Manuel Lozano Garrido, med smeknamnet LOLO , tillhörde som ung Acción Católica, blev författare och journalist, var invalid – och blind – och satt i rullstol i mer än 28 år. 

När biografin om Lolo kom ut i Madrid sade kardinal Javierre:

”Med kännedom om vår påves förkärlek för unga och sjuka personer, ser jag för mig vilken glädje Johannes Paulus II kommer att få när han hälsar Lolo välkommen till de heligas samfund…” och sedan tillade han: ”Det är inte svårt att föreställa sig vilken glädje det kommer att ge Johannes Paulus II när han ser en handikappad komma in i den härlighet Bernini beskriver (anspelning på den helige Petrus tron i Peterskyrkan). Kongregationen för helgonförklaringar måste förstås bara göra om trappan till en ramp. Jag har aldrig förr hört talas om någon som gör sin entré bland helgonen i en rullstol. Det gör mig därför glad att tänka på att Försynen reserverat detta privilegium, att vara den förste som gör det, för Lolo.”

1.- Men vem är då Lolo?

När Lolo var ung var han medlem av Acción Cathólica (en rörelse som uppstod på 1930-talet i katolska europeiska länder som Spanien och syftade till att hjälpa nödställda och lidande, ö.a.). Han föddes i Linares (Jaén) år 1920. Vid 22 års ålder gjorde en sjukdom som leder till progressiv förlamning honom rullstolsbunden. Han blev så småningom helt förlamad. Under de sista nio åren var han också blind.

Men Lolo var en ung kristen som tog evangeliet på allvar, och som Martín Descalzo (spansk präst och journalist) sade om honom: ”Han hängav sig åt att vara kristen, han hängav sig åt att tro.”

Följande episod visar hur allvarligt han såg på Evangeliet: En dag kom en man hem till honom (det var broder Roger från Taizé). Denne såg honom, hörde honom tala. Såg den utmärglade lilla kroppen. Då tog han pennan och skrev över skärmen på lampan som lyste upp hörnet av bordet där Lolo arbetade: ”Lolo, ett sakrament vigt åt smärtan.” 

Men denne ungdom som arbetade för de nödställda inom Acción Católica, som alltid var glad och ständigt leende, ”smärtornas man” och ändå en man som spridde glädje bland de hundratals ungdomar och vuxna som kom till honom för att få råd, denne man bar på en hemlighet: Lolos hemlighet (”El secreto de Lolo” är titeln på en biografi i form av en seriebok för barn som förlaget Blanca Aguilar gett ut).

2.Vad är då Lolos hemlighet som fick honom att leva ett liv fullt av glädje trots smärtan?
(“La alegría vivida en el dolor” är en biografi om Lolo författad av just vännen Rafael Higueras Álamo, som är just författaren till denna artikel, den kan hämtas här: http://www.network-press.org/lolo/La_alegria_vivida_en_el_dolor_Manuel_Lozano_Garrido.pdf)

Som ung hade Lolo älskat idrott och naturen. Han var glad när han som barn lekte barnets vilda lekar och detta ledde honom till en begeistrad idrottsutövande ungdom, i den tid när livet öppnar sig fullt av möjligheter och han önskade ”sluka” världen genom att hänge sig åt apostoliskt arbete. Det var under 1930-talet i Acción Católicas ungdomscenter i Linares som han fick sin utbildning till apostel. ”Acción Católica var allt för honom.”

Det var där som han lärde sig att älska jungfru Maria med hela sitt hjärta. Han skrev underbart vackra texter till hennes ära och ägnade henne en ömsint och sonlig kärlek under alla de 28 år som han arbetade som handikappad författare och journalist.

Det var där som han skaffade sig den eukaristiska glöd som skulle vara med honom hela livet. Det var där som han skrev innerliga texter om Corpus Christi-högtiden, om Skärtorsdagen och om prästämbetet. Han var redan förlamad när han från balkongen på huset där han bodde som låg just mitt emot församlingskyrkan Santa María de Linares, i vilken han döptes och där nu hans jordiska kvarlevor vilar, från denna balkong gjorde han en paus i sitt arbete som handikappad skribent och sade: ”Här och nu, mitt emot tabernaklet, kommer jag att påbörja en livslång dialog med Honom”.  

3. Den eukaristiska erfarenheten

I sin ungdom var han en riktig ”Tarcicius” (kristen martyr under 200-talet, förstakommunionens helgon, ö.a.) när han under det spanska inbördeskriget i hemlighet bar den heliga eukaristin till de troende, och hans kärlek till eukaristin blir än djupare när får tillbringa hela skärtorsdagens natt i fängelset i tillbedjan inför Herren i sakramentet som man smusslat till honom gömd i en blombukett.

Eukaristin präglade Lolo ända in i märgen. Så här vackert beskriver Martín Descalzo det: “Mässa i Manolos hem”!; Lolo hade nämligen upptäckt hur viktig eukaristin är för kyrkan och för varje kristens liv. Han kunde inte tänka sig att tillbringa en enda dag utan att ”hålla rundabordssamtal med Gud” (”Mesa redonda con Dios”) och det är också titeln på en av hans böcker. Eukaristin var för Lola något som gav honom styrka i hans svaghet och glädje i hans lidande, källan till hans apostoliska glöd och det som gav näring åt hans skrivande.

