av Robert Ketelhohn

Namnet Galileo Galilei uppväcker fortfarande känslor trots att mannen ifråga är död och begraven sedan snart 400 år. Världen upphör inte att förebrå kyrkan för skamligheten att ha fördömt den store Galileo, vetenskapens och alla fria andars martyr. Kyrkans trogna suckar uppgivet och vill helst slingra sig undan så snart deras förfäders förmenta skamfläck kommer på tal.

Nyligen har den ”skamliga” kyrkan till och med återupprättat Galilei och därmed tvingats erkänna sitt misslyckande. Detta har världen naturligtvis inte räknat kyrkan till godo utan uppfattat som en bekräftelse på den egna ståndpunktens förträfflighet och på samma gång som ett erkännande av trons och kyrkans skadlighet och människofientlighet.  Man kan bevittna egendomliga debatter då den skenbart värnlösa kyrkans anhängare sprattlar i de försmädliga motståndarnas snaror. Det vore naturligtvis mycket bättre att kasta en blick på historiska fakta. Därför beger vi oss ut på en liten utflykt till källorna för att se ”wie es eigentlich gewesen”.

Först måste man konstatera att vi här har med tre delar i ett sammanvävt komplex att göra och att det är bäst att vi skiljer dessa åt.  Först har vi den vetenskapshistoriska aspekten, därefter  kyrkans ställningstagande gentemot de naturvetenskapliga rönen och slutligen processen mot Galilei d.v.s. den juridiska aspekten.

Jupiters satelliter

Vi börjar med den vetenskapshistoriska aspekten. Galileos förtjänster inom vetenskapen är och har alltid varit oomstridda. Det räcker med att nämna hans teleskopiakttagelse av Jupiters fyra månar som han 1610 tämligen självsäkert förkunnade i sin Sidereus Nuncius. Mindre intressant är här hur Galileis upptäckt tillbakavisades av den strängt aristoteliska klicken och inte heller den framgång han skördade: kallelsen  till professuren i sin hemstad Pisa och utnämningen till hovastronom av storhertigen av Toscana. Mycket intressantare och lärorikt att se är hur inte så få av dem som var positiva gentemot Copernicus heliocentriska modell reagerade, framför allt  Kepler som från Prag flera gånger begärde ordet. Första gången i ett brev den 19 april till Galilei.

De fyra månar vid Jupiter som Galilei upptäckte. Nu kan vi beundra dem med fantastiska bilder från Hubble-teleskopet. Foto: NASA

Kepler försvarade först kollegan mot aristotelikernas angrepp och uttryckte sin förhoppning

att jag med detta brev kan bli dig till nytta, så att du är bättre rustad mot de tröga kritikerna av allt nytt- vilka anser att allt som är okänt, oheligt och gudlöst, allt som på något sätt överskrider de vanliga måtten av aristotelisk trångsynthet, inte är trovärdigt  – och kan gå vidare skyddad som av en sköld.” (1)

Men vad var detta för slags brev! Kepler pratar vänligt på om sina praktiska erfarenheter av teleskopet men vill inte närmare gå in på sina, sex år tidigare utgivna, böcker om optiken vilka ju redan behandlat detta. . (”mea Optica anter annos sex edita praeteream”). Åtminstone här borde Galilei ha mulnat vid läsningen. Han hade ju, redan på titelbladet till Sidereus Nuncius upphöjt sig själv som teleskopets uppfinnare.

Teleskopets  uppfinnare

Kepler berättar glatt vidare hur redan Giambattista Porta flera år tidigare hade utvecklat teleskopets teori (”sed tot iam annisante proditum a Io. Baptista  Porta, Magiae Naturalis libro XVII, cap.X, De chrystallinae lentis affectibus”). Dessutom kunde man sedan en tid tillbaka importera teleskop från Nederländerna (”nuper a Belgis prodiit”). Galilei måste formligen ha kokat! Detta desto mer som Kepler inte uttryckligen förebrådde sin kollega i Padua utan anförde det som argument mot de tvivlande aristotelikerna. Dessa ville ju inte tro att de optiska instrumenten kunde ha den verkan som Galilei beskrivit.

Galileis första teleskop. En sprucken lins är monterad i mitten.

