Prästernas år är på väg att avslutas. I mina senaste katekesutläggningar började jag därför tala om prästens viktiga uppgifter som är att undervisa, att helga och att leda. Det återstår alltså för mig att idag att tala om prästens uppdrag att leda, att med den myndighet som givits honom av Kristus, inte i namn av något han själv åtagit sig, styra den del av Gudsfolket som Gud anförtrott honom så att den leds i rätt riktning.

Hur är det möjligt för vår tids människor att förstå ett sådant uppdrag? Det innehåller ju en föreställning om auktoritet och bottnar i Herrens egen uppmaning att prästen ska ”valla sin hjord”. Vad betyder något sådant som auktoritet egentligen för oss kristna? Vår samtids kulturella, politiska och historiska erfarenheter, framför allt diktaturerna som uppstod i Europa under 1900-talet, gjorde vår tids människa misstänksam mot auktoritetsbegreppet. Denna inställning uttrycker sig ofta på så sätt att man avsäger sig all auktoritet som kommer från någon annan källa än från människorna själva och som kontrolleras av dessa. Men om vi betraktar just på de styrelsesätt som under det förra århundradet sådde fruktan och död, så blir vi påminda om att det är just den människostyrda auktoriteten, på vilket område det vara må, den auktoritet som utövas utan hänvisning till en transcendent, överjordisk, makt, den som är Guds makt, som oundvikligen leder till att människan vänder sig mot sina egna bröder, mot andra människor.

Det är därför viktigt att förstå att mänsklig auktoritet, mänskligt myndighetsutövande aldrig är ett mål i sig självt, utan att målet alltid, i varje tidsålder, är människan som skapats av Gud. Denna människa som har sin egen, oberörbara värdighet och som är kallad till att stå i relation med Skaparen själv under sin vandring här på jorden och i det eviga livet. Det är en myndighet som utövas i ansvar inför Gud, inför Skaparen. Om auktoriteten förstås på detta sätt, som något vars enda mål är att tjäna människornas väl och att belysa det högsta goda, som är Gud, då är det något som inte skadar och undertrycker människan utan som tvärtom kan vara henne till dyrbar hjälp under hennes väg till fullt förverkligande i Kristus, under hennes väg till frälsning.

Kyrkan är kallad att utöva denna typ av auktoritet som utgör ett tjänande och hon utövar den i Jesu Kristi namn, vilken av Fadern fick ta emot all makt i himlen och på jorden (jfr Matt. 28:18). Kristus vallar sin hjord genom kyrkans herdar. Det är han som leder den, skyddar den, leder den rätt när den är på väg att gå vilse, och allt detta eftersom han älskar den.  
Men Herren Jesus, våra själars högsta herde, bestämde att apostlarnas förbund, vilket idag består av biskoparna i förening med Petri efterföljare, och prästerna, som är deras värdefulla medarbetare, skulle delta i hans uppdrag att ta hand om Gudsfolket, och bli detta folks lärare i tron när de leder, driver fram, sporrar och ger stöd åt den kristna församlingen, eller som vi läser i Vatikankonciliets dekret Presbyterorum Ordinis, n. 6,  ser till att ”de troende var och en leds i den Helige Ande till att utveckla sin egen kallelse enligt Evangeliet, till en uppriktig och konkret uttryckt kärlek till medmänniskorna och till den frihet genom vilken Kristus har gjort oss fria”.

Därför är varje präst det medel genom vilket Kristus själv älskar människorna. Det är genom vårt ämbetsutövande, kära präster, det är genom oss som Herren samlar ihop själarna, undervisar dem, skyddar dem och leder dem. I sin kommentar till Johannesevangeliet säger Augustinus: ”Låt det därför bli ett utövande av kärlek att valla Herrens hjord” (123,5). Detta är den yttersta normen för hur Guds tjänsteutövare, en ovillkorlig kärlek, sådan som den den gode Herden ägde, full av glädje, öppen för alla, uppmärksam mot de som finns nära och full av omsorg om dem som finns långt borta (jfr Augustinus, tal 340,1 och tal 46, 15), ömsint om de svagaste, de små, de ödmjuka, om syndarna, så att han kan visa på Guds oändliga barmhärtighet genom att ge tröstande ord om hopp (jfr Augustinus, brev 95, 1).

