av Lars F. Eklund

Anders Ekenbergs introduktion till mässans historia – nummer 10 i Veritas serie av introducerande skrifter - är precis som övriga titlar i serien mycket tilltalande designad i ett behändigt format som lockar till läsning. Synnerligen väl vald är omslagsbilden som återger en senromersk mosaik från Ravenna vilken visar Abel, Abraham och Melkisedek samlade kring ett offeraltare med sina offergåvor: Det förstfödda lammet, sonen Isak och bröd och vin.  Man erinrar sig osökt referensen till Abel, Abraham och Melkisedek i den romerska kanonbönen Canon Romanus. Vi skall återkomma till detta senare.

Även innehållsförteckningen inbjuder till läsning genom att ganska tydligt och pedagogiskt spegla olika perioder i mässfirandets historia.

Möjligen skulle man kunna anföra den principiella kritiken att denna typ av periodindelning, så att säga post factum, nästan oundvikligen får godtyckliga inslag då så där väldigt skarpa periodgränser sällan finns i verkligheten. Frågan kan också ställas om det verkligen är liturghistoriskt rimligt att samla hela 750-årsperioden från Pippin den Lille till reformationstidevarvet under den gemensamma hatten ”medeltiden” givet de stora förändringar som skedde i olika faser under de århundradena. 

Det är också avsnitt som helt saknas, kan man tycka. Jag tänker då i första hand på att inte ett ord nämns om den romerska liturgins firande i det världsvida spanska imperiet från 1500-talet och framåt och den relativt framgångsrika inkulturation som där skedde, vilken inom ramen för en stark romersk identitet upptog mycket av lokala former i kyrkoarkitektur, konsthantverk och musik. Många läsare hade nog haft utbyte av att läsa om hur inkulturation av den romerska riten i en utomeuropeisk kontext kunde se ut före Det Andra Vatikankonciliet. Eurocentrismen är nära nog total i Ekenbergs text.  

Det är också märkligt att de stora debatterna om Det Andra Vatikankonciliets liturgireform och dess genomförande inte ges mer än 3,5 sidor i en bok med 200 sidor.  Det torde vara omöjligt att ge en rättvisande bild av de kontroverserna på så litet utrymme. Men, men: Boken är en introduktion och allt kan inte rymmas. Och problemen med periodindelningar är ju nästan olösliga. Det om det.

Så börjar man då läsa. Och genast översköljs man av en formlig våg av ogrundade påståenden, starka vinklingar, märkliga utelämnanden och rena osanningar. Ord som att det ”måste” ha varit eller ”bör” ha varit och liknande uttryck används generöst och ofta utan några som helst redovisade grunder. Här följer ett axplock ur avsnitten om de första århundradena och om vår tid i den ordning de dyker upp i boken. Eftersom detta skall vara en artikel och inte bli en ny bok i sig så lämnar jag av utrymmesskäl de mellanliggande århundradena därhän denna gång.

”Mättande måltid”?

Redan på sidan 16 påstår Ekenberg att mässan ”utvecklades främst ur bruken i samband med måltider” och att ”det finns ingen direkt förbindelse mellan tempeloffren och det som omgav dem och kristen liturgi”. Han är verkligen angelägen om att hamra in budskapet om måltiden. I avsnittet om den ”tidiga” mässan lyckas han på ca 10  sidor nämna ordet måltid – ofta förstärkt med adjektiv som ”verklig” eller ”riktig” mer än 30 gånger. Han pekar på sekulära måltider bland judarna och i den antika världen generellt som mönster för mässan. Mässans samband med Kristi återlösande  offer på Golgata nämns på samma sidor –en passant-  en gång. Nämns ordet offer någon annan gång så talar han bara om ”hur de som kom till måltiden hade med sig naturagåvor” och liknande. Detta är gravt missvisande. Observera att jag ingalunda påstår att allt han skriver om eukaristins måltidsdimension är fel.  Jesu måltid med lärjungarna natten före sitt lidande  är ju en självklar utgångspunkt. Men det praktiska osynliggörandet av det egentliga mässoffret – och det faktum att han inte gör någon tydlig distinktion mellan mässoffer och agapemåltid - gör att man får intrycket att han i bästa fall ger en bild av något vi idag skulle kalla ”Ordets gudstjänst med kommunion”, i värsta fall en arketypisk bild av kyrkkaffet!