4. Apostel

Den unge Lolo, engagerad i ett apostoliskt arbete under en tid som var fientlig mot de kristna och där dessa till och med förföljdes, besöker byarna för att informera människor om Acción Católica och dess arbete. Han vågar till och med att evangelisera via radion. Han älskar Kristus och säger till Honom: ”Jag ber Dig, ge mig Ditt hjärta … det är inte av egoism som jag ber om det, inte för att allt det jag gör ska gå lätt och utan ansträngning, utan för att väl kunna uppfylla detta åtagande som det är att älska dig så som Du älskar oss alla”. Detta står att läsa i ”Las golondrinas nunca saben la hora” (Svalorna vet aldrig hur mycket klockan är), en annan av hans böcker. Denne Lolo, rastlös och ständigt på väg, får sina första känningar av lidandet. ”Det var tydligt att lidandet fick mitt liv att ändras radikalt. Jag fick lämna skolsalarna, lägga min examen på hyllan, hädanefter var det ensamhet och tystnad som gällde för mig. Den journalist som jag önskade bli kunde aldrig börja på journalisthögskolan. Den lille apostel som jag drömde om att bli fick sluta upp att ge sig ut i förstäder och byar. Men mitt ideal och min kallelse, dem ser jag tydligt framför mig, tydligare än någonsin, tydligare än jag någonsin kunnat drömma om.” Så skriver han i ”Cartas con la señal de la Cruz” (Brev försedda med Korsets sigill).

5. Invalid

Denne apostel som tillhörde Acción Católica får från Gud ta emot ”kallelsen att vara sjuk”. ”Mitt yrke: att vara invalid”. Och hans invaliditet är av det slaget att han dag för dag blir allt orörligare. Hans kropp förvandlas till samling ben förvridna i smärta. Och ändå …. När han förlorar rörelseförmågan i höger hand lär han sig att skriva med vänster. När även den handen blir förlamad dikterar han in i en bandspelare och blir en outtröttlig författare och journalist där han sitter i sin rullstol.

6. Författare och journalist

Det finns två anekdoter som jag skulle vilja berätta. När han ännu kunde röra fingrarna lite grann gav man honom en skrivmaskin. Det första som han skrev var detta: ”Herre, jag tackar Dig. Det första ordet jag skriver blir ditt namn. Må det namnet alltid vara denna maskins styrka och dess själ… Må Ditt klara ljus alltid lysa i de människors sinnen och hjärtan som arbetar omslutna av detta ljus, så att allt som de gör blir ädelt, rent och hoppingivande.” Och när han får tillåtelse att i sitt hem, vid hans ”runda bord”, få fira mässa fick han denna ingivelse: ”Ta bort skrivmaskinen” – ”Varför det? Varför just nu? Är du galen?” – ”Jo, jo, skynda dig, ta den och ställ den under bordet, så att Korsets stam borrar in sig i tangentbordet och slår rot där.”  Ja, sannerligen, hur fast rotade inte rötterna sig i hans liv och hur mycken frukt gav inte trädet som växte fram ur dem!

7. ”SINAÍ”

Sittandes i sitt hörn i sin rullstol, utan att kunna röra sig, blir Lolo journalist och författare. Och mer än så: han grundar en religiös stiftelse: ”Sinaí, grupos de oración por la prensa” (Sinai, bönegrupp för journalister). Grupper om 12 sjuka som ansluter sig till vars ett kloster där munkar och nunnor lever i klausur, åtar sig att med sina böner ge andlig näring åt ett konkret kommunikationsmedel i samhället och på så sätt kommer 300 obotligt sjuka att få kraft och mod genom Lolo och den månatliga tidskrift han grundar för dem. Liksom Moses gjorde när han bad med armarna uppåtsträckta på Sinais berg för att hjälpa Israels folk – på samma sätt blir dessa sjuklingar ”som inte kan sträcka upp armarna och vars fötter inte bär dem för att gå” trots detta ett kristet och apostoliskt stöd för alla journalister.  

Detta gjorde att han kunde skriva Tio Guds bud för journalisten (”El Decálogo del periodista”) och Bönen för journalisterna (”La oración por los periodistas”). Det var nämligen på två olika sätt som Lolo var en kristen journalist: för det första för att han skrev om religiösa ämnen, men han kunde ”även mycket och ännu mera” skriva om allt och vad som helst utifrån kyrkans syn på ämnena, med det betraktelsesätt som tron ger. Det kunde handla om gruvdrift eller stadsplanering, monokultur eller jordbruk, krönikor med senaste nyheterna från staden eller universums utveckling…

8. En sjukling som arbetar varje dag

Lolo blir journalist och författare. ”Jag tjänar mitt levebröd med svett och tårar”, säger han en gång när han tar emot ett av de många litterära pris man ska ge honom. Han skriver nio andliga böcker, dagböcker, essäer, en självbiografi, och ett hundratal artiklar för den spanska pressen både den landsomfattande och den lokala ... Lolo är en arbetare som lider smärtor, eller en sjukling som arbetar från solens uppgång till dess nedgång. I hans liv flätas åren i det mödosamma arbetet som utförs under intensiv smärta samman till en enda fläta. Men hans liv levs även, och detta är som en stor hemlighet, inom den marianska och eukaristiska fromheten, ur vilken spirar hans lidelsefulla kärlek till kyrkan och hans oförtröttliga apostolat som han utför ”utan att förflytta sig ur sin rullstol”.

