Visdomens bok 10:10-14: Visheten kom honom till hjälp.
Jakobsbrevet 1:2-4, 12: Salig är den man som står fast i prövningar!
Matteus 16:24-28: Innan de har sett Människosonen komma med sitt rike.

Evangeliet vi har hört står för en vändpunkt i Jesu Kristi predikan. Vi finns i Caesarea Philippi. Herren har frågat de tolv: "Vem säger ni att jag är?" Petrus har svarat å allas vägnar: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Sedan följer Jesu löfte till Petrus, ord skrivna i guld över apostelns grav och Petri efterträdares altare – löftet att kyrkan inte kommer att falla i våld under Dödsrikets portar. Allt som uppstod då var rådlöshet. Skulle Jesu ord tolkas som att kyrkan var försäkrad välstånd i världen? Petrus verkar ha förstått dem så. Han uttryckte misstro när Jesus i samma andetag förutspådde sitt eget lidande och sin död. Jesus tillrättavisade Petrus. "Du tänker som en människa", sa han. Ja, det gör vi i stort sett alla, spontant? För att förstå Guds vägar måste vi lära oss att tänka annorlunda.

Dagens text ger oss fortsättningen på Herrens tal till apostlarna. Här utvecklar han korsets roll. Apostlarna hör att korsets kallelse inte bara gäller honom. Det gäller även dem – och därmed oss. "Den som vill ansluta sig till mig måste avsäga sig sitt eget, ta sitt kors och följa mig." Kriteriet är utan undantag tillämpligt på "alla och envar". Som alltid i trosfrågor betonas den fria viljan. Guds respekt för vår fria vilja är ett stort mysterium. ”Vill du bli frisk?” frågar Vår Herre (Joh 5:6). Han säger: "Det kommer att bli som  du vill" (Mt 15:28).

Vid varje vigselakt i kyrkan ställs frågan: "Vill du?" Ett tydligt "Ja" krävs, annars är vigseln ogiltig. Så fungerar det vid bröllop, klosterlöften och vigningar. Fri vilja antas vid upptagning av konvertiter. Det är grunden för konfirmationens sakrament. Innan vi tar emot kommunionen håller prästen den konsekrerade hostian framför våra ögon och säger: "Kristi lekamen!" Vi svarar: "Amen!" och erkänner därmed Herrens närvaro. Men det är inte allt. Vi bekräftar också vår pågående, fria anslutning till det förbund som sakramentet konkretiserar, förbundet i Jesu blod. Att gå till kommunionen är att förkunna: "Ja, jag kommer att leva enligt det nya och eviga förbundet som slöts på korset för världens frälsning." Vi är alla medvetna om vår svaghet. Vi är alla syndare! Vi behöver alla Guds nåd, hans ständiga förlåtelse. Vi behöver alla våra medtroendes barmhärtighet. Eukaristin är inte en belöning för gott uppförande. Men något mycket viktigt står på spel: Inkorporering i Kristi offer på korset. Vi bör förvänta oss ärlighet av oss själva och av varandra, som Gud förväntar sig det av oss. Vid sakramentet frågar han: "Vill du gå med mig?" Säger jag, "Ja! Amen!”, så måste jag visa det i mina andra val också. Vårt tal ska vara "Ja, Ja, Nej, Nej" (Mt 5:37), inte "Tja".

Herren fortsätter sedan med att diskutera förhållandet mellan denna värld och Guds rike. Här måste vi ibland göra radikala val. Om jag allierar mig med världen - om jag vinner den fullständigt - kan det vara på bekostnad av min själ, mitt väsen. Och om jag är ingenting, vad spelar det för roll vad jag äger?

Genom tiderna har vi sett försök att harmonisera Guds rike och världen. Ett stort experiment ägde rum under de bysantinska kejsarna. Det har inte lämnat någon trevlig efterklang. Västerländska katoliker gillar att idealisera medeltiden. Vi tror att alla då var fromma, sjöng  gregorianska sånger och fastade på fredagar. Tittar vi på källorna ser vi att Europa präglades av spänningar trots en erkänd majoritetsreligion. Ett samtida försök att likställa statens agenda med Guds sak håller på att utvecklas i Ryssland. En tungt vägande uppmaning från internationell ortodoxi har fördömt försöket, tack och lov, som både absurt och kätterskt. Vi katolska kristna 2022 seglar i kölvattnet av ett koncilium som förutspådde att världen graciöst skulle öppna sig för Kristus. Minnet av det Andra världskriget var starkt nog, i början av 60-talet, för att ingjuta en tro på att mänskligheten måste förnyas av ett så överväldigande trauma. Förhoppningen var sublim. Men kan vi ens förstå det nu, när vi ser vilken storm dessa decennier har skördat?