Den vetenskapliga världen förstod mycket väl att man här, på ett finkänsligt sätt, klädde av en skrävlare.  Det inser man vid läsningen av andra samtida uttalanden. Georg Fugger, kejsarens sändebud i Venedig, skrev den 16 april 1610 till Kepler att Galileis verk enligt många lärda astronomer var ett torftig avhandling utan tillstymmelse till filosofisk grund vilken han, Fugger,  inte hade vågat skicka till kejsaren. Galilei lyste, liksom korpen i Aesopus fabel, med fjädrar lånade både här och där. Dessutom påpekade Fugger att Galileis påstådda uppfinning  redan fanns på marknaden i Nederländerna och Frankrike. (2)

När Fugger läst Keplers skrivelse till Galilei menade han i sitt svar till Kepler att Galilei måste inse att han förlorat ansiktet. (3)

Fjäderskruden avplockad

Helt i samma anda yttrade sig också Keplers lärare Michael Mästlin i Tübingen:

Du har sannerligen i din skrift (Tack så väldigt mycket för  kopian som du skickade mig. Den var mycket angenäm att läsa )  plockat fjädrarna av Galilei: han var ju  inte först med att konstruera en sådan ny kikare;  inte heller  först med att observera månens ojämna yta och han var inte först med att visa att det finns fler stjärnor på himlen  än vad som antecknats i de äldres skrifter. (4)

Man bestrider alltså inte att Galilei skulle ha upptäckt och åstadkommit något alls; vid sidan om Jupitermånarna kunde man här exempelvis nämna solfläckarna och Venusfaserna. Dessutom, och inte minst, hans framsteg inom mekaniken (fallagarna),  som han dock inte förmådde  utnyttja i sitt astronomiska arbete. Däremot klandrades Galilei för sitt skrävlande sätt och ju skränigare han skröt desto mindre substans fann man bakom det. De insiktsfulla i samtiden förstod detta ganska väl, vilket citatexemplen ovan visar. De uppfattade honom mer som en skrytmåns och fåfäng påfågel än som en framstående vetenskapsman.

Galileis egentliga begåvning kommer däremot alldeles utmärkt fram i Saggiatore skriven 1623 på italienska i polemik mot astronomen och jesuitpatern Orazio Grassi. Bakgrunden var  Grassis iakttagelse  av tre kometer 1618 vilket Grassi efter omfattande observationer hade redogjort för.

Galilei hade inte själv sett kometerna men befarade att de beskrivna mer eller mindre linjära kometbanorna de facto inte skulle gå att förena med den kopernikanska modellen. Därför måttade han för ett publicistiskt klubbslag som det skulle slå gnistor om. Galilei visar här upp och utnyttjar hela registret i sin skrivkonst och använder denna skickligt för att nedgöra och utlämna sin motståndare, Orazio Grassi, till allmänt åtlöje.

Kometer som irrbloss

Galileis skrift uppväckte överväldigande entusiasm. Påven Urban VIII, som redan som kardinal tillägnat honom versrader, hyllade honom hänfört. Förtjänade då den vetenskapliga substansen i Saggiatore en sådan hänförelse? Galilei presenterade en lätt modifierad variant  av den aristoteliska kometförklaringen (eldfenomen i den yttre atmosfären förklarades som utdunstningar från jorden); det handlade, enligt honom, nu om ljusfenomen jämförbara med norrskenet.

Det bekymrade inte vår Pisabo att detta inte överensstämde med vetenskapens ens dåvarande - åtminstone sedan Tycho Brahes parallaxberäkningar 1577 - ståndpunkt. För honom gällde det istället att vederlägga sin motståndares farliga argumentation. Men trots att Galilei lyftes till skyarna skaffade han sig i praktiken snarare fiender än äkta vänner; en omständighet som senare skulle komma att få betydelse.

Nu frågar sig väl många; var det inte Galilei som bevisade den heliocentriska världsbilden? För att svara på den frågan måste vi gå ett par årtionden tillbaka. 1543 utkom Nicolaus Kopernicus skrift De revolutionibus orbium coelestium  och den utgör utgångspunkten för den ”kopernikanska revolutionen”, självklar för minsta barn idag. Det är ett begrepp som står för skiftet mellan geocentrisk och heliocentrisk världsbild. Ändå säger det egentligen inte så mycket om vad det då handlade om.

Kopernikus och hans revolutioner

Vad åstadkom Kopernicus egentligen? Han gjorde inga nya observationer. Inte heller utvecklade eller använde han några nya matematiska modeller vid beräkningarna av sin världsmodell utan rörde sig helt och hållet i de ptolemeiska banorna. Det nya hos Kopernikus var istället perspektivet. Han satte solen, i stället för jorden, i centrum som utgångspunkt för sina observationer. Detta var naturligtvis strängt taget inte heller alldeles nytt. Alltsedan tolvhundratalet - samtidigt med nyupptäckten av Aristoteles och flerfaldigt förmedlad genom arabiska författare - hade de lärda på universiteten slukat Claudius Ptolemaios Almagest och då den dessutom visat sig värdefull och tillförlitlig för att beräkna och förutsäga planetbanorna, var Ptolemaios auktoritet praktiskt taget oinskränkt.