Den heliga mässan har alltid och kommer alltid primärt – på den ontologiska nivån - att vara närvarandegörandet av offret på Golgata genom en ämbetsvigd man som agerar in persona Christi capitis, representerande Kristus som är både överstepräst och offer (se Dominicae cenae, nr 8-9). Den som offras är Kristus, hans kropp och blod, efter transsubstantiationen substantiellt närvarande under de sakramentala gestalterna. Det är och har alltid varit detta som gör en helig mässa till just en mässa och inte till någon annan form av gudstjänst.

Nattvarden –”måltiden”- ingår i mässan som  kommunionsriten. Mässoffrets främsta frukt är när de troende förenas med Kristus – lemmarna med huvudet - i kommunionen.

Men kommunionen är ontologiskt beroende av och föregås av mässoffret. Annars finns det ingen kommunion att gå till. Mot denna bakgrund framstår Ekenbergs förnekande av en förbindelse mellan tempeloffren och kristen liturgi som absurd. I templet i Jerusalem offrades lamm, köttet från vilka senare åts i gemensamma måltider. Det gamla förbundets offer var ju, och har alltid betraktats som, prefigurationer av Kristi offer. Ecce Agnus Dei, qui tollis peccata mundi. Beati qui ad cenam Agni vocati sunt.  Det är ju precis denna förbindelse som åsyftas på omslaget till Ekenbergs egen bok!

Detta är viktigt: Om inte mässan från början var ett närvarandegörande av offret på Golgata och ett närvarandegörande av Kristus själv så kan det inte vara det nu heller. Och då finns ingen katolsk mässa. Vare sig av romersk rit eller någon annan. Avslutningsvis kan vi här notera att av alla de äldre benämningar på mässan som  Ekenberg själv anger; Eucharistia, sacrificium, dominicum och collecta, så är det ingen som betyder ”måltid”....
Ingen ämbetsstruktur?

Nästa märkliga sak att belysa är att Ekenberg skriver (sid 22)  att ” Kyrkans ämbetsstruktur var inte given redan från början”. Detta är ju uppenbart direkt felaktigt då Herren själv gett Kyrkan dess grundläggande hierarkiska struktur med biskopskollegiet – apostlarnas efterträdare - under ledning av påven - Petri efterträdare. Det vigda ämbetets tredelning på biskopar, präster och diakoner – i en förnyad form efter den gamla tempelkultens (det vill säga den kult Ekenberg påstår att liturgin inte har nån förbindelse med)  tredelade ämbete med överstepräster, präster och leviter - beskrivs  redan under det första århundradet av till exempel Ignatius av Antiokia och påven Clemens I som en redan etablerad ordning man inte får avvika ifrån.

Vi kan nog tryggt utgå ifrån att Clemens, biskop av Rom i generationen efter apostlarna, visste vad han talade om. Vad avser de mindre uppgifterna i liturgin (subdiakoner, lektorer, akolyter etc  ) som kyrkan har rådighet över har de naturligtvis varierat över tid och gör så än idag. Men Ekenbergs starka antydan av att kyrkans hierarkiska ämbetsstruktur  blott är ett senare mänskligt påfund – en antydan som förstärks av att han på ett annat ställe talar om ”den kristna rörelsen” istället för kyrkan – är även den gravt missvisande för var och en som behöver en ”introduktion” till mässan.

Improviserad liturgi?

På sid 33 skriver Ekenberg, efter att ha återgett ett avsnitt ur Den apostoliska traditionen att ”Det som sägs här säger något viktigt om tidig kristen liturgi: bönerna hade ingen fast lydelse utan improviserades, med ledning av sedvänja och givna mönster”. Även detta är missvisande på ett försåtligt sätt. Den text han refererar till, Den apostoliska traditionen, är ett synnerligen omtvistat dokument och det finns inga belägg för att någon verklig liturgi faktiskt gått till såsom den texten säger. Och vad mera är: Det textavsnitt han refererar till handlar överhuvudtaget inte om mässfirandet!

