(katobs.se) När ett tal av påven Johannes Paulus II som han skulle hållit inför den påvliga Vetenskapsakademin den 22 januari 1986, kom ut i skrift, blev det genast rubriker. I talet omnämnde påven nämligen evolutionsläran som "mer än en hypotes". I talet sägs det sedan att det handlar om flera teorier. För den som känner den naturvetenskapliga metoden innebär en teori något som stöds av flera hypoteser, som efter prövning visat sig stämma.

Hade vi alltså ett medgivande från kyrkan, att naturvetenskapen sprungit ifrån henne? Var inte livet en Guds skapelse utan ett resultat av spontana fysikaliska händelser? Är människan själv en produkt av dessa sammanträffanden, ungefär som en sten formas av fallet utmed berget?

Omedelbart hänvisade man till fallet Galilei och det faktum att påven utkommit med något som kunde tolkas som en upprättelse och ursäkt, fast sent kan man tycka: 1992. Och nu alltså också Darwinismen?

Inget kan vara mera missvisande. För det första sattes det en punkt i fallet Galilei för kyrkans del redan år 1741, då påven Benedikt XIV gav imprimatur åt samtliga Galileis verk. För den andra ville påven Johannes Paulus II genom att gå igenom fallet igen sluta en sorts fred mellan kyrkan och vetenskapen. Problemet med Galilei var att han hade försökt tvinga in vetenskapens idéer i den gudomliga Uppenbarelsen, som kilar av kritik mot själva tron. Från kyrkans sida rörde frågan alltså inte planetsystemets byggnad eller världens centrum, utan om man kunde lita på de av kyrklan fastställda grunderna för uppenbarad sanning.

Detsamma gäller evolutionsläran. Den består av en mängd hypoteser och teorier som inte - såsom till exempel optiken inom den fysikaliska vetenskapen - bildar en enhetlig lära, långt därifrån. Fakta strömmar in och tolkningarna är många och motsägelsefulla. Detta budskap har sedan upprepats av påven Benedikt XVI (“evolutionsteorin är inte en komplett, vetenskapligt bevisad teori"). I sin första predikan som påve fastslog han kyrkans syn med klarhet att

"Vi är inte någon meningslös och tillfällig produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultatet av en Guds tanke. Var och av oss är viljad, älskad och oumbärlig."

Kyrkan kan inte agera som en naturvetenskapens överdomare. De vetenskapliga teorierna avlöser varandra. Därför måste kyrkan vara både öppen för dem och samtidigt oerhört restriktiv att approbera. Av denna anledning kunde man heller inte ta Galileis hypoteser, som dessutom hotade metafysiken och transubstantiationsläran, med hull och hår. Nyfikenheten att vinna kunskaper om skapelsens form får inte leda till att uppmärksamheten avleds från den uppenbarade sanningen om dess väsen. Vi vet ju nu dessutom, att solen knappast är en mera trovärdig kandidat för att vara centrum i universum, än jorden. Frågan om den skapade världens centrum är ytterst intrikat.

Att utifrån vetenskapliga teorier dra slutsatser om vår skapelseberättelse eller om religioner överhuvudtaget är naturligtvis ett misstag. Ty medan det ena söker förklara fenomenen, så söker det andra en orsak bortom fenomenen. Ingen har någonsin sett Gud. Och ingen levande kommer heller se Gud. Men många anser sig ändå ha grund för att tro att Gud finns, och dessa grunder återfinns inte i de naturvenskapliga förklaringsmodellerna.

En alltför enkel framställning av kyrkans position i denna fråga kan leda till de mest hisnande felslut hur vi katoliker egentligen förhåller oss till naturvetenskapen och hur vi ser på skapelsens väsen och ursprung. Visst, det är inte lätt att på några få rader säga allt. Men desto viktigare då att man väger orden på guldvåg!

Men hur var det nu, med påve Johannes Paulus II:s uttalande om evolutionsläran som "mer än en hypotes"? Vi har funnit en häpnadsväckande brev från en som var med. Påven var inte ens närvarande vid tillfället - och vem skrev egentligen talet?

Påven var inte ens närvarande vid tillfället
- och vem skrev egentligen talet?

av Dominique Tassot

Den salige påven Johannes Paulus II sades i populärpressen och i vetenskapliga kretsar under ett möte med den påvliga vetenskapsakademin som den 22 oktober 1996 sades vara församlad för att diskutera evolutionsteorier, ha sagt följande:

Idag (...) leder oss nya kunskaper till ett erkännande av att evolutionsteorin är mer än en hypotes.

Denna sats togs genast som ett medgivande från den Heliga Fadern att principen om den biologiska evolutionen var riktig, trots att det förelåg en konflikt mellan detta sätt att förklara skapelsen och den katolska lärans själva grundvalar. Vi vet emellertid nu att Johannes Paulus II aldrig höll detta tal. Han inte ens träffade medlemmarna av den påvliga vetenskapsakademin vid detta tillfälle, eftersom det planerade mötet hade annullerats. 

Det som hände var det följande, enligt vad en närvarande präst berättar, vilken dock inte förrän nu rapporterat händelsen:

Jag var med i detta symposium som handlade om evolutionen. Den salige Johannes Paulus II höll aldrig detta tal som han sägs ha hållit den 22 oktober, 1996. Texten som inte var undertecknad gavs till symposiets medlemmar utan att påven höll någon audiens i samband härmed. Efter denna händelse frågade jag fader Cottier, som nu är kardinal, vad som egentligen hade skett. Han berättade att han själv hade skrivit en del av dokumentet, men att en annan författare hade kommit in och gjort sina inlägg utan att visa honom. (Det var nämligen fader Cottiers uppgift, eftersom han var den officiella teologen i påvens hushåll, att läsa alla texter som påven skulle underteckna.)

Den officiella granskaren kunde följaktligen inte utföra sitt uppdrag. Han blev förbigången. Och Johannes Paulus II, som kände granskaren väl och litade på honom, läste aldrig och ej heller granskade han texten!

Vi har alltså en text som sades tillhöra Johannes Paulus II och som publicerades under dennes namn i L'Osservatore Romano—men vad är egentligen värdet i denna text? Och ändå handlar den om en fråga av största vikt, ifall människan bara är en följd av ”evolutionen” eller om människan, liksom allt som finns på jorden, faktiskt är resultatet av en särskild akt som beror på Guds vilja (vilken akt sedan blivit förråd genom att människan gjorde uppror och införde arvsynden).
 
Detta kanske också förklarar varför påven Benedikt XVI ansåg att det var rätt att bekräfta kyrkans ställning i denna fråga vid sin inaugurationspredikan under mässan som ägde rum på söndagen den 24 april, 2005 i Peterskyrkan:

”Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultatet av en tanke av Gud. Var och en av oss har han önskat, var och en av oss är älskad, var och en av oss är nödvändig.”

Och det är inte allt. Här är den Helige Faderns tillägg några månader senare, den 9 november, 2005, efter att ha citerat ur en kommentar som  biskop Basilius den store som levde på trehundratalet gjorde över Första Mosebok:
Jag finner denne faders ord vara förvånansvärt relevanta när han säger:

 "Några som lät sig vilseledas av sin inneboende ateism föreställde sig ett universum utan ledning och ordning, som om slumpen rådde över det.”

Hur många av dessa ”några” finns det inte idag? Vilseledda av sin ateism tror de att de visar prov på vetenskapligt tänkande när de anser världen vara berövad all ledning och ordning, som om slumpen råder över den. Genom hela den Heliga skrift väcker Herren människans matta förnuft och säger: ”I början fanns den Skapande världen.”   

(Dominique Tassot, "Le Cep" N° 60 juli 2012, sid.. 92-94).

Övers.: NH

Fotnot:
Man brukar ge en mall för hur naturvetenskaplig forskning går till. Man utgår från en frågeställning och formar sedan en hypotes (till exempel: "Livet uppstod i havet"). Denna gissning prövas sedan genom experiment, observationer, studier, intervjuer eller modeller. Utifrån det resultat man får så kan hypotesen bekräftas, förkastas eller modifieras. Flera sådana bekräftade (evidensbaserade) hypoteser kan i sin tur bilda en teori, som alltså har mera stöd än en hypotes (till exempel teorin om förhållanden mellan massa, ljus och energi, den sk relativitetsteorin). Om en teori visar sig vara stabil och bekräftas ytterligare under lång tid så kan man tala om en vedertagen sanning. (Till exempel att månen cirkulerar runt jorden och att jorden cirkulerar kring sin egen axel. )

Forskningsarbeten skall kunna upprepas med samma resultat, därför bör de vara offentliga. De får inte bygga på enskilda upplevelser, subjektiva omdömen eller trossatser. Då blir det lätt pseudovetenskap eller kvasivetenskap, som inte baseras på evidens (bevis) utan på fria spekulationer.

Red.

Se även:
Skapelsen: Tanke eller naturlag? Nio artiklar om evolutionen