De dödade honom i Mosul, tillsammans med tre av hans subdiakoner. I ett plågat Irak var ha en man och en kristen med lysande och modig tro. Här är porträttet av honom, skrivet av någon som kände honom väl.

av Sandro Magister

De dödade honom söndagen efter pingst, efter att han firat Mässan I församlingskyrkan som är tillägnad den helige Ande, i Mosul.

De dödade fader Ragheed Ganni, en kaldeisk katolsk präst, tillsammans med tre subdiakoner som var med honom - Basman Yousef Daud, Wahid Hanna Isho, och Gassan Isam Bidawed. Mördarna ledde bort Bidawevs fru, och mejade kallblodigt ner de fyra männen. Sedan placerade de bilar fullastade med sprängämnen runt kropparna, så att ingen skulle våga närma sig dem. Först sent på kvällen kunde polisen i Mosul desarmera laddningarna och ta hand om kropparna.

Den kaldeiska kyrkan sörjde dem omedelbart som martyrer. Benedikt XVI bad för dem från Rom. Fader Ragheed var ett av de mest lysande och modiga vittnen av den kristna tron i ett mycket drabbat land.

Han föddes i Mosul för trettiofem år sedan. Efter examen från universitetet med en ingenjörsexamen 1993, studerade han teologi på Angelicum, (det påvliga universitetet S. Thomas av Aquino) i Rom, mellan 1996 och 2003. Han tog en examen i ekumenisk teologi. Frånsett arabiska så talade han flytande italienska, franska och engelska. Han var korrespondent för Asia News, som tillhör det Påvliga institutet för utlandsmissioner.

Dagen efter hans martyrium, publicerade Asia News detta porträtt av honom:

"Eukaristin ger tillbaka det liv som
terroristerna försöker ta av oss”

"Utan söndag, utan eukaristin kan inte de kristna I Irak överleva": Det var så fader Ragheed talade om sin församlings hopp, en församling som var van att möta döden dagligen, samma död som igår eftermiddag mötte honom på sin hemväg från mässan.

Efter att ha betjänat sina troende med Kristi kropp och blod, gav han sitt eget blod, sitt eget liv för Irak, för sin kyrkas framtid.

Denne unge präst hade godvilligt och medvetet valt att stanna kvar hos sina församlingsbor I den helige Andes församling I Mosul, som betraktades som den farligaste efter Baghdad. Hans skäl var enkelt: utan honom, utan herde, skulle flocken skingras. I de barbariska självmordsattackerna och bombningarna fanns en sak som var klar, och gav styrka till motstånd: “Kristus”, brukade Ragheed säga, “utmanar det onda med oändlig kärlek, han håller oss enade och genom Eukaristin ger han oss livet, det som terroristerna försöker utplåna.”

Han dog igår, massakrerad av blint våld. Dödad på hemväg från kyrkan, dit hans folk, trots en ständigt minskande skara, stukade av skräck och desperation, fortsatte att komma.

”De yngsta”, sade Ragheed bara för dagar sedan, ”organiserade återträffar efter de senaste attackerna mot församlingen, kidnappningarna, hoten mot de troende; präster firade mässan mitt bland utbombade ruiner; mödrar oroas när de ser sina barn utsättas för fara när de glatt går till katekesundervisningen; gamlingarna kommer för att anförtro sina flyktingfamiljer till Guds beskydd, det är endast dessa som stannar i sitt land där de har sina rötter och där de byggt upp sitt hem, de vägrar att fly. Exil är otänkbart för dem”

Ragheed var en av dem, en stark fadersfigur som ville beskydda sina barn: “Det är vår plikt att inte ge upp i förtvivlan: Gud kommer att lyssna till vår bön om fred i Irak.”

