Matthias Spanlang föddes den 20 februari 1887 på gården Steindlgut i Stockham i socknen Kallham. Denne begåvade son till en bonde avlade sin studentexamen år 1907 vid Kollegium Petrinum in Linz. Den 31 juli 1910 vigdes Matthias Spanlang i Linz till präst och verkade som medarbetare till en annan präst i Hofkirchen i. M. (1911), Atzbach (1911–1913), Utzenaich (1913–1915), St. Roman (1915), St. Georgen i. A. (1915–1916) och Losenstein (1916–1918). Från och med 1918 var han fältpräst vid Linz garnisonssjälavård och efter omdaningen av hela den miltära själavården i Österrik blev han år 1921 först provisoriskt, och efter den 25 november 1922 definitivt vald till brigadkyrkoherde vid brigadkommando nr. 4 i Linz. Från och med den 31 december 1925 blev han så slutligen utsedd till kyrkoherde över församlingen i St. Martin, efter det att hans önskan om att få bli ”frivillig inom hären” hade avslagits.

Spanlangs karaktärsdrag kommer bäst till uttryck om vi tar del av vad man sade om honom i tjänsten. Där kan vi läsa (i ”beaktandet av stiftsföreskrifterna”) att han ”i många punkter på grund av sin självmedvetenhet var tämligen egenmäktig”. Han älskade att jaga och gjorde gärna ett besök i värdshusen. Däremot hade han inte så mycket  ”intresse för vetenskaplig vidareutbildning i de teologiska ämnena”. Han deltog sällan i pastoralkonferenserna. De kyrkoherdar som var Spanlangs kollegor verkade sade sig dock i allmänhet vara nöjda med honom. Han var en framstående predikant, varvid han ”begagnade sig av sitt originella sätt att uttrycka sig”, var flitig med att avlägga hembesök, var en älskad kateket och biktfader och hade mycket kontakt med befolkningen. När han blev utnämnd till själasörjare för militären i Linz bekräftade biskopen där att han samvetsgrant uppfyllt sina prästerliga plikter – ”trots en viss förkärlek för underhållning och sport”.

Däremot intresserade sig Matthias Spanlang mycket för politik och författade gärna artiklar i lokaltidningarna som blev mycket uppskattade. I sitt ämbete som kyrkoherde i St. Martin tycks Matthias Spanlang ha varit omtyckte. Han var till exempel ordförande för den kristna tyska gymnasieföreningen och var engagerad i en teaterförening. Spanlangs intresse för historia och politik kommer även till uttryck i herdebrevet som vid hans ämbetstid till största delen bestod av tidningsartiklar – vilka torde ha författats av honom. Från och med 1931 ägde nationalsocialistiska församlingar rum i St. Martin, som kritiserades av Spanlang i Rider Zeitung under rubriken ”Från antiåsnedalen” (Aus dem Antiesental). Spanlangs känslor av avsky för nationalsocialismen som till en början visade sig i predikningar och tidningsartiklar, var det som skulle komma att bli honom till skada. ”Det sägs att kyrkoherde Matthias Spanlang på grund av sitt uppdrag som ordförande för den kristna tyska gymnasieföreningen från och med den 13 mars, 1938, kom att ställas under bevakning av två SA-män. Den 15 mars blev hans hem utsatt för husundersökningar av tyska Schupo-tjänstemän. Under de officiella förhandlingarna i sambad med detta blev kyrkoherde Spanlang häktad och utlämnad åt domstolen i Ried. Detta nämndes inte i det officiella protokollet, varför man inte känner till något om anledningen till att kyrkoherde Spanlang häktades” (Rapport från polismyndigheten i St. Martin, 26.4.1947.)

Enligt vittnens utsago fann man vid husundersökningen också gevär på prästgårdens vind. Enligt den statliga åklagaren i Rieds rapport år 1947 var det förutom artiklarna ”Aus dem Antiesental” finnandet av vapen i prästgården och befattningen som ordförande i den kristna tyska gymnasieförbundet som var de huvudsakliga skälen till häktningen.

”Kyrkoherde  Spanlang anklagades även av nazisterna för att under der Papierbölleranschläge i St. Martin år 1937/38 med sina beväpnade medlemmar av gymnasieföreningen ha patrullerat på gatorna för att hjälpa till att hålla ordning” (rapport från St. Martins polisstation den 26.4.1947).