Kom ihåg evangeliets varning. Det är illusoriskt att tro att världen kan vinnas. Om vi ​​försöker riskerar själen att skadas. Det är inte heller ett mål vi ska sträva efter. Vi måste föra evangeliet intakt till jordens ände: det är Kristi befallning. Men bekännelsen av Kristus förblir, sociokulturellt, ett marginellt fenomen. Så har det nästan alltid varit. Vår kallelse är inte att vinna, utan att vara trogna; att leva som Kristi vittnen, om än världen föraktar vårt vittnesbörd. Men vi får inte demonisera världen. Guds Son kom för att rädda den. Han älskar den; det ska vi också göra. Vi måste respektera människorna i den. De flesta vill ju det goda; problemet är att deras begrepp om godhet tenderar att bli förvrängt.

Nuförtiden tror många att vi har gått in i en helt ny tidsålder, som på alla plan kräver nya kategorier, en ny hermeneutik. Jag anser att det är rena svamlet. Jag tror att vi har att göra med ett tidstypiskt uttryck för samma, banala villfarelse som ärkebiskop Eystein säger att Olav blev bemött med när han först erbjöd norrmännen kristendom. "Folk hade nog hört talas om tron", skriver Eystein, "men de tyckte att den var för plågsam att leva efter". Det är lättare att surfa på en våg av framstegseufori, etisk eller politisk, än att fråga: "Finns det ett absolut krav som kräver något av mig?"

Vår tids motstånd mot tron upprepar till stor del argument, om de kan kallas så, som kyrkofäderna alla svarade på. Hos dem hittar vi material för inspiration, andlig näring för harmoni. Vi kan också hänvisa ännu längre tillbaka. Att vara kristen är att se nuet i ett brett perspektiv som sträcker sig in i evigheten. Vår första läsning (från en mer än 2 000 år gammal text) handlar om upplevelsen av att bli förtryckt, förföljd, utsatt för lögner, satt i en hård kamp. Mot alla dessa former av missförhållanden föreskrivs samma botemedel: visdom. Visdom står för en personlig kraft som pekar mot Faderns Logos. Det står också, helt enkelt, för motsatsen till dumhet.

Jag tänker i detta avseende på något Dietrich Bonhoeffer, luthersk pastor och teolog, skrev efter att han fängslats 1943. Han var en klarsynt, fritänkande, modig person djupt rotad i tro, verkligen en vis man. En sådan person är ödesdigert för totalitär makt. Nazisterna var tvungna att ta bort honom och tysta honom. Bonhoeffer noterade:

Dumhet är en farligare fiende till det goda än det onda. Du kan protestera mot ondskan. Ondskan kan avslöjas, om det behövs kan den förebyggas med våld. Ondskan bär alltid inom sig frön till sitt eget förfall. Det lämnar obehag hos människan. Vi är försvarslösa mot dumhet. Vi kan inte åstadkomma någonting vare sig med protester eller våld. Resonemang har ingen effekt. Fakta som inte stämmer överens med gruppens fördomar erkänns helt enkelt inte – i sådana fall visar den dumma personen sig vara kritisk; om fakta är oföränderliga, skjuts de undan som meningslösa enstaka fall. Dessutom är den dumme (i motsats till den onde) människan helt nöjd med sig själv; ja, det blir till och med farligt, eftersom det lätt hetsar till attack. Därför krävs större försiktighet inför dumhet än inför illvilja.

Bonhoeffer hängdes i gryningen den 9 april 1945 i Flossenbürg. Han skrev till sin vän biskop George Bell: "Detta är slutet - men för mig, livets början." Han var ett vetekorn sått i mörk jord. Vilken skörd fröet har givit!

Ja, mina vänner, så här kan ett kristet liv se ut i våra dagar också. Det har en tragisk dimension; men det är varken sorgligt eller bittert. Tvärtom kännetecknas det av lätthet, glädje, mänsklig värme och en säregen, oemotståndligt attraktiv frihet. Det kommer vi att minnas idag, på martyrens Olavs högtidsdag.

Från Coram Fratribus, biskop Vardens egen hemsida

Översättning: Red.

20220731