9. Kärleken till kyrkan

Slutligen måste vi berätta att Lolos kärlek till kyrkan växer i takt med kyrkans väg i Konciliet. Med vilken glupskhet han slukade alla nyheterna, ”läste” dem fastän redan blind, genom att lyssna på konciliefädernas och Andra Vatikankonciliets teologer och dessas utläggningar och reflektioner. Hur djupt trängde inte Lolo in i koncilieandan!

10. Smittande glädje

Hans liv blev genomträngt av en uppfattning av lidandet där det rofyllda accepterandet gick hand i hand med Guds planer. På så sätt förvandlades hans liv i kontakt med andra människor till en glädje som smittade. Nedanför grottan i Lourdes, sade Lolo, pilgrimen och sjuklingen, till Vår fru: ”Jag vill offra åt dig glädjen, den välsignade glädjen.”  Och Vår fru sådde den och lät fröet förökas så att hans glädje och goda humör blev allt större, och han kunde sprida dem till alla som besökte honom där han satt i sin rullstol.

11. Undantagstillståndet levde han som om det var något helt normalt

Lolos uppfattning om livet växte alltmer så att han uppfattade det som egentligen var ett undantagstillstånd (hans starka smärtor på grund av sjukdomen. Hans läkare sade till honom: ”Du är den bland de allvarligt sjuka patienter jag har som åtnjuter bäst hälsa”), som något helt ”normalt”. Han accepterade det som något som en oundgänglig del av livet trots de fruktansvärda förhållandena det medförde. Lolos ovanliga merit var att denna svåra situation förvandlade han till något som ”tycktes normalt”. Han levde sitt liv trots alla problemen som en frisk och stark man! Man skulle kunna kalla honom en ”1900-talets Job”.  

12. Den 3 november, 1971

Han dog den 3 november, 1971. Det var på den helige Martin av Porres, “Fray Escobas” festdag, det helgon som hade vuxit till i helighet i ett litet hörn av klostret, på samma sätt som Lolo som hade levt hela livet inom den kvadratmeter som hans rullstol utgjorde. Medan jag, hans präst, som fick uppleva den stora glädjen att i nio år vara honom nära, bad Fader Vår med honom och Rosenkransen: ”Bed för oss syndare, nu och i vår dödstund”. Och det var under de ögonblicken som hans hjärta upphörde att slå – detta hjärta ”som inte fick plats i hans bröst”, som läkaren alltid sade när han undersökte det med stetoskop.

Tolv år tidigare, på samma dag, den 3 november, skrev Lolo: ”Idag luktar trottoaren järnväg, det är som när tåget kommer in och en vän kliver av, en vän som du inte träffat under lång tid. Och du finns där, sittandes bredvid min rullstol, och jag lägger i ett utbrott av sympati armen omkring dina axlar…” (utdrag ur boken ”Dios habla todos los días” (Gud talar varje dag)). Han hade nått det ögonblick av innerlig vänskap  med den Gud som han hade älskat och som när han bar sitt kors under den långvariga och svåra sjukdomen hade erbjudit sig att vara hans vän. 

De som kände honom under hans liv – idag är det 31 år sedan han dog – skördade arvet efter honom. Alla hans skrivna verk har blivit återutgivna. Det har skapats en kanonisk förening som arbetar på hans helgonförklaring.  Jag som lärde känna hans enkla sätt som påminde om den helige Frans av Assisi, kan tänka mig att han nu ser på allt detta från himlen och ler ett roat leende. Biskopen av Jaén, Don Santiago García Aracil, öppnade och slutförde mellan åren 1994 till 1995 stiftets kanoniseringsprocess. Därefter har ett POSITIO om hans liv och hjältemodiga dygder som Guds tjänare ”Lolo” publicerats av Kongregationen för helgonförklaringar. Det verkar som om till och med Gud lagt sig i ärendet för redan år 2000 finns i denna kongregation förvarat ett dokument som beskriver ett mirakel som anses ha ägt rum på grund av Lolos förmedling.

Lolo, kristen lekman, i sin ungdom tillhörande Acción Católica, journalist och författare, totalförlamad och blind, som levde i djup eukaristisk och mariansk anda, kyrkans älskade son, glädjefull i smärta, apostel och rådgivare … Detta vore en lämplig text på hans visitkort. Kommer han att få rulla upp till ”Berninis tron” på en handikappanpassad ramp?


Hemsida:  Asociacion de amigos de Manuel Lozano Garrido
Besök även hemsidan för Lolos vänner: http://www.amigosdelolo.com/

20100308

Övers: NH

Se även: Journalistyrkets första helgon