Den 14 september, på Korsets Upphöjelses fest, hände något, som kanske inte har så stor betydelse i mångas ögon. Påvens motu proprio Summorum pontificum trädde i kraft. Vad är nu detta? Kort sagt innebär det att påven förklarar den gamla mässordningen aldrig ha varit förbjuden, trots att det utbretts en praxis som innebär just detta. Förfarandet med särskilda tillstånd, sk indult från biskoparna för att fira mässan enligt den gamla ordningen behövs ej längre.

Förmodligen kommer inte många se någon effekt överhuvudtaget av detta. Det finns dem som föredrar den äldre formen och för dessa kan det innebära att de får tillgång till denna liturgi i större utsträckning.

Pontifikalhögmässa, Domkyrkan i Stockholm 2007

Var detta det enda skälet till påvens motu proprio? Naturligtvis inte. Dokumentet har länge legat i byrålådan, och publiceringen har föregåtts av ljudliga protester från framförallt franska biskopar, som till och med handgripligen försökt avstyra dess publicering genom att resa till Rom och vädja till påven och tongivande kardinaler. Man har velat framställa det som en eftergift för ett antal grupper, där Sankt Pius X:s prästbrödraskap står som främste symbol för en tillbakagång och reträtt från det aggiornamento som det Andra Vatikankonciliet genomförde för att förnya kyrkans förhållande till världen och aktivera lekmännen. Farhågorna låg i att tillståndet skulle ge vind i seglen för dem och skapa splittring.

Men frågan är betydligt större än så. För att förstå vad påven vill med sitt motu proprio måste man gå tillbaka till hans rötter i liturgirörelsen och Romano Guardini. Här spelar ord som skönhet och sakralitet en stor roll. I den klassiska The Spririt of the Liturgy konstaterade Guardini att liturgins mål inte är individens uttryck för tillbedjan, inte heller gruppens. Istället är det hela kyrkans - både den synliga och osynliga - objektiva akt, som utförs av prästerna.(1) Inspirerad av påven Pius X ville Guardini också att individen deltar som en medlem av hela kyrkan, inte som enbart en individ. Och med detta följer ett aktivt deltagande i liturgins skeende. "Du ska inte be i mässan, men säga mässan" som Pius X skrev i en instruktion.

Mässa "ad orientem" enligt ordinarie mässordning, Assumption Grotto church, Detroit.

Det är inte svårt att förstå dem som talar om en liturgins kristid. En del är känsligare än andra, och i vårt stift är vi relativt förskonade. Men man kan bara resa runt - Europa räcker - för att snart konstatera att heliga mässan skalats ner till ett minimum av sakrala åtbörder. Istället upptas större delen av firandet till enkla religiösa sånger och diverse musikinslag, inte så sällan i karaokeliknande former med projektor- eller TV-skärmar där texten löper och musik från schlagervärlden tonar ut från de ljudstarka högtalarsystemen. Detta tillsammans med långa predikningar fyller effektivt varje möjlig stund för uppmärksamhet, bön och tystnad. Informaliteten runt altaret är snarare regel än undantag. Mässan blir främst en manifestation av gruppgemenskap och underhållningsvärdet tillgodoses genom mer eller mindre lyckade lekmannainslag, där det mera handlar OM Gud än riktar sig TILL Gud.

Mässa med teknologihjälp. Baclaran church, Manila, Filippinerna.

Ofta hör man ordet inkulturation nämnas, och med detta menas att tolkningen av den heliga tron skall anpassas till den lokala kulturen, främst när det gäller katekesundervisning o.dyl. Många tolkar det dock som fritt fram att införa folkloristiska inslag i mässan. I ett land som Filippinerna, med sina kanske 60 miljoner katoliker, kan man idag knappast höra mässan på latin – som faktiskt är kyrkans officiella liturgiska språk. Den folkliga trenden har slagit igenom så till den grad att det räcker med att resa sju timmar från huvudstaden, så har även riksspråket tagalog övergivits för de provinsiella språken.

Men liturgiskt handlar det istället om högst likriktande företeelser – sånger som tillhör den internationella repertoaren och lite ansträngda lekmannainslag som går igen överallt.

Även andra liturgier har drabbats. Ibland nämner man mångfalden av riter som ett argument till att vi inte behöver någon normerande rit och heller inte ska vara rädda för reformer. Men ser vi till den faktiska situationen idag så visar den snarare på likriktning än mångfald. Både den ambrosianska och den mozarabiska riten har reformerats till förvillande likhet med den romerska ordinarie mässordningen. I Milano finns den gamla ambrosianska riten kvar enbart tack vare en liten lekmannagrupp, den firas en gång i veckan i en liten avlägsen kyrka dit de närmast sörjande kan söka sig. En del framhåller också den portugisiska Bragaliturgien. Men slår man upp ärkestiftet Braga står inte ett ord om någon särskild liturgi. För att uppleva Bragariten får man vända sig till en viss Prof. Dr. fader Ingo Dollinger, som brukade läsa Bragariten som kyrkoherde i den lilla byn Alsmoos i Bayern.

Sak samma gäller de orientaliska riterna. Deras äldre former går knappast att uppbringa. Både den kaldeiska och maronitiska liturgin har undergått kraftiga reformer i samma riktning som den romerska. Folkspråken – i de flesta fall arabiska – har tagit över de bibliska sakrala språken (arameiska, gammalsyriska) och även här införs inslag från populärmusikgenren.

Även ordnarnas liturgier är i stort sett borta. Till och med de ärevördiga och slutna kartusianerna har reformerat sin rit, om än försiktigt.

Reformer är ibland nödvändiga och har alltid förekommit. Men det finns alltså en viss anledning till oro att liturgin - genom praxis - på bred front avsakraliseras och tunnas ut, att perspektivet "fest med änglar och helgon" förloras för de rent mänskliga behoven av gemenskap.