Kopernicus planisfär orsakade inga problem med kyrkan

Man kände visserligen till vissa svagheter och brister. Till yttermera visso måste somligt -  t.ex. epicyklerna -  framstå som rena geometriska hjälpkonstruktioner utan att det fanns bevis för att sådana konstruktioner faktiskt avbildade naturen. Man fann dock inte anledning att i grunden tvivla på den ptolemeiska modellen, i synnerhet då den utan vidare överensstämde med Skriftens kosmologiska utsagor.

Kopernicus modell kom nu att framträda med anspråk på största möjliga enkelhet. Förstaupplagans figurer med sina koncentriskt ordnade planetbanor underströk detta. Kopernicus text visade dock att detta bara var skenbart: Den genomarbetade modellen var inte enklare än Ptolemaios. Om man avstod från att anta existensen av epicyklerna så blev i realiteten visserligen beräkningen av de yttre planetrörelserna något enklare. Men istället behövde de inre planeterna kompletterande antaganden och hjälpkonstruktioner, vilket gjorde det hela ytterst komplicerat. Resultatet var att den kopernikanska modellen för praktiskt bruk blev om inte sämre, så åtminstone inte bättre än Ptolemeus modell.

Hermetisk solmystik

Kopernicus åstadkom alltså inga vetenskapliga framsteg, utan - för att upprepa det än en gång- en perspektivväxling. Den lärde kyrkojuristen från Frauenburg bekräftar detta själv.

"I mitten av allt befinner sig solen. Ty vem skulle ha kunnat placera detta ljus på ett annat och bättre ställe än i detta underbara tempel, varifrån det kan upplysa allt?  I synnerhet som några inte opassande kallar den världens ljus, andra själen, åter andra den som styr världen. ”Hermes” Trismegistus benämner den den synlige Guden, Sofokles´ Elektra den Allseende. Sålunda härskar faktiskt solen, sittande så att säga på den kungliga tronen, omgiven av familjen av stjärnor” (5)

Värt att notera är här åberopandet av gnostiskt-hermetiska traditioner - Marsiglio Ficino hade i Florens sammanställt Liber XXIV philosophorum  och därmed gjort Pseudo-Hermes Trismegistos tillgänglig för en bredare allmänhet - som anledning till perspektivskiftet. Här blir det tydligt att detta föranleddes av helt andra motiv än rent vetenskapliga.

Men åter till Galilei. Hade han kunnat ge vetenskapligt stöd åt Kopernikus´ modell?  Knappast, måste man svara. Viktiga framsteg hade framför allt Tycho Brahes arbete, understött av omfattande observationer, medfört, även om dansken höll fast vid det geocentriska perspektivet. Bland ”kopernikanerna” var det framförallt Kepler som lade grunden till framtidens astronomi. De första ansatserna kom redan 1596 i hans Mysterium Cosmographicum, sedan framför allt i hans Astronomia nova 1609 med de båda första keplerska lagarna kompletterat 1619 i Harmonice Mundi med den tredje keplerska lagen.

Det verkar inte som om Galilei kände till Keplers upptäckter. Åtminstone drog han inte nytta av dem. Det kan bero på att Kepler ersatte Kopernicus modell med en i grunden helt ny modell - naturligtvis också heliocentrisk- medan Galileo hela sitt liv höll fast vid den ”rene” Kopernicus. Det ska för all del inte förnekas att också Galilei, genom sina teleskopobservationer av Venus faser, bidrog till att undanröja vissa antikopernikanska argument. På liknande sätt kunde Kepler vederlägga argumentet om de alltför ringa variationerna i planetens ljusstyrka.

Små och stora andar

Men detta måste dock sägas vara marginellt. De verkliga milstolparna var Tychos forskning, Keplers planetlagar, sedan Newtons insats och slutligen Bessels konstaterande av stjärnparallaxen 1838. Galileis berömda Dialogo sopra i due massimi sistemi del mondo tolemaico e copernicano diskuterar däremot uteslutande de kända argumenten för och emot det ena eller andra systemet och tar klart parti för det kopernikanska. Boken innehåller inga nya vetenskapliga rön och tar inte heller hänsyn till de båda teoriernas vidareutveckling genom Tycho Brahe och Johannes Kepler - för att inte tala om att kampen mellan de båda systemen om världens sanna mittpunkt i praktiken är ett skenproblem. Att jämföra med myran som kryper omkring på en fotboll och söker efter mittpunkten på bollens yta.

