En exklusiv intervju med maestro Domenico Bartolucci.

Vem ströp den gregorianska sången och polyfonin – och varför. Och hur man skall återinföra dem igen. Benedikt XVI? “En Napoleon utan generaler”.

Bartolucci, som är lite över nittio, kan själv vittna om alla olyckor som drabbat den sakrala musiken under de senaste femtio åren. Han är en framstående tolkare av gregorianik och av polyfonin hos Giovanni Pierluigi da Palestrina, men på samma gång ett av offren för dessa musikstilars näst intill utplåning. I denna öppenhjärtiga intervju berättar han om sina tankar när det gäller den sakrala musiken och drar sig heller inte för att uttrycka besvikelser och farhågor.

av Sandro Magister

ROM, den 21 juli, 2006 – Konserten som maestro Domenico Bartolucci dirigerade i Sixtinska kapellet i slutet av juni till Benedikt XVI:s ära och med hon själv i publiken har blivit till den vändande punkten i diskussionen om vilken roll musiken har och vilken roll den kommer att få i den katolska liturgin.

Men än så länge är vändpunkten bara symbolisk.

Den nya riktningen har angivits med auktoritet och kraft. ”En äkta förnyelse av den sakrala musiken kan bara följa i kölvattnet på den stora traditionen i det förflutna av gregoriansk sång och sakral polyfoni,” sade Benedikt XVI vid det tillfället. Vi har fått en påve ”vars stora kärlek till liturgin och sålunda även till sakral musik är välkänd för alla,” som Bartolucci framhöll i sin introduktionshälsning.

På den tiden när kantorn var som en präst

En intervju med Domenico Bartolucci

Fråga: Maestro Bartolucci, inte mindre än sex påvar har lyssnat på era konserter. Hos vilka av dem fann ni den största musikaliska expertkunnandet?

Svar: Hos den senaste, Benedikt XVI. Han spelar pianos, har en djup förståelse för Mozart, älskar kyrkans liturgi och på grund av allt detta anser han musik vara mycket viktig. Pius XII älskade också musik och spelade ofta violin. Sixtinska kapellet har mycket att tacka Johannes XXIII för. År 1959 gav han mig tillåtelse att restaurera Sixtinska kapellet som tyvärr befann sig i mycket dåligt skick, delvis på grund av Lorenzo Perosi, den tidigare dirigentens, sjukdom. Kären där hade inte längre stadigvarande medlemmar, ett musikaliskt arkiv eller ett kontor. Så vi fick ett kontor, falsetto-rösterna försvann och sammansättningen av kören och ersättningen för medlemmar som försvunnit företogs och det blev möjligt även att få en barnkör. Sedan kom Paulus VI men han var tondöv och jag vet inte hur stor hans uppskattning var av musik.

Fråga: Var Perosi den så kallade restaureraren av det italienska oratoriet (ett större musikaliskt verk för orkester, sångsolister och kör)?

Svar: Perosi var en äkta musiker, en man som förtärdes av brinnande kärlek till musik. Han hade den goda lyckan att få dirigigera Sixtinska kapellets kör vid tiden för motu proprio om sakral musik, som helt riktigt ville rena musiken från de teatraliska fasoner som den försetts med. Han kunde ha givit kyrkan nya impulser, men olyckligtvis hade han inte den rätta förståelsen för polyfonin i Palestrinas tradition och de traditioner som var brukliga i Sixtinska kapellet. Han anförtrodde också körledningen för den gregorianska sången till sin vice-körledare! hans liturgiska kompositioner karakteriserades ofta av sin ytliga cecilianska stil, som låg långt från den perfekta samklangen mellan text och musik.

Fråga: Perosi imiterade Puccini...

Svar: Men Puccini var intelligent. Och hans musikaliska fugor överträffade Perosis.

Fråga: Kan man säga att Perosi på något sätt var den som påbörjade den nuvarande vulgariseringen av den sakrala musiken?