Det är förvisso inte omöjligt att en celebrant, inom ramen för övergripande liturgiska normer, ibland kunde välja egna ord för bönen som alltså kunde variera i lydelse. Men – detta är viktigt – variation är inte improvisation. Liturgin är såsom given av Gud genom hans kyrka i grunden just något givet, inte något enskilda personer eller grupper  spontant ”improviserar” fram ad hoc. Liturgiska – rituella - normer har alltid varit viktiga eftersom de skyddar de heliga mysterierna från förvanskning och det är endast genom dem det går att skilja mellan vad som egentligen är kyrkans liturgi och sådant som inte är det. Variationer - då som nu - är normbundna. Ty för ”improvisation” i det ordets egentliga mening finns inget utrymme. Inte då, inte nu.

Observera att detta inte nödvändigtvis kräver att det finns skrivna regler. Kyrkans Tradition (stort T)  har traderats muntligt och så har de traditioner (litet t) som rituellt manifesterar Traditionen. Regler kan traderas muntligt, genom upprepning och deltagande och så var det ju allmänt under förföljelsens tid, då man var försiktig med att avslöja eukaristins kärna för utomstående och därför inte satte allt på pränt. Försiktigheten kom också till utttryck bland annat i att katekumener fick lämna mässan efter ordets gudstjänst och att man undvek att redogöra för mässoffrets exakta karaktär vid kommunikation med romerska myndigheter. Detta är tydligt i till exempel  St. Justinus brev till Antoninus Pius och i den redogörelse för mässan som återfinns i Plinius berömda brev till Trajanus. Ett klokt agerande då offer som inte var accepterade av de romerska myndigheterna straffades hårt.

I vilken utsträckning det fanns fasta auktoritativa liturgiska texter före Konstantins tid är oklart, men till exempel Dom Prosper Gueranger menar att de måste funnits rätt tidigt för att hindra villolärares förvanskningar av kyrkans bön. Vi vet också att under Diocletianus kristendomsförföljelse kring år 300 så brändes en massa kristna texter offentligt och det kan ha funnits liturgiska böcker bland dem. Precis som vid Gustav Vasas och reformationstidevarvets destruktion av katolska böcker gick texter förlorade som vi aldrig kommer att få tillbaka.

Rom inte en huvudstad?

Egendomligheterna i Ekenbergs text rör även de sekulärt historiska förhållandena. Bland annat säger han (sid 41)  att det romerska imperiets huvudstad på 300-talet flyttats till Konstantinopel. Det är verkligen en sanning med modifikation. Konstantins anläggande av Konstantinopel, som skedde av strategiska politiska och militära skäl, tog ingalunda bort Roms ställning som en huvudstad. Det kejserliga hovet ambulerade förvisso mellan kejserliga residensstäder som Mediolanum (Milano), Augusta Treverorum (Trier), Sirmium (Mitrovica), Nicomedia och senare Ravenna, men det ändrade inte Roms ställning och prestige. Senaten sammanträdde forfarande och var inblandad i lagstiftning ( s.k. senatus consulta) och i utnämnandet av de högsta ämbetsmännen,  konsulerna. Kejsarna Konstantin, Constantius II, Theodosius och Honorius höll alla triumftåg i Rom. Rom förblev ”Caput Mundi” även i imperieperspektivet, om än i en förändrad roll. Santa Pudenziana, den kanske äldsta bevarade kyrkan i Rom, har en kormosaik från 300-talet som framställer Kristus som romersk kejsare omgiven av apostlarna klädda som senatorer. Budskapet är glasklart. Kristus är Roms och världens verklige imperator.

Kormosaiken i Santa Pudenziana från mellan 410-417

Enda tillåtna religion?

Vidare påstår Ekenberg (sid 44) att kristendomen år 385 blev statsreligion i imperiet och enda tillåtna religion. Nu är det i verkligheten så, att en sådant beslut helt enkelt inte existerar !  Det enda som kan hittas som på något sätt tangerar Ekenbergs påstående är en lag gemensamt utfärdad av kejsarna Theodosius, Gratianus och Valentinianus II år 380 känd under sitt incipit Cunctos Populos. Den lagen slår fast, att för kejsarmaktens vidkommande så kommer endast sådana kyrkor/församlingar som i sin lära om Treenigheten stämmer överens med vad Petri efterträdare på den apostoliska stolen lär att betraktas som katolska, och andra som irrläriga sammanslutningar som inte får kalla sig katolska. Detta var av direkt politiskt/rättsligt intresse för kejsarmakten då de katolska biskoparna i ett beslut redan på Konstantins tid getts rätt att hålla s k audientia episcopalis. Det beslutets innebörd var att katolska kristna i ärenden av civilrättslig karaktär tilläts gå till sina biskopar för skiljedom istället för att ärendet hanterades som mål i de sekulära domstolarna. Och då är det av uppenbart intresse för imperiet att det är glasklart vilka som verkligen är katolska biskopar och vilka som bara utger sig för att vara det.  Andra religioner såsom den mosaiska tron, den traditionella romerska hedendomen eller till exempel de religiösa seder och bruk som förekom hos till ännu ej kristnade folkgrupper vilka som laeti och foederati tillåtits slå sig ned i imperiet berörs överhuvudtaget inte i lagtexten.