Att våra ”skolbokskunskaper” idag oförtrutet följer i Galileis hjulspår, är egentligen märkligt. Den som lägger märke till detta kommer att kunna observera de gamlas hållning mera vaket. De höll kring sekelskiftet 1600 fast vid sin Ptolemaios lika troget som den allmänna meningen idag klamrar sig fast vid heliocentrismens trossats.

Kyrkans inställning

Kan detta förklara varför kyrkan dåförtiden dömde men idag åter upprättar Galilei (vi återkommer till frågan om kyrkan nu verkligen gjort det, vilket man hör överallt)? Kan det vara så att kyrkan på den tiden ansåg detta centralt för tron vilket den inte gör idag? I den riktningen tycks ett citat av den helige Roberto Bellarmino, vilket man får sig förelagt i snart sagt alla diskussioner om Galileo, peka.

Under processen mot Galileo skrev kardinal Bellarmino (tongivande i denna process) den 12 april 1615 till karmelitermunken Paolo Antonio Foscarini: att påstå att jorden skulle snurra runt solen är "en lika stor vantro som att någon skulle påstå att Jesus inte skulle vara född av en jungfru.”

Bara den sista delen är verkligen kardinal Bellarminos originaltext. Är den citerade kontexten korrekt återgiven? Stycket är tillräckligt intressant för att läsas i sin helhet.

S. Robert Bellarmino S.J., teolog, kyrkolärare, samtidsforskare, ett av 1600-talets mest lysande intellekt.

Kardinalens brev

Robert Bellarmino till Paolo Antonio Foscarini (av Rom) Rom, 12 april 1615. Till den högvördige Patern Magister Paul Anton Foscarini, provinsial för karmeliterna i provinsen Kalabrien.(6)

Det mycket spridda citatet från skrivelsen ovan, är alltså inte korrekt. Bellarmino sätter inte någonstans likhetstecken mellan å ena sidan påståendet att jorden snurrar runt solen och å andra sidan de uttalade heretiska exemplen som han tar upp. Han vill med exemplen istället vederlägga argumentet att det inte skulle röra sig om en trosangelägenhet. Just därför att Skrifterna innehåller för kosmologin relevanta utsagor angår den tron.

Han kräver två saker för att acceptera den heliocentriska hypotesen som ovedersäglig sanning: Vetenskapliga bevis och en rimlig förklaring till de skenbart motsatta skriftställena; han håller själv hypotesen uttryckligen för möjlig, om än inte sannolik. Anledningen till dessa krav uttrycker också kardinalen klart; Den som gör på annat sätt beskyller- med eller mot sin vilja- den heliga Skrift för osanning. Detta skulle på det hela taget ifrågasätta Skriftens trovärdighet. Utan tvekan en stor fara för tron – vilket vi kan tillfoga -  historien har bekräftat.

Offer för tidsandan

Detta förklarar varför kyrkan satte upp Galileis skrifter på Index. Obekymrat och utan bevis framlades här påståenden som undergrävde Skriftens auktoritet, i stället för att samtidigt utlägga den i enlighet med både vetenskap och tro. Inte tu tal om saken: bara den som omfattar kyrkans tro kommer att dela Bellarminos hållning, för övrigt en hållning som mer eller mindre får anses vara representativ för kyrkan som helhet. Man måste som troende dock erkänna att Bellarminos krav i praktisk användning alltför ofta underkastats tidsbetingade åsikter och mänskliga brister. Utan att närmare gå in på frågan kan man ju t.ex. ifrågasätta kardinalens påstående om kyrkofädernas samstämmighet. Senare kom även skrifter, som ingalunda gjorde några absoluta påståenden, att listas på Index.

Däremot är Johannes Paulus II:s  s.k. återupprättelse av Galilei inget annat än en eftergift åt tidsandans krav. När påven i sitt berömda anförande den 31 okt. 1992 talade om ”den experimentella metoden” som Galilei ”på ett genialt sätt har infört” så visar han - eller hans talskrivare, vare sig det är P. Georges Cottier eller kardinal Poupard -  en anmärkningsvärd okunnighet om vetenskapshistorien. Bortsett från detta kan man inte heller tala om en återupprättelse i inskränkt betydelse. Galilei hade ju redan mer än 150 år tidigare p.g.a. ändrade tidsomständigheter, strax före Bessels parallaxmätning, tagits bort från Index.