Den 24 maj 1938 blev Matthias Spanlang förd till koncentrationslägret i Dachau. Det nationalsocialistiska propagandabladet ”Der Österreichische Beobachter“ kommenterade häktningen av Spanlang på följande sätt: ... Spanlang är ingen okänd utan känd för oss genom sin höga moral som en ”Blechhias” och varje vecka lät han i sin favorittidning i spalten ”Aus dem Antiesental” giftiga pilar riktas mot nationalsocialismen och det Tyska riket... Idag har även ifrån honom tagits hans hantverk.”

I församlingsboken för St. Martin i. Inn. finner vi under år 1938 för februari månad först en rapport om en namnsdagsfest firad för kyrkoherde  Matthias Spanlang, vilket visar hur omtyckt denne var. För tiden efter ”Anschluss” kan vi i följande beskrivning, visserligen författad efter kriget, ana oss till hur man hade ändrat uppfattning: ”Härliga namnsdagsfiranden, som vittnade om den högvördige kyrkoherden Mattthias Spanlangs ’popularitet’. Och knappt tre veckor senare blir Mattias Spanlang, den ’populäre’ kyrkoherden häktad, stoppad i koncentrationsläger i Dachau och Buchenwald och tvungen att dö där. Inte en hand rör sig till hans räddning. Den 13 mars sker nämligen det oerhörda, Adolf Hitler, antagligen den störste bov som ägt absolut makt som någonsin existerat, marscherar in med sina trupper... Kyrkoherde Matthias Spanlang blev tvungen att underkasta sig en husundersökning varvid man fann flera gevär. Detta togs sedan som anledning till att häkta honom. Vid arresteringen kom invånarna i St Martin att uppföra sig mycket illa. Han blev föraktad av dem, även av människor som han gjort gott mot – någon ont hade väl Spanlang aldrig gjort mot någon. Ingen ställde upp för att hjälpa honom. De gräsligaste rykten basunerades ut i världen i syfte att rättfärdiga den där boven. Bland annat ryktades det att Spanlang hade gömt en lista i tabernaklet som upptog de personer som vid en förändring i maktpositionen skulle befordras till evigheten. Naturligtvis fanns det inte ett uns av sanning i detta påstående. Till att börja med blev Spanlang förd till distriktsdomstolen i Ried, sedan efter att ha misshandlats till Dachau och sedan till Buchenwaldt. Där blev han den 5 juni 1940 fastspikad vid ett kors, eftersom han givit en jude undervisning i den kristna tron... I St. Martin gick allt sin gilla gång. Tre gånger kom en förfrågan från Dachau om man inte skulle släppa Spanlang fri, eftersom man under tiden konstaterat att han var helt oskyldig. Men St. Martins ledande personer svarade med ett beslutsamt: ’Nej!’”

Poliskontoret i St. Martin hade verkligen fått en förfrågan från distriktsmanskapet i Ried den 29 november 1938 ”om det var berättigat att hålla kvar kyrkoherde Matthias Spanlang i koncentrationslägret och om någon kunde påta sig kostnaderna för hans återfärd från lägret”. Poliskontoret meddelade den 1 december 1938 att det inte längre var berättigat att hålla kvar honom i häkte och att hans syster Maria Spanlang tog på sig att sända honom de nödvändiga respengarna. Gruppledaren för orten som även han hade att ta ställning till frigivandet, sade på eget bevåg att han inte hade något att invända mot frisläppandet, under villkor att kyrkoherde Spanlang inte längre fick uppehålla sig i St. Martin, eftersom man då skulle kunna befara att denne skulle störa den offentliga ordningen i St. Martin. Enligt uppgift från medfången P. Konrad Just skulle Matthias Spanlang två gånger ha blivit tillfrågad i lägret i Dachau om han hade tillräckligt med respengar.

På en fråga från kyrkoherde  Gregor Weeser-Krell, som ville gripa in och få Spanlang fri, meddelade den biskopliga ordinarien honom den 27 april 1939 det följande:

”Enligt informationer som kommit mig till del skall alla personer från Oberösterreich som befinner sig i Dachau återvända till sina hemorter fram till den 1 maj. Gauleiter Eigruber sade detta i ett tjänstemeddelande. Kyrkoherde Spanlang befinner sig emellertid ännu i Dachau, dock finns det hopp om att han ska få återvända hem. Den biskopliga ordinarien har tyvärr inte kännedom om varför kyrkoherde Spanlangs hemresa blivit uppskjuten. Den biskopliga ordinarien har inte blivit informerad om skälet till detta.”