Även om en sådan pastoral uppgift grundas på sakramentet, så är det i sista hand prästens personliga existens som utgör grunden för dess effektivitet. Om man ska bli en herde efter Guds sinne (jfr Jeremia 3:15) måste det finnas en djup förankring i en levande vänskap med Kristus, inte bara på det intellektuella planet utan också i fråga om frihet och vilja, ett klart medvetande om den identitet man blivit tilldelad vid prästvigningen, och en ovillkorlig vilja att leda sin hjord dit Herren önskar och inte till en plats som verkar mera behaglig och lättåtkomlig. Detta kräver framför allt att man aldrig upphör att låta Kristus själv leda sin prästerliga existens. Ingen kan ju valla Kristi hjord om han inte lever i en djup och sann lydnad mot Kristus och kyrkan, och människornas lydnad mot prästerna beror på prästernas lydnad mot Kristus. På grund av detta finns det i kärnan av prästens tjänsteutövande alltid det personliga och ständiga mötet med Herren, den djupa kunskapen om honom och önskan att låta sin egen vilja uppgå i Kristi vilja.

Under de senaste årtiondena, har adjektivet "pastoral" ofta använts som något som står i motsats mot konceptet ”hierarkisk”, på samma sätt som tanken på ”gemenskap” har tolkats under samma motsatsbegrepp. Det är kanske därför på sin plats att jag förklarar ordet ”hierarki” som är den traditionella benämningen på den struktur som den sakramentala auktoriteten inom kyrkan antar i enlighet med de tre nivåerna inom de heliga ordnarnas sakrament: biskopsdöme, presbyterium, diakonat. Enligt den allmänna uppfattningen ute i världen består detta begrepp ”hierarki” till lika delar underkastelse och juridiska följder. Därför tror man ofta att ”hierarki” betyder något som står i motsatsställning mot den pastorala tjänstens mångskiftande karaktär och dess vitalitet, ja att den står i kontrast till själva Evangeliets ödmjukhet. Men tror man det har man gjort en missuppfattning av begreppet hierarki, en missuppfattning som understödjs av de historiska maktmissbruk som förekommit, vilka dock är just missbruk och inget har att göra med begreppet ”hierarki” och dess verkliga betydelse.  

Den allmänna uppfattningen är att ”hierarki” alltid är något som är kopplat till dominans och därför inte motsvarar kyrkans sanna anda, den som består i att vara förenad med Kristi kärlek. Men, som jag sade, är detta ett misstag i tolkningen, beroende på de missbruk som skett under historiens gång, men säger inget om vad hierarki egentligen betyder.  

Låt oss börja med själva ordet. Det anses allmänt att ordet hierarki betyder ”helig makt”, men den verkliga betydelsen är inte den utan ”heligt ursprung” (sacra origine), det vill säga att myndigheten inte härrör ur människan själv utan har sitt ursprung i det sakrala, i sakramentet. Det har alltså att göra med människans kallelse, med Kristi mysterium. Genom detta blir individen Kristi tjänare och det är endast i sin egenskap av Kristi tjänare som han kan styra, ge ledning då han gör det för Kristus och med Kristus. Av detta förstår vi att den som träder in i sakramentets heliga ordning, i ”hierarkin”, inte är en despot, en ”autokrat”, utan att han är en person som träder in i ett nytt förbund som innebär lydnad till Kristus. Han är förenad med Honom  i gemenskap med de andra medlemmarna av den heliga orden, i sitt prästerliga ämbete. Och inte ens påven – som är referenspunkten för alla de andra prästerna och för gudsgemenskapen med kyrkan – kan göra vad han vill. Nej, påven är tvärtom den som har att se till att alla de troende iakttar denna lydnad gentemot Kristus, gentemot Kristi ord som är upptaget i kyrkans tro i "regula fidei", kyrkans kanon, och att han verkar i lydnad mot Kristus och hans kyrka. Därför innebär hierarkin en trefaldig förbindelse. Först av allt förbindelsen med Kristus och ordern som Herren gav sin kyrka. Därefter är det förbindelsen med de andra herdarna i den gemensamma kommunionen med kyrkan, och slutligen, förbindelsen med de troende som är inneslutna i kyrkans ordning.

