av Paola Di Somma

Ur: "Biblia pauporum" (De fattigas bibel).

Studiet av sambandet mellan liturgi och folklig religiositet har börjat bedrivas först under senare tid. Det handlar i själva verket om den teologisk-liturgiska och pastorala reflektionen som förts efter andra Vatikankonciliet, i samband med genomförandet av den postkonciliära reformen. Denna i sin tur har ett samband med det religiösa uppvaknandet som karakteriserar decenniet mellan 1970 och 1980.

När vi talar om ”folklig religiositet” talar vi om en universell erfarenhet av stor mänsklig och andlig spännvidd. I varje människas hjärta, liksom i varje folks kultur och detta folks kollektiva uttryckssätt, finns alltid den religiösa dimensionen närvarande. Den folkliga religiositeten har inte nödvändigtvis samband med den kristna uppenbarelsen, men i många religioner visar den sig på sätt som vittnar om en religiös uppfattning av livet som äger rum inom det egna folkets kultur och i den kristna uppenbarelsen.

Den katolska kyrkans katekes säger i no. 1676:

Den folkliga religiositeten utgörs i allt väsentligt av ett värdekomplex som med kristen visdom svarar på de stora existentiella frågeställningarna. Den goda folkliga katolska religiösa känslan har sin grund i en förmåga att göra en syntes för sin existens. På så sätt låter den på ett kreativt sätt gudomligt och mänskligt, Kristus och Maria, ande och kropp, gemenskap och institution, tro och fosterland, förnuft och känsla hänga samman med varandra. (...) Man måste pastoralt kunna göra en bedömning av den folkliga religiositeten för att kunna ge den sitt stöd och om nödvändigt också rena och rätta till den religiösa känsla som ligger under dessa andaktsövningar och för att låta de troende göra framsteg i insikten i Kristi mysterium (jfr. Johannes Paulus II, apostolisk uppmaning Catechesi tradendae, no. 54].

Systrarna tillhörande kongregationen ”Confraternita dell'Annunziata di Civezza”
år 1992.

Till skillnad från den folkliga religiositeten, betecknar ”den folkliga fromheten” olika form för kult av gemenskaps- eller privat karaktär. Inom den kristna trons gränser utrycker den sin fromhet, inte i den heliga liturgins form utan i en från liturgin fristående form, som är karakteristisk för ett helt folk eller en etnisk grupps kultur.

Fromhet är framför allt en känsla som gör att människan får en stark önskan att älska och vörda Gud. Som påven Paul VI sade i den apostoliska uppmaningen Evangelii nuntiandi, 48

”uttrycker den en törst efter Gud som är förbehållen de enkla människorna och de fattiga. Den gör dem när det gäller att uttrycka tron i stånd till en generositet och en offervilja som gränsar till hjältemod. Den innebär en stark insikt i Guds djupaste egenskaper: faderskapet, den förutseende omsorgen och ömsinta och ständiga närvaron. Den väcker en inre attityd som vi sällan finner i lika höga grad hos andra folklager och som består till lika delar av tålamod, förståelse för vad korset innebär, distans till livets fluktuationer, öppenhet gentemot nästan, hängivenhet och gudsfruktan”.

Det rör sig alltså inte om en fromhet som kan hänvisas till en folkgrupp som saknar bildning, utan om det språk på vilket evangeliet berättas i denna landsända och som färgas av ögonblick av upplevd erfarenhet. Guds son har trätt in i en särskild historia och civilisation och denna historia förenar sig med alla de olika uttrycken för vår kultur. I lokalkyrkorna som var och en bär på sitt mänskliga arv förkroppsligas den universella kyrkan och på så sätt kommer det kristna mysteriet till uttryck.

Campobasso-mysterierna som firas under Corpus Domini-festen. På Corpus Domini-dagen (Kristi kropps och blods högtid) defilerar längs en rituellt fastställd rutt genom staden Campobassos gator de 13 ”mysteriemaskinerna” som bärs på axlarna av 200 män. Det är levande ”vagnar” som består av en plattform av trä på vilken en metallstång är fäst i vars ändar de levande personerna som utgör en ”scen” har sin plats. Dessa personer verkar att hänga fritt i luften. Under processionen skrider bärarna långsamt fram till den rytmiska takten av musikbandets toner. Den speciella placeringen av stängerna som håller uppe personerna (tre för varje plattform) bidrar till den säregna effekten av vagnarna som tycks röra sig stötvis. ”Mysterierna” som i den lokala terminologin betyder så mycket som ”varje slags scenografisk apparat eller konstruktion avsedd för festbruk som används i kyrkan eller i närheten av kyrkan med anledning av särskilda religiösa ceremonier” föreställer scener och episoder ur Bibeln och ur helgonens liv: Isidoro, den helige Crispino, den helige Januarius, Abraham, Maria Magdalena, den helige Antonio Abate, den obefläckade avlelsen, den helige Leonardo, den helige Rocco, Assunta, den helige Michael, den helige Nikolaus, Jesu allraheligaste hjärta. Apparaterna förfärdigades år 1748 av den i Campobasso hemmahörande konstnären Paolo Saverio Di Zinno (1718-1781). Han hade fått sin utbildning i Neapel och det var förmodligen i denna stad som han fick idén till skapandet av dessa apparater, som är ”rörliga konstruktioner av spansk härkomst som skall brukas vid fester och byggdes upp i Neapel under vicekonungarnas tid och framöver för att tjäna till varaktigt minne av civila och religiösa händelser” (Di Iorio). År 1805 blev mysteriemaskinerna skadade av en jordbävning och restaurerades sedan av Giuseppe Di Zinno, konstnärens barnbarn.