Matthias Spanlang återvände aldrig. Den 26 september 1939 överförde man honom från Dachau till Buchenwalds koncentrationsläger och den 28 maj 1940 tog man honom till den fruktade lägerbunkern ur vilken de båda sedan inte kom levande ut. Vi kan bara gissa oss till hur kyrkoherde Spanlang mötte döden, det finns inga direkta vittnen. Enligt dödsattesten som utställdes den 5 juli 1940 av Standesamt Wiemar II, Nr. 1367/1940, dog kyrkoherde Matthias Spanlang den 5 juli 1940 kl. 11.55. Den 8 juni 1940 meddelade pastorsexpeditionen i St. Martin de angränsande pastorsexpeditionerna:

”Enligt det officiella tillkännagivandet som givits släktingarna dog kyrkoherde Matthias Spanlang, St. Martin, den 5 juni av plötsligt hjärtfel. Hans kropp brändes. Den 11 juni äger kl. 10 på förmiddagen ett högtidligt Requiem rum, som den ärade herr dekanen firar för den avlidne. Ni inbjudes att närvara.”

Men vi kan förmoda att han dog på liknande sätt som kyrkoherden från Tyrolen, Otto Neururer, eftersom han var sammanlänkad med denne. Om Neururer vet man – på grund av en rapport som en medfånge, Alfred Berchtold, gav – att han blev hängd i kedjor som bundits fast vid anklarna från taket på cellen. Kyrkoherde Spanlangs (förmodade) aska sändes hem och finns i familjegraven i Kallham. En medfånge, cistercienserbroder Konrad Just (1902–1964), skildrade efter befrielsen sina upplevelser i koncentrationslägret. Här följer ett avsnitt som denne skrev om kyrkoherde Spanlang från juli 1945:

Till det ärade biskopliga stiftet i  Linz!

Jag ber att få meddela Er Högvördighet Ordinarien följande. Jag har även sänt en liknande rapport till ordinarien i München. Det rör sig om de båda österrikiska kyrkoherdarna Mathias Spanlang, kyrkoherde i St. Martin i distriktet Inn och kyrkoherde Neururer, kyrkoherde i  Götzis vid Innsbruck. Båda dessa högvördigheter befann sig nära mig i lägren Dachau och Buchenwald. Spanlang var ju ett av de första offren i Oberösterreich. Han vandrade redan i maj till Dachau. Neururer kom först runt årsskiftet 1938/39 till Dachau. Eftersom det enligt alla deras prästkollegor i koncentrationslägret, vilka alla känner till fallet jag ämnar skildra, rör sig om martyrer för den katolska kyrkan, önskar jag efter bästa förmåga beskriva fallet här.

Spanlang blev strax efter intagningen fruktansvärt misshandlad. Färden till Dachau var en enda korsväg. Fångarna transporterades i en tågvagn vars fönster var förtäckta. Inne i vagnen måste alla, även Spannlang, stå i stram givaktställning och sittandes var de tvungna att ha händerna på knäna och hela tiden titta in i de elektriska lamporna som var tända. De fick inte för ett ögonblick titta bort. Minsta rörelser var förbjuden. Hur fångarna uppförde sig övervakades noga av SS-man Schergen. Och om detta inte skulle vara nog, blev var och en uppmanad att sträcka ut sina bakdelar ur kupéerna ut i gången. Där lurade redan SS-män med gummislangar fyllda av sand som de sprutade på de stackars fångarna så de blödde så mycket att de inte längre kunde ens krypa. Dessa fruktansvärda procedurer varade under hela sträckan. Transporterna hade sin början i Wien och ända fram till München varade detta martyrium. Ur tågen som anlände till München släpade man regelbundet ut några lik. En pojke som hördes skrika av förtvivlan på stationen i Salzburg försvann på toaletten och återsågs aldrig mer. Jag befann mig hela tiden vid de båda kyrkoherdarnas sida. Jag kan bekräfta och det kan också Dr. Ohnmacht, Andreas Rieser från Salzburg, Kaplan Berchtold från Weiz i Steiermark, Georg Schelling, redaktör för Vorarlberger Volksblattes, Steinwender från Salzburg och många andra präster och lekmannakollegor, att de båda prästerna led fruktansvärt under alla slagen och misshandeln, tung arbete och svår hunger, så som vi alla gjorde. Spanlang, som vägde 120 kg när han togs in vägde när han dog endast 45 kg. Och han var en högrest man. När vi marscherade stack hans huvud upp högt över de andras.

