I detta tal som han höll den 30 maj under en högtidsgudstjänst i det biskopliga seminariet Vinzentinum i Brixen i Sydtyrolen berättar biskop emeritus Reinhold Stecher om fader Otto Neururer. Neururer som saligförklarades av Johannes Paulus II år 1996 studerade mellan åren 1895 till 1903 i Vinzentinum. Den 30 maj 1940 dog han som den förste prästerlige martyren i koncentrationslägret Buchenwald.

Biskop Stecher kände Neururer personligen.

Här följer hans tal till eleverna på skolan:

Kära unga vänner!

När jag ibland blir ombedd att hålla en predikan på festdagen till minne av en av kyrkans många martyrer ställs jag ofta inför svårigheten att dessa personer tycks mig så långt borta från dagens värld att jag har svårt att komma dem nära. Vare sig det handlar om Laurentius eller Sebastian, Georg eller Christophorus, Agnes eller Barbara – mellan dem och oss ligger ändå femtonhundra år. Och även om det knappast går att tvivla på deras historiska existens så har alla legenderna täckt deras livs verkliga historia med något som liknar mossa. Deras martyrium och de mirakel de utförde har blivit utsmyckade till oigenkännlighet. Ja, det är inte lätt med de gamla martyrerna.

Men med den salige Otto Neururer förhåller det sig annorlunda. Denne lille pojke som kom till detta lärdomsinstitut från den lilla byn Piller i Oberland, en mycket begåvad elev, lite blyg och med vissa hälsoproblem som gjorde att han ibland fick avbryta undervisningen, med honom förhåller det sig annorlunda. Han sträcker sig in i mitt liv. Jag ser honom så levande inför mig.

Han var min kateket i folkskolan. Det var han som gav mig religionsundervisning Innsbrucks domkyrka, när jag var sex år gammal och som var min kommunionspräst. Han var en stillsam man, ingen som berättade spännande historier, inte det som man kallar för en gudabenådad pedagog. Men en sak har förblivit i mitt minne och under alla dessa år har jag aldrig glömt det. Det är det sätt på vilket han berättade om den heliga förvandlingen och dess hemlighet. Fast jag bara var ett barn förstod jag att han själv var djupt gripen. Men annars var det inget särskilt med honom i skolan. Han var en enkel präst i Tyrolen, säkert med en djup andlig prägel som han fått under sin lärotid vid Brixens prästseminarium, men det var annars inget särskilt med honom. Han var snarare blygsam, tillbakadragen, lite ängslig – han var inte bra på att framhäva sig själv.

År 1938 förändrades situationen för Nord-Tyrolens kyrka drastiskt över en natt. Jag var då 16 år gammal och befann mig i sjunde ringen i gymnasiet. Genast blev ställningen för oss katolska ungdomar, tillhörande förbundet Katholische Jugend, illegal. Alla föreningar och organisationer förbjöds, deras egendom beslagtagen och plundrad. När en kaplan gjorde en utflykt med fyra ungdomar betraktades det som olaglig gruppbildning. Alla kloster upphävdes. En rad kyrkor stängdes  och användes delvis som magasin. Var fjärde präst i stiften kallades inför rätta av Gestapo. Under de första dagarna följande på den 13 mars häktades i Innsbruck med omnejd 1 200 personer. De första KZ-transporterna rullade iväg till Dachau. Det apostoliska administrationsområdet Innsbruck-Feldkirch upplevde de skarpaste kyrkoförföljelserna i det dåvarande Tyska Riket. Rättsstaten hade över en natt upphört att existera. Det är viktigt att jag säger detta, för när man i våra dagar talar om dessa tider ser man för sig tv-skärmarna i Österrike och Tyskland som bara visar filmerna med jublande människomassor under vajande hakkorsflaggor. Vad som skedde bakom dessa kulisser, om det finns det inga filmer, ingen dokumentation om de hundratusentalens människornas ängslan och skräck.

