Man angriper kyrkan för själva läran. Kyrkan har inte anpassat sig tillräckligt till vad folket önskar av den, och det är därför som kyrkor och kloster töms, och seminarieplatserna gapar tomma, säger man. Det är därför alla skandaler med övergrepp mot barn förekommer, och det är därför som kyrkan får så lite acceptans från politiskt håll, menar man. Det har till och med bildats rörelser, som menar sig företräda "Gudsfolket", alltså de troende gräsrötterna, och man samlar namnunderskrifter, ordnar seminarier med mera.

Påvebesöket i Tyskland uppvisade en mängd föreningar som samlades i en någon ovanlig välkomstkommitté för att vara katoliker som besöktes av påven. De skulle nämligen möta honom med krav och protester. I Österrike har en kyrkoherde startat ett "uppror" i syfte att avskaffa prästkravet vid mässfirande, införa öppen kommunion, kvinnligt diakonat och prästämbete med mera. I Tyskland finns nätverket Wir sind Kirche, som till och med uppmuntrar till skenvigningar av kvinnliga präster. I USA finns också en hel del liknande grupperingar, däribland, Catholics for choice, en lobbyorganisation för fri abort med mera. De frågor som förenar dessa grupper är att man vill att kyrkan skall förändra sin hierkiska struktur, införa större lekmannainflytande, ändra sin morallära och mer eller mindre avskaffa läroämbetets auktoritära roll. Sexuell samvaro skall inte betraktas som synd, om bara båda parter är överens. Några katolska sammanslutningar är också föreningar för homosexuella. Man vill att homosexuella ska kunna ingå äktenskap även kyrkligt, och preventivmedel skall vara något som kyrkan till och med ska kunna rekommendera. Abort skall inte betraktas som synd, utan som en lösning för att undvika skador. Alltså ska den vara laglig. I kravpaketet ingår ofta också att präster ska kunna gifta sig och en del vill även öppna prästämbetet för kvinnor. Det finns alltså egentligen inget i reformkatolikernas program och manifest, som tyder på att reformerna skulle handla om den kristna tron och förslag för att utöva den på ett sätt som gör oss mera lika Kristus.

Med jämna mellanrum kommer resultat av enkäter, som ändock visar att det är just detta som folket, de troende vill att kyrkan ska ändra på. Samtidigt brukar det framkomma i samma enkäter att ett fåtal av de tillfrågade bryr sig om vad kyrkan lär ut, och en minoritet beslöker söndagsmässan. En undersökning i Frankrike för några år sedan gav vid handen att en stor majoritet inte hade några sympatier för påven. Men samma enkät visade också att av de tillfrågade var det endast två procent som besökte kyrkan någon gång på året.

Vi har tidigare haft flera artiklar om den så kallade folkfromheten. Med detta menas att det ur de folkliga lagren kan uppstå former av fromhet, som kan förändra kyrkan så att säga underifrån - och till och med leda till globala fromhetsuttryck (Fátima, Lourdes). Bortsett från de många helgon, som först har uppmärksammats lokalt, och efter många år till slut blivit inskrivna i kyrkans stora bok, så finns det även andra ceremonier, som kommer från gräsrötterna. man behöver bara tänka på Corpus Christiprocessionen, idag en mycket etablerad demonstration av tron på Kristi närvaro i Hans Allraheligaste Sakrament. Denna tradition skapades i Frankrike på 1200-talet. Den unga flickan Juliana av Liége såg 1208 en syn, som upprepades varje gång det var fullmåne. Hon såg en fläck på månen och en stark röst sade henne, att fläcken berodde på att folket inte nog hyllade Det Allraheligaste Sakramentet. Först när hon haft samma upplevelse i tjugo års tid berättade hon om den för sin biktfader. Så småningom ledde detta till en lokal tradition, som genom påven Urban IV blev en allmän fest.

Det finns många sådana exempel på hur Gud talar till kyrkan genom sitt "fotfolk".

Hur är det då med dessa grupper vi tidigare nämnt? Borde inte kyrkan lyssna på folket, om det är 80 % av de troende som är av annan mening än några biskopar, tjänstemän i kurian och påven? Nyligen har den sedan 1979 avstängde teologen Hans Küng varnat påven, att denne genom att godkänna prästbrödraskapet SSPX kommer att försätta sig själv i schism med Gudsfolket, och därmed med kyrkan själv.

Istället för att försonas med de ultrakonservativa, antidemokratiska och antisemitiska SSPX, borde påven hellre bekymra sig över majoriteten bestående av reform-vänliga katoliker och förena sig med reformationens kyrkor och hela den ekumeniska rörelsen.

Problemet här är bara: Vad är det som man ska samlas kring? Påvens uppgift är att ena - men inte ena om vad som helst. Om en majoritet av folket vill förändra ett sakrament så kan inte påven medverka till detta. Inte heller om man vill avskaffa något i Jesu lära, helvetet till exempel. Ty då kommer påven och kyrkan i schism med sig själv, med sin lära, tradition, ja med Kristi undervisning. Och detta är faktikt ett betydligt större misslyckande än om den misslyckas att få allt folk med sig. Hans Küng anför teologen Suarez som menade att man har rätt att avsätta en påve, om han agerar schismatiskt. Men Küng tolkar ordet schism som detsamma som att det finns olika tolkningar och åsikter. Teologen Suarez avsåg förstås avvikelse från läran och traditionen, och inte från folkets mening. Vi vet ju hur fort denna kan skifta och vad som kan påverka den, inte minst i våra mediala tider.

Det finns många tillfällen i historien när både grupper och enstaka har vädjat till påven i olika frågor. Vi behöver bara påminna oss om vår egen heliga Birgittas envisa vädjan till påven att flytta tillbaka till Rom. När det gäller de reformivrande grupperna däremot så undrar man om det är kyrkans framtid som de oroas över, eller om det i själva verket är helt andra motiv som leder dem.

Hans Küng beskyller sin forna kollega Ratzinger, nu påve Benedikt, helt öppet för att vara "oevangelisk" . Men ser vi till hans egen profil, så har han sedan länge upphört att verka som präst i klassisk mening, och energin används uteslutande till kritik. Detta gäller många andra tongivande röster i reformrörelserna. Och som sagt - innan man drar slutsatser utifrån enkäter, bör man ställa frågan, om de tillfrågade överhuvudtaget lever den katolska tron, om de fått undervisning, om de ber, eller om de har lämnat inte bara heliga tron, utan även dess praktik.

Påven Johannes XXIII sade i ett kort uttalande redan 1962:

Präster borde erinra sig att, för att ge ett exempel på oklanderligt uppträdande, de viktigaste aktiviteterna i deras uppdrag är: Att fira Altarets offer värdigt; att förkunna Guds ord; att förvalta sakramenten; att bistå de sjuka; särskilt de döende; att undervisa om tron till de oupplysta. Allt det andra som inte hör till dessa aktiviteter måste sättas åsido eller, på sin höjd, tolereras.

20120526