På grund av anklagelser för lättja blev Spannlang dessutom i Dachau underställd det hårda straffet som gick under benämningen ”påle”. De fångar som bestraffades på detta sätt bands om handlederna med kedjor som sedan fästes vid kraftiga balkar i badet. När så fångens kropp som svävade fritt i vattnet blev dragen i dessa kedjor kom den att skjutas med all kraft i vågrät ställning. I en hel timme måste Spanlang stanna kvar i denna position. Spanlang berättade sedan för mig att han nu förstod vad Kristus måste ha utstått på korset. Hur hemskt måste inte korsfästelsen ha varit när det redan denna enda timme vid pålen var så förfärlig. Det brann i axlarna som av eld. Och smärtan blev allt starkare tills den var nästan outhärdlig. Det var en vakt som lydde under det passande namnet ”Herodes” som hade anmält honom för ”lättja i arbetet”, eftersom han inte arbetade tillräckligt snabbt. På grund av denna bagatell var Spanlang tvungen att lida så mycket.

Till den kroppsliga smärtan kom så offergärningens själsliga smärta. Man visste vanligtvis i koncentrationslägret i veckor, ja, månader, i förväg att någon av fångarna skulle behöva utstå ett dylikt straff och alla var mycket rädda att det skulle drabba dem. Kyrkoherde Neururer var lite sjuklig och var därför ännu mera utsatt än de andra. När Dachau-lägret utrymdes  i början av kriget blev vi förflyttade till Buchenwald, där det om möjligt var ännu värre. Framför allt höll man varje dag på att skjuta vilt på fångarna.  Spannlang hamnade i ett invalidarbetskommando. Arbetet som invaliderna hade att utföra var ofta ännu tyngre än de friska fångarna. Och när den dagliga brödransonen ibland utökades var de inte med om att dela den. Spanlang led mycket av allt detta. Att beskriva hur de stackars fångarna fick lida är nästan omöjligt. Det fattas ord för att uttrycka hur det gick till i koncentrationslägren. Fiendernas radiosändningar överdrev inte. Tvärtom kan jag efter att ha lyssnat till några rapporter som jag hört i utländsk radio om Dachau konstatera att de utländska radiosändningarna snarare framställde allt i alltför skön dager.

Kyrkoherde Neururer blev ofta bestraffad. Han blev allt sjukare och ändå var han tvungen att utföra mycket hårt arbete i invalidkommandot, längre fram hamnade han i brädgården. Där var även fångar ur invalidkommandot och äldre personer tvungna att arbeta. De stackarna beordrades att klyva vedstockar. Under eftermiddagen den 28 maj 1940 blev nu båda prästerna
kastade i häktet. Buchenwald-häktet var förfärligt. Alla talade med förfäran om denna hemska plats från vilken det för det mesta inte gick att komma undan när man en gång var där. Vi var alla mycket ängsliga hur det skulle gå där med våra kära och dyrbara kamrater. Kyrkoherde Neururer liksom kyrkoherde Spannlang var alltid så snälla och hjälpsamma. Kyrkoherde Neururer var en öppen och oskyldig själ, som sådan var han mycket generös och lite bortkommen när det gällde världsliga ting. Han blev grundligt utnyttjad av lekmän. Förutom att han gav av sina stackars hungerransoner till dem gav han också till de andra arma själarna det han hade att ge. Båda dessa kyrkoherdar blev grundligt utnyttjade. Nu befann de sig i häkte och vi kunde inget göra, vi visste inte heller varför de häktats. Vi kan dock försöka att förklara med hjälp av en del fakta som vi lyckades snappa upp. Kyrkoherdarna Neururer och Spanlang hade troligen försökt att hjälpa en eller två personer att konvertera. Men detta var två ledande personer inom lägret som skenheligt bad om att få hjälp till konversion. Några dagar innan han hamnade i fängelset fick jag av Neururer veta att han hade omvänt en person. Jag varnade honom uttryckligen att vara försiktig. För under år 1940 var det strängt förbjudet att befatta sig med religiös verksamhet, till och med var det strängt förbjudet att be. Och att påverka andra betydde dödsstraff för en kyrkoherde. Jag hade alltså all grund att mana Neururer till försiktighet. Han lät sig ändå inte hindras från att utföra det som han ansåg vara sin heliga plikt som präst. Slutligen gav jag honom rådet att i denna angelägenhet be Andreas Rieser om ett gott råd, för denne hade den nödvändiga lägererfarenheten och kunde ge ett bra råd, eftersom han var själasörjare för en liten grupp av personer för vilka han hyste totalt förtroende. Sedan glömde jag allting.