Svar: Nej, inte direkt. Idag är det på modet i kyrkorna med popinspirerade sånger och att knäppa på gitarren, men felet ligger framför allt hos de pseudo-intellektuella som har hittat på denna degenerering av liturgin som betyder att musiken också degenererar. Man har kastat bort och föraktar arvet från det förflutna och anser att man därigenom kommer att vinna vem vet vad för erkännande av människorna. Om musikkonsten inte återvänder till den storhet den fordom hade, istället för att bara vara något som vill tillfredsställa den vulgära massan eller vara en sidoprodukt, då finns det ingen mening att i fortsättningen tala om musikens funktion i kyrkan. Jag är emot gitarrspel, men också emot ytligheten i det cecilianska sättet att skapa musik – det är mer eller mindre samma sak. Vårt motto måste bli: låt oss återvända till den gregorianska sången och till polyfonin i Palestrinas tradition och låt oss fortsätta i samma stil framledes! (anm. The Cecilian movement ville återställa lite av Palestrina-musikens renhet och enkelhet efter de storartade operaliknande verken på 1800-talet av kompositörer som Bruckner och Dvorak, ö.a.)

Fråga: Vilka initiativ borde Benedikt XVI ta för att förverkliga denna plan i en värld fylld av diskomusik och iPods?

Svar: Den stora repertoaren av sakral musik som det förflutna har överlämnat åt oss i arv utgörs av mässor, offertorier, responsorier. Tidigare fanns det ingen liturgi utan musik. Idag finns det ingen plats för denna repertoar i den nya liturgin, vilket vållar oro och oordning bland musik- och liturgiälskare, och det är ingen idé att låtsas som om det inte förhöll sig så. Det är som Micheangelo hade blivit ombedd att måla Yttersta Domen på ett frimärke! Tala om för mig, snälla, hur det är möjligt att idag uppföra ett Credo eller ens ett Gloria? Först måste vi återvända, åtmonstone för de högtidliga festdagarnas mässor, till en liturgi som ger musik den plats som höves den och som uttrycks i kyrkans universella språk: latinet. I det sixtinska kapellet kunde jag efter liturgireformen hålla liv i kapellets repertoar endast under konserterna. Tänk er bara – Missa Papae Marcelli av Palestrina har inte sjungits i Peterskyrkan sedan Johannes XXIII:s tid! Vi fick nådigt tillstånd att uppföra den under en minneskonsert för Palestrina och man ville ha den utan Credot, men den gången gav jag inte med mig och hela verket uppfördes.

Fråga: Tror ni att de troendes skara skulle delta i den gregorianska sången under de liturgiska firandena?

Svar: Vi måste skilja mellan olika uppföranden av den gregorianska sången. En del av repertoaren, till exempel Introitum eller offertorierna kräver ett mycket raffinerat konstnärligt uppförande och kan bara tolkas på ett bra sätt av riktiga musikaliska artister. Sedan har vi den delen v repertoaren som sjungs av mässbesökarna. Jag tänker på ”änglarnas” mässa, musiken som sjunges under processioner, psalmerna. Det var förr i världen mycket gripande att höra församlingen sjunga Te Deum, Magnificat, litaniorna, musik som människorna hade assimilerat och gjort till sin – men idag är det mycket litet kvar av allt detta. Och dessutom har gregorianiken förvrängts av de rytmiska och estetiska teorierna benediktinerna i Solesmes införde. De gregorianska hymnerna uppstod under våldsamma och krigiska tider och skall vara manliga och starka, inte som de sötsliskiga och trygghetsframkallande bearbetningarna som vi hör idag.

Fråga: Tror ni att de musikaliska traditionerna från det förflutna håller på att försvinna?

Svar: Det är så klart att om det inte finns något oavbrutet sammanhang som håller dem vid liv så är de dömda till glömska och den nuvarande liturgin gynnar dem sannerligen inte... Jag är en optimist till naturen men jag bedömer den nuvarande situationen på ett realistiskt sätt och jag tror att en Napoleon utan sina generaler kan göra väldigt lite. Idag är mottot ”gå ut till folket, se dem i ögonen” men det är bara en hop tomt prat! Genom att göra så blir resultatet att vi till slut firar oss själva, och Guds mysterium och skönhet blir oss fördolda. I själva verket håller vi på att bevittna västvärldens nedgång och fall. En afrikansk biskop sade en gång till mig: ”Vi hoppas att konciliet inte tar bort latinet ur liturgin, för i så fall kommer i mitt land ett Babels torn av dialekter att breda ut sig.”

Fråga: Var Johannes Paulus II lite för medgörlig i dessa frågor?