Himmelsk liturgi enligt Giotto: Kristi himmelsfärd

En del välmenande kyrkoherdar känner sig illa till mods, då den liturgi de ansvarar för inte tycks vara fin nog för somliga – och nu inte ens för påven? Men just den globala tendensen visar ju att det inte är de enskilda prästernas fel om liturgins väsen förändrats. Vi har istället att göra med en gradvis vindkantring, som börjat som en akademisk idé om återgång till urkyrkan, men vänt åt ett helt annat håll – åt världen som den ser ut idag.

I detta ljus ska man se påvens referens bakåt. Man bör kanske inte tala om en reform av reformen utan istället ett nytt försök att uppmärksamma liturgin, så som liturgirörelsen tänkte sig det hela redan från början av 1900-talet. (2)

Reformen kom alltså aldrig till stånd, i alla fall inte såsom Johannes XXIII tänkte sig den, och som uttrycks i koncilietexten Sacrosanctum concilium. De troende skulle inte komma "som främlingar eller tysta åskådare" utan delta, väl medvetna om vad de gör. Prästen skulle läsa vissa partier med hörbar röst, folket svara och be med prästen, upprepningar undvikas. Läsningarna skulle utökas och man skulle i vissa partier av mässan och i vissa fjärran länder kunna använda folkspråket. Genomgående i alla sakrament skulle reformer vidtagas för ökad tydlighet, så att meningen med sakramentet framgår för dem som tar emot det. Texter och riter skulle omformas så att de "uttrycker tydligare de heliga ting som de står för".(3)

Att helt avskaffa latinet och den gregorianska sången var det aldrig tal om, inte heller flytta tabernaklet, bygga om altare och, för dialogens skull, vända prästen mot församlingen.(4) Detta skedde genom oskriven praxis, som också med många andra betydligt mera innovativa inslag. På sina håll har man missförstått subsidiaritetstanken (att beslut skall tas på lägsta möjliga nivå) och tolkat den så, att församlingen äger liturgin precis som den äger andra församlingsfrågor, vilket ytterligare försvagat uppfattningen av liturgins objektiva väsen.

Paradoxalt nog har utvecklingen gått emot att det blir allt svårare att förstå den heliga mässans innebörd, medan reformen kom till just för att öka denna förståelse.

Romersk rit, extraordinarie form, firad för första gången under det nya tillståndet i Heliga Korsets församling, Eskilstuna, den 14 september 2007 (patronatsfest).

Vi måste alltså försöka se tillståndet till den äldre mässformen i ett helhetsperspektiv. I centrum står inte några grupper med kyrkopolitiska eller estetiska mål, utan allas vårt sätt - och inte minst våra möjligheter - att leva Eukaristin tillsammans med hela kyrkan och "försätta oss i Herrens närvaro".

Vad vi än tycker om den ena eller andra formen, kan vi inte döma dess respektive "anhängare" efter detta kriterium. Ty i båda former gör vi exakt samma sak. Det är detta som påven försiktigt men målmedvetet strävar efter att sätta ljuskäglan på; att delta i den heliga liturgin är att ställa sig inför Herren, att vara i Herrens närvaro, att få en försmak av den himmelska liturgin. Då får inte människan och hennes preferenser stå i centrum, utan det som ärar Gud.

Och vad kan ära Gud bättre än skönhet, tystnad och bön?

Ulf Silfverling

(med stöd från övriga i redaktionen)

FOTNOTER:

1. Liturgins första och främsta mål är inte att ge individen möjlighet att utrycka sin vördnad och tillbedjan inför Gud. Dess avsikt är inte ens att väcka, forma och helga individens själ i sig. Framförandet av den liturgiska handlingen och bönen stannar inte vid det individuella. Det stannar heller inte vid de kollektiva grupperna, som består av individer, som då och då möts som en förenad och begränsad enhet i egenskap av församling. Liturgins subjekt består snarare av alla de troendes enhet i sig - Kyrkan - en kropp som vida överskrider församlingen. Liturgin är hela kyrkans offentliga och legitima akt av tillbedjan och den leds av de tjänare som kyrkan själv har utnämnt till att utföra denna tjänst - hennes präster. I liturgin ges de troende möjlighet att ära Gud, och i gengäld får församlingen helgelse genom denna tillbedjan. Det är viktigt att denna liturgins objektiva natur blir fullt uppmärsammad och insedd.

Romano Guardini: The Spirit of the Liturgy, kap.1. (övers. US)

2. Ett led i påvens strävan att återknyta till traditionen var den apostoliska exhortationen Sacramentum caritatis, som utkom den 22 februari, men passerade relativt obemärkt. Där uppmanas att musiken skall vara sakral, att prästens roll som förrättare skall betonas (t.ex. lekmän skall inte användas till kommunionsutdelning) och att tystnad och kontemplation måste få plats i den ordinarie liturgin. Men det tycks inte många bry sig om. Hur många församlingsråd har läst den till exempel? Inför påven själv spelades i Mariazell modern slovensk jazz med saxofon och trummor i responsoriet och den tystnad som exhortationen enträget appellerar till infann sig aldrig heller här.

3. Den i detta sammanhang ibland omnämnde "rebellen" ärkebiskop Lefebvre, vars rörelse ofta framstår - och framställer sig själv - som totalt reformovillig, skrev under dessa riktlinjer, men motsatte sig de reformer som sedan skulle komma.

4. I själva verket vänder sig prästen endast fyra gånger till församlingen, medan det i den äldre ordningen detta föreskrivs sex gånger. All annan bön och tjänst riktar sig mot altaret och således - den Korsfäste själv.