Tills jag genom dessa båda kamraters arrestering på nytt påmindes om saken. Alla andra prästkollegor beskrev också läget så som jag gjorde. Detta kan också vara ett bevis för att vi befann oss på det riktiga spåret. De båda kyrkoherdarna utförde alltså konversionen och tog därvid också  emot bikt av de falska supplikanterna. De mera erfarna i lägret sade att de två kyrkoherdarna blev satta i arrest eftersom de inte ville berätta vad som blivit sagt i bikten.

Från och med nu är det gissningar jag kommer med. De båda lägerledarna vände sig alltså till kyrkoherdarna under den falska förevändningen att de önskade konvertera och anmälde sedan dem.  Dagen efter häktningen kom ett meddelande att kyrkoherde Neururer var död. Om kyrkoherde Spanlangs dödsfall fick vi kännedom den 4 juni. Detta kan nu helt klart konstateras: De båda kyrkoherdarna som var friska när de häktades mördades. Man har meddelat oss från säker källa och det råder inget tvivel om det: de båda korsfästes. Och med huvudet nedåt. Vi vet från romerska martyrberättelser vilken fruktansvärd tortyr detta innebar. Man band för extremiteterna med filtar så att eventuella strypningssymptom inte skulle uppstå. På så sätt dog kyrkoherdarna den blodiga döden på korsen i fullständig övergivenhet i Buchenwald. De blev martyrer eftersom de vägrade avslöja bikthemligheten i samband med en konversion. Fallet förtjänar en allvarlig granskning och att en rapport sändes till Rom. Det kommer förvisso inte att vara det enda fall där Rom har att lägga ett avgörande ord. Följande personer kan intyga att det jag berättat är med sanningen överensstämmande: Hans högvördighet Dr. Franz Ohnmacht, f.d. Koop. von Stumpen i Tirol Andreas Rieser, f.d. Koop. von Weiz in Steiermark, Kaplan Berchtold Alfred, redaktör för Vorarlberger Volkslblatt, Hans högvördighet Georg Schelling i Bregenz, redaktör för Salzburger Volksblatt, Hans högvördighet Steinwender, kyrkoherde Gaechter från Vorarlberg.

Igår talade jag om fallet med konstapel Schneeweiss från Salzburg, en f.d. fånge i Buchenwald. Även denne kunde intyga att det jag meddelar i detta protokoll är sant. Det fanns ett kors som användes som tortyrinstrument i Buchenwald. Andreas Rieser hade sett det. Det har bekräftats av äldre lägerinvånare att fångar i Buchenwald ofta blev plågade till döds på detta fruktansvärda sätt.

När man efter krigsslutet kunde undersöka alla omständigheterna vilka hade lett till Spanlangs häktning kunde man inte finna några bevis för vem som angivit honom. Man kunde inte heller få tillräckliga bevis för att häkta den som hindrat att Spanlang släpptes fri från koncentrationslägret. Vi finner följande sammandrag i en rapport riktad till säkerhetsdirektionen år 1947:

”I rapporten som Hans högvördighet fader Konrad just skickat till stiftet i Linz och i vilken han skildrar livet i koncentrationslägret Buchenwald, framgår att kyrkoherde Spanlang torde ha lidit dödsstraff i lägret på grund av egen förskyllan, eftersom han inte hade följt reglerna som lägrets ledning stipulerat. Det var förbjudet att ägna sig åt religiös verksamhet. Detta var till och med belagt med dödsstraff. Detta gällde speciellt för präster. Kyrkoherde Spanlang genomförde emellertid sådan verksamhet, trots att han ett flertal gånger varnades på det strängaste av sina medfångar för att göra detta. Han tog både emot bikt och konversioner. Den andre prästen, Neuerer(!), vilken inte heller han respekterade förbudet, led även han döden sedan han häktats. Därigenom kan vi med nästan fullständig säkerhet anta att dessa handlingar var det som ledde till  kyrkoherde Spanlangs dödsfall.”

20100816

Se även:

Det katolska motståndet mot nazismen
En förebild för mod i vår tid

Övers: NH