Varför basilikor?

Så till frågan om kyrkobyggnaders utformning. Ekenberg skriver (sid 44) att från 300-talet byggdes kyrkor inspirerade av de offentliga romerska byggnader som kallades basilikor. Detta är på sitt sätt korrekt men utelämnar två viktiga aspekter. Den första av dessa är att som den utgrävda kyrkan i Aqaba- antikens Aila - visar så byggdes kristna kyrkor – om möjlighet fanns - enligt den basilikala planen med mittskepp, sidoskepp och ett distinkt kor riktat ad orientem redan på 200-talet, före legaliseringen av kristendomen. Den andra viktiga aspekten är att förstå vilka romerska basilikor man inspirerades av. Vi har dels de äldre basilikorna såsom till exempel Basilica Iulia på Forum Romanum. Men de har en helt annan grundplan och är inte de som vägledde kyrkoarkitekturen.

De manifesterade tydligt tron på Jesus Kristus som väldsalltets konung. Kristus är Rex Gloriae, Pantokrator, Imperator och Basileus

De basilikor som inspirerade kyrkobyggandet är det sena imperiets stora kejserliga tron - och audienssalar, såsom till exempel Maxentius basilika i Rom och Konstantins basilika i Trier. Denna byggnadsstil hade en klar hierarkisk strukturering av rummet, de rymde mycket folk, de hade ingen stilmässig koppling till de gamla hednatemplen och framför allt: De manifesterade tydligt tron på Jesus Kristus som väldsalltets konung. Kristus är Rex Gloriae, Pantokrator, Imperator och Basileus. Vi påminner oss om att ordet basilika kommer just från basileus - det grekiska ordet för konung. Varje basilika är en tronsal för Herren som  välkomnar sitt folk i audiens för att komma dem till mötes och höra deras suppliker och petitioner. Vi kan också åter erinra oss mosaiken i Santa Pudenziana. Det är tron på Kristus som universums härskare som är grunden för den högst rättmätiga ”pampigheten” i det sena romerska imperiets kyrkoarkitektur, konst och liturgi. Kraven på en adekvat arkitektur kommer alltså inifrån kyrkans eget trosliv och är inte en effekt av påverkan utifrån eller en anpassning till det sekulära.

Inte ad orientem före 300-talet?

Så till frågan om öster som riktning för bön och kyrkobyggnader. Ekenberg skriver (sid 45): ”Under 300-talet blev det på sina håll sed att rikta kyrkorna mot öster ”. Han pekar därefter helt korrekt på exempel ur Bibeln som kopplar Kristus till öster och till solen och noterar att det redan tidigare var en utbredd sedvänja att be vänd mot öster. Här kan man också erinra sig en av det kristna Roms äldsta mosaiker, mosaiken från 200-talet, belägen under Peterskyrkan,  som framställer Kristus som Sol Invictus, likt en romersk triumfator färdandes i en quadriga över himlavalvet. Psallite Deo, qui fertur  super caelum caeli ad orientem. (Ps 68:34)

Sol Invictus

Två saker bör dock påpekas rörande Ekenbergs framställning. Den första är att som exemplet med kyrkan i Aqaba – liksom för övrigt den ännu äldre i Dura-Europos - visar så var kyrkobyggnader orienterade (!) åt öster redan före 300-talet. Den andra:  Även i de kyrkor som byggdes med koret i väster så stod celebranten vid det fristående altaret vänd ad orientem. Oberoende av om altaret stod i öster eller i väster celeberades alltså mässan mot öster. Det är just detta förhållande som fick en del av förra århundradets liturgihistoriker att tro att celebranten i en del kyrkor stod ”vänd mot folket”. Varför då alls bygga kyrkor med koret i väster? Dels, som Ekenberg mycket riktigt påpekar, av rent byggnadstekniska skäl, men också som en del basilikor uppförda på initiativ av Konstantin och hans mor Helena, därför att man ville efterlikna Jerusalems tempel,  i vilket det allraheligaste var beläget i väster. Ni kommer ihåg: Templet vars offer Ekenberg skrev att kristen liturgi inte har någon förbindelse med.  