Av detta förstår vi att gemenskap och hierarki inte är varandras motsatser utan att de föurutsätter varandra. Tillsammans är de ett enda ting, de utgör en hierarkisk gemenskap. Herden är alltså en herde just när han leder och beskyddar hjorden och ibland är hans uppgift att förhindra att den splittras. Prästens uppgift att leda kan endast förstås om man ser den  inom ramen för en övernaturlig vision.  Eftersom denna uppgift stödjes av en verklig kärlek och önskan om varje troendes frälsning, är den särskilt nödvändig i vår egen tid. Om målet är att genom Kristi förkunnelse leda människorna till det frälsningsbringande och livgivande mötet med honom, omvandlas den ledande uppgiften till att vara ett självutgivande tjänande och dess syfte är att stärka hjorden i sanning och helighet, vilket ofta betyder att gå emot strömmen och att komma ihåg att den främste blir den siste och att den som styr även måste vara den som tjänar (jfr Lumen Gentium, 27).

Var kan en präst idag hämta den nödvändiga styrkan för att utöva sitt ämbete på detta sätt, i trofasthet mot Kristus och kyrkan, och med en fullständig hängivenhet för hjorden? På detta finns det endast ett svar: hos Herren Kristus. Jesu sätt att leda är inte härskarens utan det ödmjuka och kärleksfulla tjänandet som symboliseras av hans tvagning av lärjungarnas fötter. Kristi kungliga herravälde över universum är inte en triumf här på jorden utan ett herravälde som kulminerar på korset. Korset är en dom över världen och utgångspunkt  för utövandet av en myndighet som just är uttryck för herdens kärlek till sin hjord. De heliga, bland dem den helige Jean-Marie  Vianney, utövade med kärlek och hängivelse sin uppgift att vårda den del av Gudsfolket som var dem anförtrodd. På detta sätt visade de sig vara starka och beslutsamma män vars enda mål det var att gynna själarnas väl och kunna betala med sin egen person, utan att ens väja för martyrskapet, och förbli trofasta mot Evangeliets sanning och rättfärdighet.  

Kära präster, ”var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant  [...] var föredömen för hjorden” (1 Pet 5:2). Var inte rädda för att leda till Kristus alla de bröder som han anförtrott åt er och var förvissade om att varje ord om och inställning till lydnaden för Guds vilja kommer att bära frukt. Var noga med att leva så att ni uppskattar och tillkännager begränsningarna i den kultur i vilken vi lever, med den fasta förvissningen om att förkunnelsen av evangeliet är den största tjänst som en människa kan ge sin medmänniska. Det finns inget större i livet här på jorden än att leda människorna till Gud, att uppväcka deras tro, lyfta dem upp ur tröghet och förtvivlan, och att förmedla hoppet om att Gud är nära och att han leder människans enskilda historia och världens.  

Detta är korteligen den djupa yttersta meningen i uppdraget att leda som Herren har givit oss. Det handlar om att göra så att de troende efterliknar Kristus genom den helgelseprocess som består i förvandling av kriterier, av värdeskala, attityder, att låta Kristus leva i varje troende. Den helige Paulus sammanfattar så här sin handling som herde: ”Mina barn, som jag måste föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i er” (Gal 4:19).

Kära bröder och systrar, jag skulle vilja be er att be för mig, Petri efterträdare, som har en särskild uppgift när det gäller att leda Kristi kyrka, och också att be för era biskopar och präster. Be att de kan ta hand om alla fåren i den hjord som blivit oss anförtrodd, även för dem som gått förlorade. Till er, kära präster, riktar jag en hjärtlig inbjudan att närvara vid avslutningen av firandet av Prästernas år, den 9, 10 och 11 juni här i Rom. Vi kommer att meditera över omvändelse och mission, över prästens gåva som får stöd av hela Gudsfolket. Tack!  

[Därpå hälsade den helige Fadern alla pilgrimerna på olika språk. Under påvens generalaudiens på Petersplatsen den 26 maj 2010, var avgångsklassen i St. Eriks katolska skola, Stockholm, närvarande och fick ta emot en egen hälsning av påven. ]  

Video från audiensen

Inofficiell översättning från italienska: NH

Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana