Alltsedan denna tidskrift grundades år 1968 har det funnits en tydlig avsikt att förmedla nyheter och händelser som påverkar vår katolska verklighet. Att då uppmärksamma vad som kommer från Rom, från påven och hans utskott och kongregationer, har varit en prioritet. Vi har även låtit översätta artiklar av mera analyserande karaktär, från kardinaler, biskopar och teologer, högst meriterade författare och pålitliga källor som National Catholic Register, First Things, och erfarna vatikankännare som Sandro Magister och Alberto Carosa m.fl.

I samband med att påve Benedikt tillkännagav att det inte behövs särskilt tillstånd att fira den heliga Mässan enligt romersk rit och de liturgiska böckerna från 1962, så uppstod en del diskussioner. Det fanns redan före påve Benedikt blev utnämnd ett motstånd mot hans försök att ena kyrkan och på något sätt få tillbaka alla de prästkallelser som isolerats i och med ärkebiskop Lefebvres otillåtna - men giltiga - biskopsvigningar år 1988. När han dessutom 2009 lyfte exkommuniceringen av de fyra biskoparna i Sankt Piusbrödraskapet, uppstod en ramaskri. Vi försökte i en serie artiklar reda ut de värsta missförstånden, alltid med sikte på vad påven egentligen hade velat: Enhet bland de troende och samvetsfrihet i respekt för uppenbarelsen, traditionen och läroämbetet. Han kom även omedelbart ut med följebrev som förklarade besluten mycket utförligt. Med påve Franciskus´ legitimering för prästerna i Piusbrödraskapet att höra bikt och delta i vigslar, uppfattades detta som en kontinuitet av påve Benedikts strävan.

När nu påve Franciskus kommer med ett Motu proprio, som även det behandlar den äldre mässordningen, och i princip går rakt emot det som påve Benedikt publicerade, och verkade för, så uppstår naturligtvis frågan: Hur ska vi redogöra för detta? Har vi alltså verkat i motsatt riktning till enigheten? Har påve Benedikt gjort det? Ska vi stryka ett streck över allt detta vi tidigare har stått bakom?

Påvens roll är alltid att ena kyrkan, och det är i det ljuset vi försöker förstå påve Franciskus ´mycket disciplinära, ja, hårda och milt uttryckt lakoniska beslut att förvisa en av många älskad liturgisk ordning - ja, en särskild fromhet, en karismatik - till utanför församlingarna, och deras gemenskap, för att på sikt den ska helt försvinna eller endast finnas hos prästsammanslutningar som inte är inkardinerade i några stift.

För många stift kommer detta innebära långtgående konsekvenser. Det handlar om en del av de troende, inte minst ungdomar, som funnit sin andliga näring i den äldre liturgin, med dess tonvikt på vördnad, offer och tillbedjan. För att inte tala om alla de präster och seminarister, som redan växt in i denna liturgiska form, utan att för den skull uppfatta sig stå i någon som helst strid med Läroämbetet.

Det framhålls ibland från sakkunnigt håll att denna ordning är stel och förenklad, att den innehåller onödiga upprepningar. Och att med liturgireformen så får församlingen tillgång till betydligt fler texter och böner från vår rika tradition. Detta är naturligtvis sant. Men om detta inte åtföljs av att Altarets sakrament respekteras och mässoffret framhålls, så drabbar det själva sakraliteteten i liturgin. Just den som påven S. Johannes XXIII så fantastiskt ville lyfta fram tydligare.

Ingen katolik vill vara annat än lojal till Petri efterträdare. Men samtidigt kännetecknas vår tro av att vi inte rigoröst följer regler för deras egen skull, eller ens bara för att påven uttalat dem (den som brukar kallas falsk ultramontanism). Något som i synnerhet vår påve Franciskus ständigt återkommit till. Vi måste förstå, och vi måste vara förankrade i vår bön. Lex orandi, lex credendi. Såsom vi ber, så tror vi!

Visst kan det finnas uttryck inom den så kallade folkfromheten som måste regleras, om den avviker från den rätta tron, såsom vidskepelse och liturgiska avvikelser. Men här är det alltså fråga om själva den mässordning och liturgi, som organiskt har växt fram under tvåtusen år, som närt så många troende och fött fram så många kallelser och så mycket helighet. Och ja, den firades ju av samtliga konciliefäder under hela det Andra Vatikankonciliet.

Att reformer och regleringar behövs är självklart. Den på 1970-talet så omskrivne ärkebiskop Marcel Lefebvre var handplockad inför konciliet och ingick den förberedande kommittén. Han skrev själv 72 scheman, varav flera behandlade liturgiska förändringar. Alla förkastades dock redan under de första två veckorna. Med den reform som blev följde missbruk, det finns det många bevis för. Många kände inte igen sig i den heliga Mässan. När dessutom latinet försvann över en dag, så var det många i de nationella grupperna som blev vilsna. Så kom lekmannakravet på nationella mässtillfällen, med allt vad detta innebar, inte minst för tillgången till präster och sammanhållningen i församlingarna. Så uppstod rörelser som Una Voce, i syfte att den äldre mässordningen inte bara skulle förpassas till arkiven, och därmed helt enkelt glömmas bort.

Det var därför som först påven S. Johannes Paulus II och sedan påve Benedikt XVI gav möjligheten till de båda mässformerna, för att de skulle berika varandra. Vilket faktiskt har skett.

Lydnad till biskoparna och Läroämbetet är en del av vår tro. Men vi kan inte lyda blint och gå emot både vårt eget förnuft och vad Kyrkan proklamerat med stor kraft tidigare. Som i alla tider så handlar det om att förstå bevekelsegrunderna, och om det inte går så får man lämna saken åt Vår Herre. Vi kommer att fortsätta att rapportera om reaktioner och konskevenserna av påvens beslut, i en anda av tro, öppenhet och förnuft. Vi anbefaller bön och stöd för personen i Petri ämbete såsom det var tänkt - en kraft som enar alla troende i just tron.

Vårt valspråk är Tro och Sanning. Och vi kan ännu utropa: - Var inte rädda FÖR Rom - var rädda OM Rom!

Red.

Alla ledare