År 2003, efter att ha avslutat sina studier i Rom, beslutade han sig för att återvända till sitt hemland: “Det är där jag hör hemma, det är min plats på jorden”. Han återvände också för att hjälpa till med återuppbyggnaden av sitt land, återuppbyggnaden av ett ”fritt samhälle”. Han talade om Irak full av hopp med ett smittande leende. ”Saddam har fallit, vi har valt en ny regering, vi har röstat fram en konstitution!” Han organiserade teologikurser för lekmän i Mosul, han arbetade med ungdomarna, han tröstade drabbade familjer; denna månad vara han engagerad att hjälpa ett litet barn med svåra synskador så det kunde opereras i Rom.

Hans vittnesmål handlar om en entusiastisk tro. Efter en serie attacker från 2004, fick han uppleva smärtan att mista släktingar och nära vänner, ändå fortsatte han in i det sista att påminna om att det finns en mening i detta lidande, dessa plågor, denna våldsanarki: allt detta måste uppoffras.

Efter en attack mot sin församling, på Palmsöndagen den första april, sade han: “Vi förenar oss med Kristus, som kom till Jerusalem fullt medveten om att konsekvenserna för hans kärlek till mänskligheten var korset. Så, medan kulorna slog in i våra kyrkfönster, uppoffrade vi vårt lidande som ett tecken på kärleken till Kristus.”

"Varje dag väntar vi en avgörande attack”, sade han bara för några veckor sedan, “men vi kommer inte att upphöra att fira mässan, vi gör det under jord, där vi är säkrare. Jag är styrkt i detta beslut av mina församlingsbor. Detta är krig, riktigt krig, men vi hoppas att kunna bära vårt kors intill slutet med hjälp av Gudomlig Nåd.”

Mitt uppe i de dagliga svårigheterna förundrade han sig över det växande medvetandet om “det stora värdet av söndagen, den dag vi möter den uppståndne Herren, dagen av enhet och kärlek i hans församling, av stöd och hjälp."

Så ökade bombningarnas omfattning, kidnappningarna av präster i Baghdad och Mosul blev mera frekventa. Sunnis började att utkräva skatter från de kristna, de intog deras hem, eller lät militanta grupper göra jobbet åt dem. Vatten och elektricitet var sällsynt, telefon och all annan kommunikation blev mycket svår att genomföra. Ragheed började tröttna, hans entusiasm försvagades, till den punkt när hans sista e-postbrev kom till AsiaNews, den 28 maj, där han medgav: “Vi är på gränsen att kollapsa.” Och han berättade om en bomb som detonerat i Den Helige Andes kyrka, på pingstdagen; han berättade om det krig som utbröt en vecka innan, sju bilbomber, tio explosioner i rask följd, de tre dagarna av blockad, ”vi var fångar i våra egna hem”, om att inte kunna fira mässan på Kristi himmelsfärd den 20 maj.

Han följde den väg hans land tagit: “I ett sekteristiskt och konfessionellt Irak, kommer det bli plats för de kristna? Vi har ingen hjälp, ingen grupp som slåss för vår sak; vi är övergivna mitt uppe i en katastrof. Irak har redan blivit uppdelat, det kommer aldrig, aldrig bli detsamma. Vilken är vår kyrkas framtid?”

Men sedan kom hans tros styrka tillbaka, en trött men fast tro: “Må jag ha fel, men jag är säker på en sak, en enda faktum är alltid sant: att den Helige Ande kommer att upplysa folket så att det må arbeta för mänsklighetens goda, I denna värld så full av ondska!.

Käraste fader Ragheed, med ett hjärta som skriker av smärta lämnar du till oss ditt hopp och din övertygelse. Genom att ta dig ville de utplåna hoppet hos Iraks kristna. Istället har ditt martyrium närt och givit nytt liv till din församling, till den irakiska kyrkan och kyrkan i hela världen.

Tack, Ragheed!

__________

Den internationella nyhetsbyrån där fader Ragheed var korrespondent:

> Asia News

On www.chiesa, artikel publicerad den 28 maj om situationen I Irak

> A Final Appeal: Save Christian Iraq

__________
Med benäget tillstånd: Sandro magister och

> www.chiesa

Översättning: Ulf Silfverling
__________