Svar: Trots att många vädjade honom om att göra något blev den liturgiska krisen mera fast förankrad under hans pontifikat. Ibland var det de påvliga ceremonierna själva som bidrog till denna nya tendens med dans och trummor. En gång lämnade jag salen och sade: ”Ropa på mig när showen är över!” Ni förstår väl att om dessa exempel kommer från själva Peterskyrkan, då lönar det sig inte att vädja eller klaga. Jag har alltid varit emot dessa manifestationer. Och även om de sparkade ut mig, under förevändning att jag hade fyllt 80, så ångrar jag inte att jag gjorde det som jag gjorde.

Fråga: Vad betydde det en gång att sjunga i Sixtinska kapellet?

Svar: Platsen och kören bildade en enhet, precis som musiken och liturgin bildade en enhet. Musik var inte bara en utsmyckning utan den gjorde så att det blev liv i den liturgiska texten och kantorn var något av en präst.

Fråga: Men är det möjligt idag att komponera i den gregorianska stilen?

Svar: En sak är att vi skulle behöva återvinna den anda av stadga och stabilitet som fanns tidigare. Men kyrkan har gjort det motsatta, hon har gynnat förenklade, popinspirerade melodier som är lätta att lyssna till. Hon trodde att detta skulle göra folk lyckliga och så blev det så här. Men det är inte konst. Stor konst betyder täthet.

Fråga: Känner ni inte några kompositörer idag som är i stånd att återuppliva en sådan tradition?

Svar: Det är inte frågan om att kunna eller inte kunna, atmosfären finns helt enkelt inte längre. Felet är inte musikernas utan det som man ber dem om.

Fråga: Och ändå har munkarna i Santo Domingo de Silos sålt miljontals cd-skivor med gregorianska hymner. Vi har också ”III symfonin” (Klagosångsymfonin) av Henryk Mikolaj Gorecki med sina medeltida hänvisningar...

Svar: Detta är konsumentfenomen som är av föga intresse för mig.

Fråga: Men de är vederhäftiga kompositörer som har placerat tron i centrum, liksom Arvo Pärt eller Krzysztof Penderecki...

Svar: De har ingen känsla för liturgi. Mozart var också stor men jag betvivlar att hans sakrala musik skulle göra sig i en katedral. Men den gregorianska musiken och Palestrina passar som handen i handsken i liturgin.

Fråga: Det är sant att Mozarts brev inte överför någon större religiös känsla. Och ändå – i hans C Minor mässas “et incarnatus est”, sopranofrasen som utförs av blåsinstrumenten förklarar för oss hela inkarnationens mysterium...

Svar: Glöm inte att Mozarts far var kapellmästare. Och därför drog han in – vare sig han ville det eller ej – i djupa andetag kyrkans luft. Det finns alltid något konkret, särskilt i en människas barndom, som förklarar ett dylikt andligt djup. Tänk på Verdi som som barn hade en präst som sin förste musiklärare och som spelade orgel under mässan.

Fråga: Känner ni inte er lite ensam, utan arvtagare?

Svar: Det finns ingen kvar, jag är den siste kapellmästaren.

Fråga: Men i Leipzig, i St. Thomaskyrkan finns den sextonde kantorn sedan Bachs tid...

Svar: I Tyskland, bland protestanterna, bevarar barnen till Brandenburg-konsertens kompositör svartsjukt sin identitet. Verdi sade mycket riktigt att tyskarna är Bachs trofasta barn, medan vi italienare är Palestrinas degenererade barn.

Fråga: När vi nu talar om Verdi – stor sakral musik är inte alltid förenlig med liturgin....

Svar: Nej visst. Verdis Requiem-mässa kan inte kallas en mässa som passar för liturgin, men tänk på kraften i texternas betydelse som den tolkar för oss! Det samma gäller för Beethoven. Lyssna till Credots öppnande. Det är helt annorlunda, kan inte jämföras med den cecilianska rörelsens sätt att behandla samma tema. Verdis och Beethovens verk är mästerverk inom den sakrala musiken som har en berättigad plats i konsertuppföranden.

Fråga: Bruckner var också mycket inspirerad...

Svar: Han har bara felet att vara långrandig. Hans Mässa för blåsinstrument, den som är i E minor är ganska långtråkig.

Fråga: Hade Mahler rätt när han sade att han var ”till hälften Gud och till hälften en dummerjöns”?

Svar: Det är riktigt. Han hade några enastående ögonblick, som till exempel hans mästerliga behandling av övergångar. Men sedan började han att överdriva och till sist....