Sedan skriver Ekenberg:  ”Dessutom var inriktningen mot öster inte den viktigaste i dåtida kristen bön”. Han påpekar att den viktigaste böneriktningen var uppåt mot himlen, vilket naturligtvis är en truism.  Bönen åt öster är ju självklart riktad uppåt, till Gud. Men böneriktningen mot öster var i själva verket den, om inte helt allenarådande, så helt dominerande, vilket framgår av att den inte bara varit den normala i den romerska riten utan även i övriga västliga samt de orientaliska riterna. Man kan notera att St. Basilius den Store på 300-talet tar stöd i den allmänt omfattade traditionen att man skall be mot öster i sin argumentation för den Helige Andes gudomlighet. (Om  den Helige Ande 27:66)

Argumentationen hade naturligtvis fallit helt platt om bönen åt öster inte verkligen varit en allmänt omfattad tradition. Var och en får väl bestämma sig för vem som kan ha rätt: Basilius den Store, helgon, kyrkofader och kyrkolärare. Eller Anders Ekenberg.

Med dessa observationer lämnar vi de första århundradena och tar helt sonika ett skutt på 1 500 år fram till vår egen tid, tiden efter det II:a Vatikankonciliet, för en handfull kritiska observationer kring några av Ekenbergs påståenden om det postkonciliära skeendet.

Versus populum?

Ekenberg säger (sid 162) att ”Kyrkoledningen ser alltså helst att eukaristin celebreras ”versus populum”. Han motiverar detta med ett citat ur Institutio Generalis Missalis Romani, nr 229, som säger att altaret bör vara fristående så att man kan gå runt det samt celebrera versus populum. Helt rätt. Men sen missar han att den följande bisatsen ”vilket rekommenderas överallt där så kan ske” syftar tillbaka på meningen om att altaret skall vara fristående. Syftningen är alltså inte att man måste celebrera ”versus populum”. Tvärtom har dåvarande Gudstjänstkongregationen genom kardinal Medina Estévez  den 10/4 år 2000 – inför publicerandet av senaste editionen av Missale Romanum 2003 - tydliggjort att det är helt legitimt att celebrera både ad orientem och versus populum beroende på omständigheterna.

Vad han sade var fel, det var att förfäkta att bara det ena eller andra tillvägagångssättet var legitimt enligt kyrkans normer. (Protokoll 564/00/L) Legitimiteten i att fira ad orientem framgår också av det faktum att Missale Romanums rubriker tydligt anger de tillfällen när prästen skall vända sig versus  populum. Utgångspunkten är alltså att han är vänd ad orientem. Vi kan också notera att Franciskus godkände missalet Divine Worship för de före detta anglikaner som använder sin speciella ”usus” av den romerska riten. Enligt det celebreras ad orientem. Idag är mässfirandet versus populum naturligtvis med bred marginal det vanligaste. Om det är helt lyckat är en annan fråga. Avslutningsvis skall här bara noteras, att som en snabb bildgoogling ger vid handa, så har samtliga påvar efter konciliet vid flera tillfällen celebrerat ad orientem och jag tror att vi lugnt kan utgå ifrån att Roms biskopar vet vad som är legitimt i den romerska riten...

Tabernaklet åt sidan?

På samma sida hävdar Ekenberg att kyrkan menar att tabernaklet skall placeras i ett sidokapell eller åt sidan i koret. Det där sista är inte korrekt. Lite bakgrund: Efter konciliet beslutades att det Allraheligaste sakramentet ej bör vara på altaret varpå mässa firas. Man framhävde möjligheten att ett särskilt kapell för Det allraheligaste, i synnerhet i kyrkor som ofta användes för t ex bröllop eller som besöktes av mycket turister. Skälet för detta var synbarligen att situationer kunde uppstå vari inte tillbörlig respekt och vördnad visades sakramentet. (Jmf Eucharisticum Mysterium, nr 52.) Enligt nu gällande normer i Institutio generalis missalis romani, nr 315, skall tabernaklet, enligt biskopens val, vara i koret – förstahandsalternativet - eller i ett särskilt kapell. Något om ”åt sidan” i koret sägs inte. Precis tvärtom har man nu pekat ut den bästa platsen som upphöjt i mitten av korets absid. ( Sacramentum caritatis, nr 69)

Bejakade biskoparna Consiliums förslag?