I den världen stod nu den käre Otto Neururer som kyrkoherde i byn Götzens. Och i hans liv skedde nu något som kom att bli hans olycka. En lite oerfaren och naiv flicka var i färd med att vilja gifta sig med en omöjlig och karaktärslös man. Och Neururer gjorde det som en ansvarsfull kyrkoherde måste göra: Han avrådde flickan från att gifta sig med den mannen. Hade hon gjort det hade hon ju råkat rakt i fördärvet. Men den försmådde brudgummen var bäste vän med Tyrolens Gauleiter (regional nazistledare) Hofer och därför blev Neururer häktad av Gestapo och satt i fängelse i Innsbruck. Skälet angavs vara ”förringande av tyskt äktenskap”. Över ingången till fängelset hade det passat att sätta Dantes ord ur Divina Commedia: ”Lasciate ogni speranza voi ch’entrate...”.

Det är nödvändigt att jag beskriver den världen lite för er. Ett år efter Neururers häktning hamnade jag själv i fängelse. I Gestapos förhörsrum och i ensamcellen där man kunde få sitta i flera månader, var varje spår som skulle ha vittnat om en rättstat helt utplånat. Det fanns ingen lag att stödja sig på, ingen rätt, ingen advokat, ingen domstol. Det gavs ingen möjlighet att överklaga, ingen besöksrätt, inget som helst stöd utifrån. Det enda som fanns var förhör, ändlösa förhör. När förplägningen är såsom den var här, knappast värd namnet, då är det svårt att hålla sig i form, om man försökte det i sin cell svartnade det genast för ögonen. Över förhören låg alltid hotet: ”Ni kommer i koncentrationsläger...” Jag var 18 år gammal vid den tiden, när jag blev kastad i fängelse på grund av förberedelser för en vallfärd. Men jag hade 9 månaders riksarbetstjänst med allt vad det innebar av hunsanden och trakasserier bakom mig. För Otto Neururer, som då redan var 60 år gammal, måste denna värld så full av brutalitet och rättslöshet ha varit fruktansvärd. De kritiska och överlägsna människorna av idag som vi finner till och med på den akademiska och politiska scenen, säger att man borde ha varit mycket modigare på den tiden. Men de har inte den ringaste aning vad det betyder när man i en sådan tyranni ens försöker att göra andligt motstånd, så som vi som tillhörde kyrkan gjorde. De förstår inte hur fullkomligt isolerad man blir. På gatorna genljöd just segerjublet över tyskarnas intåg i Paris och Hitlerjugends trumvirvlar och fanfarer. Och man står där i sin fångdräkt, halvt utsvulten, ovårdad, inför förhörsledarna, om vilka man vet att de inte drar sig för något, minst av allt för mord. Jag har själv upplevt det – och Neururer måste ha upplevt det han också – och jag vet att man genom en sådan behandling och sådana metoder plötsligt känner sig som en förbrytare. Det är först i cellens ensamhet som man får sitt förnuft åter och säger sig: Nej, förbrytarna är ändå de andra, du har ju inte gjort något ont. Men ett kan jag försäkra er, man är inte direkt uppfylld av några hjältemodiga känslor.

Neururer kom sedan till Dachau. Här får han uppleva hur prygel, förödmjukelser, sadistiskt pinande blir till dagligvara. Det fanns många österrikare i Dachau, bland annat Raab som sedermera blev bundeskansler och utrikesminister Figl. Och jag har hört från fångar att den stillsamme kyrkoherden från Tyrolen, som knappt borde ha uthärdat de minsta plågorna på grund av sin svaga hälsa, plötsligt blev något av en mittpunkt som alla medfångarna sökte sig till. I ”antihjälten” Neururer växte nu fram ett sådant hjältemod som man inte hade ansett för möjligt om man kände honom. Kanske var det på grund av denna storhet som han förpassades till Buchenwald. Där nådde hans öde sin fullbordan. En fånge kontaktade honom och bad om trosundervisning. Neururer visste att om en sådan handling upptäcktes innebar det dödsstraff. Och han anade att denne man var en angivare. Men Neururer sade till en vän: ”Om jag som präst blir ombedd om en sådan tjänst, då måste jag göra den.” Två dagar senare hämtades han och fördes till dödsbunkern där han hängdes med huvudet ner tills han dog, det tog enligt vittnens uppgifter 36 timmar. Eftersom han var den förste präst som blev mördad och det ännu inte fanns något krematorium, brändes hans lik i ett offentligt krematorium – och därifrån sändes askan hem, liksom skedde med andra. Därför har vi av Neururer som den ende bland sex miljoner fångar i koncentrationsläger antagligen den enda askan som säkert är äkta. Men det är inte så viktigt.