Fråga: Och tycker ni om Mahler?

Svar: Han är som Bruckner – några underbara ögonblick men han repeterar sig. Man skulle vilja ropa till honom i ett visst ögonblick: Lägg av! Vi har hajat det!

Fråga: Enligt Ratzinger, finns det musik som ett massfenomen, popmusik, som mätes genom sitt marknadsvärde. Och sedan finns det den utbildade, cerebrala musiken som är till för en liten elit...

Svar: Det är modernisternas musik, alltifrån Schönberg, men den sakrala musiken måste följa den gregorianska sångens anda och respektera liturgin. Kantorn i kyrkan är inte där i sin egenskap av artist utan som en predikant, eller en som predikar genom att sjunga.

Fråga: Är ni alls avundsjuk på de östliga kyrkorna?

Svar: De har inte ändrat på något och det har de gjort rätt i. Den katolska kyrkan har givit upp sig själv och sin egenart, liksom de kvinnor som låter göra plastikingrepp. De blir oigenkännliga och ibland uppstår allvarliga konsekvenser.

Fråga: Var det er pappa som lärde er älska musik?

Svar: Han var arbetare i en tegelstensfabrik i Borgo San Lorenzo, i provinsen Florens. Han älskade att sjunga i kyrkan. Och han älskade Verdis och Donizettis romanser. Men på den tiden sjöng alla, vinbönderna när de ansade vinrankorna, skomakarna när de hamrade på en sula. Det fanns band på piazzan och under semestertider kom dirigenter dit från Florens och traktens hade två operasäsonger om året. Allt det där är borta nu.

Fråga: I Italien har myndigheterna stoppat all finansiering av orkestrar och teatrar...

Svar: Det gjorde de rätt i. Dessa organisationer har för många människor anställda som bara är dödvikt. Ta till exempel administrationen, först har de fyra eller fem personer, sedan blir de tjugo eller tjugofem..

Fråga: Hur kan Palestrina, Lasso eller Victoria fortfarande anses relevanta?

Svar: På grund av sin musikaliska täthet. Palestrina är grundaren som först förstod vad det betyder att skapa musik, han hade intuitonen att förstå hur nödvändig kontrapunktuell komponering som följde texten var, till skillnad från den flamländska kompositionens komplexitet och regler.

Fråga: För filosofen Schopenhauer betyder musik alla konsters höjdpunkt, den gudomliga viljans omedelbara avbild. För katoliker kan den definieras som det direkta uttrycket för Gud i Hans egenskap av Ordet?

Svar: Musik är Konst med ett stort K. Skulpturkonsten har marmor och arkitekturkonsten har byggnaden. Musik kan bara uppfattas med den övernaturliga blicken, musik tränger in i ens själ. Och kyrkan äger förtjänsten att ha odlat den i sina kantorskolor, av att ha givit den dess grammatik och syntax. Musik är ordets själ som blir till konst. Musik gör dig mottaglig för att upptäcka och välkomna Guds skönhet. Därför måste kyrkan nu mera än någonsin lära sig att få den tillbaka.

Under konserten den 24 juni i Sixtinska kapellet dirigerade maestro Bartolucci sixtinska kapellets kör till Benedikt XVI:s ära och i hans närvaro:

> A Change of Tune in the Vatican – And Not Only in the Secretariat of State (27.6.2006)
Finns på denna hemsida under rubriken: ”Nya toner inom Vatikanen – inte bara i statssekretariatet”.
__________


Mera om musik och liturgi på denna webbsida:

> Gregorian Chant Is Returning from Exile. Maybe (7.12.2005)
Finns på denna hemsida under rubriken: ”De gregorianska hymnerna kommer åter från sin exil”.
> Gregorian Chant: How and Why It Was Strangled in its Own Cradle (25.11.2003)

> Liturgical Music: “Here Is the Reform that the Church Needs” (6.8.2003)

> Polyphonic and Gregorian Chant. The Last Bastion at Rome’s Basilica of St. Mary Major (20.5.2003)

> Caso Bartolucci. Maestro, qua si cambia musica (3.6.2002)

__________


Engelsk översättning utförd av Matthew Sherry: traduttore@hotmail.com

För de senaste artiklarna, gå till den engelska hemsidan:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters epostadress är s.magister@espressoedit.