Allra sist på samma sida påstår Ekenberg att biskoparna samlade till synod 1967 ”bejakade i det stora hela” den nya formen för mässan när de fick ta del av Consiliums förslag. Det är helt enkelt inte sant. Av de närvarande biskoparna tillstyrkte 71 medan 105 sade nej helt eller delvis. Många ändringar gjordes senare inför publiceringen av St. Paulus VI:s Missale Romanum.

Vart tog den gregorianska sången vägen?

Sedan till ett märkligt utelämnande. I avsnittet om sången i mässan efter reformen nämner Ekenberg överhuvudtaget inte den gregorianska sången på latin. Varför är det märkligt ? Jo, därför att konciliet självt i konstitutionen om liturgin pekade ut den gregorianska sången som den romerska liturgins egen sång och att den därför, ceteris paribus, skall ha den främsta platsen i mässans firande. Konciliet gav också instruktioner om utgivande av de normerande böckerna – editio typica - med gregoriansk sång samt att böcker med enklare gregorianska melodier skulle frambringas, det som blev Graduale simplex. (Sacrosanctum concilium nr 116 och 117). Vidare sades att åtgärder skulle vidtagas så att de troende kunde sjunga sina delar av mässan på latin. (Sacrosanctum concilium, nr 54). En personlig reflexion: Detta senare innebar att konciliet höjde ambitionsnivån när det gällde de troendes aktivt engagerade deltagande i mässan sjungen på latin. Samtliga påvar efter konciliet har understött sången på latin. St. Paulus VI gav instruktioner om utgivandet av en minimisamling gregoriansk sång de troende borde kunna, samlingen Jubilate Deo. Min utgåva från 1986 (protokoll 1130/86) innehåller ungefär 50 stycken: Mässans ordinarium med inledande och avslutande dialoger, Mariaantifonerna, sånger för tillbedjan av sakramentet, hymner som Te Deum, m m.

Samtliga påvar efter konciliet har understött sången på latin

St. Johannes Paulus II talade därutöver för den gregorianska sången på latin i en Chirograph år 2003 samt i encyklikan Ecclesia de eucharistia,nr 49. Benedictus XVI pläderade för den gregorianska sången i bland annat den apostoliska uppmaningen Sacramentum caritatis, nr 62. Franciskus sade i ett tal till  kyrkokörer i september 2019 att varje församling borde ha en schola cantorum grundad i den gregorianska sången. Instruktionerna till det gällande Missale Romanum från 2003 lyfter fram den gregorianska sången som förstaalternativet vid mässfirande. (IGMR, nr 41) Mycket märkligt alltså att Ekenberg inte nämner något om detta, inte minst då det är ett uppenbart faktum att den gregorianska sången på latin inte alls fått den framträdande roll i postkonciliärt mässfirande som konciliefäderna avsåg. Detta är också en av de vanligaste punkterna där liturgireformens implementering kritiseras även av troende som inte alls kan beskrivas som ”traditionalister”, som det ordet nu ofta förstås.

Missvisande om kritiken och kritikerna

Sedan till det korta – väldigt korta - avsnittet om kritiken av liturgireformen och dess implementering. På sidan 195 skriver han att kritiken ”ofta ansett att mässans karaktär av mysterium gått förlorad”. Det där är gravt missvisande avseende vad kritiken går ut på. Att mässan rymmer ett mysterium - mysterium fidei!- det vill säga något som vi inte kunnat veta och förstå om inte Gud uppenbarat det för oss - är ett oföränderligt faktum och inte något som kan gå förlorat så länge det verkligen är en mässa som firas. Vad kritiken går ut på är snarare att den nya formen för mässan, eller kanske snarare de sätt på vilka den oftast firas, inte på ett optimalt eller ens adekvat sätt återspeglar detta mysterium rituellt. Det är inte samma sak.