När jag blev biskop kom en gammal bonde från Obernberg i Brennerpasset til mig och sade: ”Herr biskop, jag är den siste överlevande som har legat bredvid Neururer på britsen, innan de hämtade honom och förde honom till dödsbunkern. Och nu säger jag Er en sak: Om Otto inte är ett helgon, då är ingen det. Han delade ännu sitt sista bröd med andra – och beklagade sig aldrig över sina plågoandar.” Det var då som jag satte igång salighetsprocessen. Den ytterst ansvarige för saligförklaringarna över människor som levt under nazisttiden hade samma uppfattning som den gamle bonden. Efter det att han hade läst igenom de åtta banden material sade han till mig: ”Herr biskop, Ni vet hur mycket vi inom helgonförklaringskongregationen har att göra. Under Johannes Paulus II var det ju stor trängsel i detta avseende. Nu säger jag Er något som jag ännu aldrig sagt till någon biskop i världen: Neururers fall är det främsta som befinner sig i detta hus.” Och de nio teologerna i hela världen som är de som skall avge det sista omdömet, var av samma åsikt. För första gången i den långa raden av salig- och helgonförklaringarna var alla nio ense och hade inga invändningar att komma med. Neururer är den ende martyr som kommit i fängelse på grund av det kristna äktenskapets värdighet och som mördats på grund av sin prästerliga pliktuppfyllelse.

För mig har Otto Neururer blivit den hemlige generalvikarien för detta stift och hjälparen i många svåra situationer. Och för Vinzentinum har den lille bleke eleven som en gång gick  här, som man inte trodde i stånd till någon särskild uppoffring, särskilt inte till något storstilat hjältemod, blivit en segrare, som lärde sig att förstå livets svåraste lopp, segerherren som i den tidens fruktansvärda turer klarade av den blodiga förföljelsens svåra bergssträckor för att slutligen ändå stå på segerpallen.

Ja, mina kära unga vänner, det där är en sann berättelse om den man som en gång var elev här i Vinzentinum, som är en martyr och som sådan befinner sig långt borta från Er, men ändå bara ett människoliv lång bort. För mig själv hände det att jag vid den tiden i sista ögonblicket slapp transporten till koncentrationslägret men istället kom att ligga fyra år vid fronten. Men för två år sedan kom jag ändå till Dachau. Och där som SS-soldaterna hade sina beryktade tortyrkaserner, bedrev jag andaktsövningar för karmelitsystrarna. På kvällen gick jag ut på det stora torget, på vilken nu bara finns grunderna kvar av barackerna, den plats som var ett helvete för så många människor som jag känt, även för min käre katekeslärare Otto Neururer.

I våra dagar har ni inget liknande att frukta. Det förekommer inte längre förföljelser. Och det är svårt att ens föreställa sig en dylik tyrannstat. På den tiden kunde det kosta en livet bara att vara en bekännande kristen. Idag kostar det ingenting. Men trots det har ni det inte lättare än på den tiden. Även idag är det svårt att vara kristen. Vi lever i ett samhälle som präglas av konsumtion och välstånd, fred och frihet. Och ändå är det inte lättare för er. Jag hoppas att den hjältemodige Otto Neururer kan ge er mod att bevara er kristna profil. Och ni bör vara lite stolta över Otto den store. Och han kommer aldrig att glömma sin skola, Vinzentinum.

Reinhold Stecher, biskop emeritus