Man tror ofta att den folkliga fromheten tog sin början under medeltiden. I själva verket visade sig de första tecknen på folklig fromhet redan i kristendomens första början, men sedan kom de att medelst en spontan sammansmältning att nästan på ett perfekt sätt bringas i överensstämmelse med fornkyrkans begynnande liturgi och då försvann nästan varje form av olikhet. Under perioden mellan 600-talet och mitten av 1400-talet blir vi vittne till en ökande åtskillnad mellan liturgin och folkets fromhet. Detta går så långt att det uppstår en slags dualism: å ena sidan har vi de officiella liturgiska firandena som utförs på latin av prästerskapet, å den andra folket som fjärmar sig från den lärda teologin och börjar följa en trosväg som leder till större frihet där de ber sina böner och sjunger sina psalmer på folkspråket. Det var många faktorer som bidrog till denna separation: Existensen av en liturgi som endast kunde utföras av präster med kompetens till detta; den otillräckliga kunskapen om Skriften, inte bara från lekmännens sida utan även hos många präster och munkar, vilket gjorde att det var svårt att förstå och förmedla förståelsen för liturgins struktur och symboliska språk; spridandet av den apokryfiska litteraturen, så rik på mirakel och anekdotiska berättelser, som tilldrog sig de troendes intresse. Detta var skälen till uppkomsten av den folkliga fromheten, den så kallade liturgia pauperum, som tjänade som undervisning när Bibeln var utom räckhåll för folket och liturgin upplevdes som främmande.

I Vägledningen för den folkliga fromheten och liturgin (Direttorio su Pietà popolare e Liturgia, utgiven av Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten (2001) läser vi:

”När den folkliga fromheten är äkta och genuin, har den sin källa i tron och bör därför uppskattas och uppmuntras. I sina mest genuina uttryck motsätter den sig inte den heliga liturgins centrala plats utan stöttar tron hos folket, som anser den vara ett naturligt religiöst uttryckssätt och som gör dem mottagliga för firandet av de heliga mysterierna”.

Fromhetens historia visar upp såväl oförytterliga värden som oundvikliga begränsningar. Den äger emellertid förtjänsten att ha varit platsen där det kristna folkets tro har kunna bevaras och spridas (”la pietas”). Den folkliga fromheten är något som det inte går att bortse ifrån i kyrkans liv. Därför fortsätter den att uppskattas och utvecklas i form av det dyrbara instrument som är folkets erfarenhet och införlivande av det uppenbarade mysteriet. Den folkliga fromhetens pedagogik utsätts för ständig rening för att befria den från olika slag av vidskepelse och överlagringar, så att den blir i stånd att tala till vår tids andlighet och bidra till att släcka törsten efter den.

Den folkliga religiositetens uttryck överensstämmer ibland inte med den katolska läran och den kan till och med förorena den i viss mån. I dylika fall måste man försöka rena dem försiktigt och tålmodigt, genom kontakter med de ansvariga och genom en uppmärksam och respektfull undervisning utom i de fall då en sådan radikal brist på överensstämmelse kräver tydliga och omedelbara åtgärder.

Eldarna till firande av San Antonio i byn Colletorto (17 januari). Eldarna som tänds till den helige San Antonio Abates ära i många delar av landskapet Molise, uttrycker en mycket gammal och djup folklig religiositet. Ritualen, som följer ett exakt mönster, har förblivit oförändrad genom åren. Veden plockas ihop av ungdomar redan under det föregående årets sista månader och överlämnas till invånarna i varje kvarter. Dagen för händelsen förbereds bålen på många platser i regionen, kyrkoherden välsignar den eld som är närmast kyrkan från vilken glöden tas som skall tända alla de andra eldarna. Detta blir en anledning för hela befolkningen att träffas och att tävla om vem som har den största elden och ger dem tillfälle att berätta många spännande historier, minnen, fantasier och förutsägelser om framtiden för varandra. Dessa eldar som tänds under tiden för vintersolståndet kan jämföras med andra eldar som tänds i andra områden i Molise under midsommarens solstånd (eldarna som tänds den 12 juni).