Det skulle man kunna räcka att förklara domen över Galilei med Bellarminos krav.  Men man kan också gå ett steg vidare, och förklara den dåtida domen med tidsandan och betrakta Galilei som kyrkans tappre och lydige son som hade oturen att konfronteras med tidens trångsynta anda (ungefär så argumenterar den påvlige historikern Walter Brandmüller i ”Galilei und die Kirche, ein ´Fall´ und seine Lösung” Aachen 1994.)

Processen mot Galilei

Ju närmare man studerar ”Fallet Galilei” juridiskt, desto underligare framstår den. Vi lämnar här den första processen från 1616 åt sidan ty den innehåller inga nämnvärda egendomligheter. Galilei tvingades begränsa sig till vissa ämnen och acceptera ett  partiellt publiceringsförbud.  Detta hindrade honom emellertid inte, som vi sett ovan, från fortsatta publicistiska framgångar. 1620 hyllade kardinal Barberini honom i ett långt ode. Samme Barberini, nu 1630 påven Urban VIII, utverkade åt sin gamle beundrade vän som medlem av domkapitlet i Pisa, avsevärda inkomster. Detta tillkom ovanpå vår kändisprofessors redan feta inkomster.

Påven Urban VIII - favoriserade Galilei

Varför i fridens namn började man under dessa förhållanden bara tre år senare, 1633, åter en process mot Galilei? Det förelåg nu uppenbarligen (minst) en anmälan mot Dialogo sopra i due massimi sistemi. Visserligen är inget känt vare sig om dess innehåll eller om dess författare men man kan dock sluta sig till ett och annat. Pietro Redondi fann för tjugo år sedan bland Sanctum Officiums handlingar en anonym anmälan mot Galileis Saggiatore från 1623. (7)

Förebråelsen mot Galilei i denna anmälan består inte så mycket i att han beskylldes för kopernikanism, utan i hans ”atomism”; något som vi idag med viss förenkling kan beteckna som materialism. Denna atomism gick i alla fall inte att förena med kyrkans lära om eukaristin. Grassis anonyma anmälan avslogs då av kurian utan väsen och med Urbans VIII samtycke.

Sommaren 1632 var dock läget ett annat. Problemet med atomismen hade åter blivit virulent, också internt inom Jesu Sällskap. Flera jesuiter blev uppläxade, varvid förmodligen Orazio Grassi spelade en tongivande roll.  Å andra sidan utsattes påven, som företrädare för det franskvänliga partiet, för ett avsevärt tryck från kurians spanska flygel och hade inte råd att visa några dogmatiska blottor.

Galilei, kättaren

Riktade sig alltså anmälan - förmodligen från sommaren eller hösten 1632 - inte alls eller åtminstone inte primärt mot kopernikanismen i Dialogo sopra i due massimi sistemi, utan mot atomismen? Allt talar för det även om slutlig säkerhet inte går att finna.  De ovan beskrivna egendomligheterna och även andra skulle kunna förklaras så. Ty atomismen berörde trons kärna och processen hade kunnat föras i liknande banor som den gentemot Giordano Bruno, om också en värld skilde Galilei från Brunos esoteriska hokus pokus.

En fällande dom hade ju även komprometterat påven, allmänt känd som Galileis beundrare och gynnare. Vad vore då lämpligare än att så diskret som möjligt, utan att atomism-förebråelsen kom på tal, så att säga ta Galilei ur trafik. Och just detta var vad som hände. Saken genomfördes inte enligt det vanliga förfarandet. Urban VIII tog istället hand om saken och tillsatte för undersökningen en specialkommission under sitt syskonbarn kardinal Francesco Barberini. Kommissionen träffades under fem hemliga sammanträden, och deras innehåll har inte bevarats. Vi känner enbart till resultatet; anklagelsen på vars grund Sanctum Officium fällde Galilei.

Föremålet för anklagelsen låg i öppen dag: han hade försvarat Kopernicus i Dialogo och därmed överträtt förbudet från 1616- juridiskt sett är det alltså, trots starka ord, snarast frågan om en disciplinär åtgärd. Inte ett ord om atomism. Utslaget är i överensstämmelse därmed; en mer eller mindre lyxbetonad husarrest. Författaren till den anonyma anmälan från 1623, eventuellt också och den från 1632 , P. Grassi, omplacerades före processen för säkerhets skull till Savona.