Grupper som firar mässan enligt den äldre formen i okomplicerad och full gemenskap med kyrkan och Rom, såsom Petrusbrödraskapet, FSSP, och Kristus Konungens Institut, ICRSS, nämner han inte alls

Vidare påstår Ekenberg att Pius X:s brödraskap anser att den nya formen för mässan är ”ogiltig”. Det är helt enkelt inte korrekt. FSSPX kritik av den nya
mässsformen är svidande. Ofta träfffsäker, men stundtals helt orimlig. Men de ifrågasätter inte den nya mässformens sakramentala giltighet i sig. Möjligen förväxlar Ekenberg här FSSPX med det totalt marginella Pius V:e – brödraskapet. Sen finns även i detta avsnitt märkliga utelämnanden. FSSPX
befinner sig när detta skrivs i schism. Men grupper som firar mässan enligt den äldre formen i okomplicerad och full gemenskap med kyrkan och Rom, såsom Petrusbrödraskapet, FSSP, och Kristus Konungens Institut, ICRSS, nämner Ekenberg inte alls.

Ännu märkligare är att han i princip inte alls nämner sådana som problematiserat liturgireformens genomförande – oftast inte konciliets beslut i sig - och förespråkat mer eller mindre genomgripande korrigeringar och förbättringar av mässfirandet i praktiken.

Jag tänker här på konciliehistoriker som Romano Amerio, Roberto de Mattei och Yves Chiron. Viktig, om än inte alltid uppbygglig, läsning. Vi har liturgihistoriskt kunniga som Alcuin Reid, Klaus Gamber, Stefan Heid och Laszlo Dobszay. Insiktsfulla advokater för den äldre riten som Peter Kwasniewski och Michael Fiedrowicz. Förespråkare för en så kallad ”reform av reformen” som gregorianikexperten Denis Crouan, teologen Aidan Nichols OP  och Joseph Ratzinger/ Benedictus XVI.   Och vi har avslutningsvis många fötreträdare för hierarkin som profilerat sig genom sina ansträngningar att värna ett värdigt firande enligt den romerska riten i både äldre och nyare form, till exempel kardinalerna Sarah, Burke, Ranjith, Brandmüller, Eijk och Zen, ärkebiskoparna Cordileone, Sample och Stack, biskoparna Schneider och Egan, monsignor Newton och många andra.

Varför all denna ”name-dropping”? Jo, därför att Ekenbergs avsnitt ger en alldeles för smal bild av hur kunnig, bred och mångsidig kritiken av liturgireformens genomförande egentligen är. Notera, att av de personer jag nämnt ovan har ingen, inte ens Joseph Ratzinger/Benedictus XVI, befunnits värdig att få en plats i den litteraturlista som avslutar Ekenbergs bok.

Några avslutande reflexioner

Det hade varit bra – i synnerhet som boken är en introduktion till mässan historia - om Ekenberg någonstans beskrivit exakt vad en mässa är. Det vill säga vad måste finnas med för att en mässa skall vara en mässa och inte en annan form av gudstjänst. Vilket är egentligen det subjekt vars historia Ekenberg vill berätta? Vad som å ena sidan är oföränderligt och nödvändigt och å andra sidan vad som är föränderligt i mässan blir aldrig riktigt klarlagt i texten, vilket lämnar ett intryck av att allt i princip är föränderligt. Vilket det inte är.

Om man som lekman – i alla avseenden - hittar så många missvisande  uppgifter, vilken tillförlitlighet kan då egentligen tillmätas något som sägs i boken?

Anders Ekenberg var i många år ordförande i Katolska liturgiska nämnden och biskopsdelegat för liturgin. Mot den bakgrunden ter sig de många bristerna i hans text ännu märkligare och tankeväckande.

Lars F. Eklund

Fil lic Lars F. Eklund är f d sakkunnig i Statsrådsberedningen och tidigare kommunalråd i Göteborg. Han har genom åren publicerat ett flertal skrifter och artiklar, främst med utgångspunkt i St Thomas av Aquinos politiska filosofi och den katolska socialläran.

Tidigare artiklar i samma ämne:
Konciliet eller Consilium? av Lars F. Eklund
Skrotats eller omredigerats? av p. Anders Piltz OP
Den romerska liturgins traditionella former
är vägen framåt  - inte bakåt av Lars F. Eklund
Liturgi och tradition Intervju med monsignore Nicola Bux
“Lär er av den helige Franciskus"
Reformen som aldrig blev av
Ledare: Tro och förnuft leder oss
Hur den gamla mässordningen kom åter till Sverige