Idag när vi befinner oss i början av det tredje årtusendet har vi ännu större anledning att stödja en sund sammankoppling av liturgi och folklig fromhet. Sökandet efter helgelse hos de mångfaldiga sekterna eller i de stora asiatiska religionernas asketiska och meditativa liv, liksom sökandet att nå kontakt med livet efter detta som vi finner även inom bildade katolska miljöer, är mera utbrett än någonsin, ävenså tendensen att återvända till en viss slags gudsfruktan som hämtar näring i mirakler, som till exempel visioner och uppenbarelser.

Vi får inte längre lämna den folkliga religiositeten i händerna på folket självt. Det skulle kunna innebära en fara för en atavistisk explosion, för en motsättning till den officiella liturgin, så som sker där religiositeten inte har evangeliserats och blivit renad genom ordet, bönen och den pastorala urskillningen som leder fram till Kristi mysterium och till gudsfolkets konstituerande. Den folkliga religiositeten kan även förfalla till religiös fundamentalism eller till billig ”religionsturism”. Vi får inte uppmuntra detta slag av folklig religiositet som fjärmar de troende från det kyrkliga livets källor, som om de för alltid skulle vara förvisade till att skyfflas undan under epitetet ”anhängare av folklig religiositet”.

Festen till åminnelse av Vår fru av Ricotta i Pietracatella (tisdagen efter pingst). Ceremonin börjar på söndagen som föregår pingsten. Statyn av Vår fru av Konstantinopel tas ut ur sin vanliga nisch och sätts på en piedestal omgiven av blommor. På pingstdagen flyttas statyn till en slags tron, praktfullt insvept i altardukar. På annandag pingst får den en guldkrona och andra prydnader. Den dagen skänker fåruppfödarna den mjölk som skall användas till att utvinna ricottan som kommer att delas ut till alla invånarna. På tisdagen äger sedan den högtidliga processionen rum, där ”de små jungfrurna” deltar liksom små kärror som dras av fåren och baggar som prytts med blommor och dukar, på vilka barnen kan rida. Tillbedjan för Vår fru av Konstantinopel som äger rum i Pietracatella har samband med landsdelens främsta aktivitet: jordbruk och boskapsuppfödning. Processionen sätter sig i rörelse mot fälten, det ena året i västlig riktning, det andra i östlig.

I ljuset av allt detta måste vi fråga oss om uttrycket för den folkliga fromheten i vårt stift alltid följer det som kyrkan och hennes läroämbete menar med tillbedjan och folklig religiositet. År efter år deltar vi i så kallade folkliga manifestationer som resulterar i förstörelse av det sakrala och hyllandet av det profana. Uppförandet av tvivelaktiva skådespel sker vägg i vägg med det mysterium som man önskar erinra sig och fira. Man slösar med pengar på spektakel som alla dessa mer och mer överdådiga fyrverkerier, vilket knappast är i linje med det helgon man vill fira eller vörda. Samma penningsummor skulle kunna användas till välgörenhetsverk som säkert skulle passa det helgon man vill fira mycket bättre. Allt detta är något som skadar den ”äkthet” i det folkliga uttrycket som Vägledningen för folklig fromhet påminner oss om. Den skulle kunna ge näring åt en relation mellan människan och det kristna mysteriets mittpunkt. Nnumera gäller ofta skyltfönstrets lockelse, man väljer den mest tilldragande produkten, utan att bry sig om relationen mellan människa och Gud.

Det är nödvändigt att vi reflekterar över denna fråga, att vi återger den folkliga religiositeten dess äkta värde och rycker den bort från konsumismens tvångströja, att vi låter den på nytt ikläda sig sober måttfullhet och de äkta uttryck så som den hade i kristendomens gryning då den var i fullständig harmoni med liturgin.

Bönestund på kvällen (olja på duk av Pasquale Ricca).

Bön på morgonen och på kvällen

Herre, jag lovar dig och tackar dig
för alla nådebevis du har gett mig
för en god och fridfull natt
på samma sätt ber jag dig att nu på morgonen
ge mig en god och helgad dag
då jag kan älska och tjäna Dig.

Jag vet när jag skall lägga mig
men inte om jag vaknar igen

min själ som ej har biktat sig
överlåter jag till Dig
o vackra Moder, du som är utan synd

När jag lägger mig i min säng
håller fyra Guds änglar vakt
två vid min huvudgärd och två vid fotändan
i mitten ärkeängeln Mikael
och vid sidan skyddsängeln
Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Jag lägger mig inte ensam
jag har som sällskap
fyra änglar över sängen
och Maria över bröstet
jag sover och de vakar,
om det behövs väcker de mig.

20071006

Från "La religiosità e la pietà ''genuinamente'' popolari"
(korazym.org)
Översättning: NH