Galilei, martyren

Blev Galilei alltså ett offer för intriger i Rom? Ja, åtminstone delvis och man får väl säga att det beror på. För det första klarade sig ”offret” ekonomiskt alldeles utmärkt ända till slutet . Han behandlades hela tiden så milt att man inte kan tala om något egentligt offer. För det andra företrädde Galilei de facto främmande atomistiska åsikter. Han insåg kanske inte åsikternas konsekvenser men han åtalades inte heller för dem. För det tredje intrigerades det uppenbarligen mot honom även om det delvis var hans eget fel. Han hade ju, trots att han haft sakligt fel i t.ex. kometdebatten, flera gånger grovt förolämpat och förtalat sin huvudkontrahent, Orazio Grassi.

Hårdare än processerna träffade honom ödet att bli blind. Det skulle det ha varit – om  inte kyrkans motståndare kort efter hans död hade placerat honom på en piedestal  och gjort honom till martyr för sin egen kamp. Galilei står fortfarande på denna piedestal och överallt gäller den oskrivna lag att alla som tillhör kyrkan- t.o.m. påven- måste buga sig inför den, liksom för Gesslers hatt.

Den som de facto inte böjer huvudet för sådana avgudar, inser snabbt hur föga den beundrade bilden liknar den förmenta verkligheten. Om någon intresserar sig för den tidens stora vetenskapsmän har han mer att hämta hos Tycho Brahe och Johannes Kepler. Den som söker martyrer för esoteriska läror finner bättre exempel alltifrån Hypatia, Giordano Bruno och fram till Alfred Rosenberg. Galileo Galilei passar varken i den ena eller andra rollen. Men historikern är hjärtligt välkommen till Troskongregationens arkiv i Rom för att snoka efter osorterade eller felarkiverade handlingar i fallet Galilei. Kanske kommer man till sist ändå att finna anklagelseskriften från 1632.

Robert Ketelhohn

Från domus-ecclesiae.de

Robert Kethelhohn är författare

20081101

Översättning: Dick Wangel

FOTNOTER

(1) me hac epistola id tibi profuturum, si eam censueris ostendendam, ut contra morosos novitatem censores, quibus incredible quicquid incognitum, profanum et nefandum quicquid ultra consuetas Aristotelicae angustae metas, uno proaspiste sis processurus instructior

(2) Ad Galilaei Nuncium Aethereum quod attinet, dudum ad manus meas devenit: et quia multis, in studio matheseos versatis, discursus aridus seu absque fundamentis philosophicis palliata ostentatio videtur, ad Sac. Caes. Maiestat. mittere ausus non fui. Novit et solet homo ille aliorum pennis hinc inde collectis, uti corvus apud Aesopum, se decorare; quemadmodum et artificiosi illius perspicilli inventor haberi vult, cum tamen quidam Belga, per Galliam in hasce partes profectus, primum huc attulerit, quod ipsum mihi et aliis ostensum fuit, et ut Galilaeus vidit, alia ad imitationem confecit, atque aliquid forsan, quod facile est, inventis addidit.

(3) Dissertationem in Galilaei Nuncium perlegi, ex quo is, si vult, larvam sibi detractam facile deprehendet.

(4) Egregie sane tu in tuo scripto (cuius exemplar, a te mihi missum, lectu iucundissimum est; pro quo etiam ingentes tibi ago gratias) Galilaeum deplumasti: videlicet, quod non ipse novi huius perspicilli primus fuerit autor; quod ipse non primus in luna animadverterit impolitam superficiem; quod non primus mundo ostendat plures in caelo stellas, quam quas hactenus in veterum scriptis annotatas.

(5) In medio vero omnium residet Sol. Quis enim in hoc pulc‹h›errimo templo lampadem hunc in alio vel meliori loco poneret, quam unde totum possit illuminare? Siquidem non inepte quidam lucernam mundi, alii mentem, alii rectorem vocant. Trismegistus visibilem deum, Sophoclis Electra intuentem omnia. Ita profecto tamquam in solio regali Sol residens circumagentem gubernat astrorum familiam

(6) Roberto Bellarmino a Paolo Antonio Foscarini [in Roma].
Roma, 12 aprile 1615.

(7) Handstilen identifierades som astronomens vid det påvliga Collegium Romanum, Orazio Grassi, den Grassi som Galilei smädat i Saggiatore (Pietro Redondi,” Galileo eretico” , Turin 1983)