Petrus talar. Detta kan sägas vara den första encyklikan i vilken den förste aposteln, Kristi ställföreträdare, talar till Kyrkan i alla tider (...) Han skriver inte som en enskild individ utan med hjälp av Kyrkan, av de personer som hjälper honom att tränga längre in i sin tro, att nå in i sin djupaste tanke. (...) Detta är mycket viktigt: Petrus talar inte som en enskild person utan ”ex persona Ecclesiae” (i Kyrkans person). Han talar som en Kyrkans man, förvisso som en person med personligt ansvar, men också som en person som talar å Kyrkans vägnar (...) i förbund med Kyrkan.

En annan viktig sak tror jag att han i slutet av brevet nämner Silvanus och Mark, två personer som var vänner till aposteln Paulus. På detta sätt kommer Petrus och Paulus världar samman: det handlar inte om en exklusivt petrinsk teologi i motsats till en paulinsk. Det är snarare en hela Kyrkans teologi, som gäller Kyrkans tro, i vilken det givetvis finns en skillnad i temperament, tanke och stil. Det är bra att det finns olikheter – olika karismer, olika temperament – då liksom nu. Dessa skillnader leder inte till söndring utan kan förenas i samma tro.

Petrus skriver från Rom. Detta är viktigt: här har vi redan biskopen av Rom, början till successionen, raden av Petri efterföljare, grunden till det konkreta primatet som är placerat i Rom, som inte bara givits av Herren utan också placerats i denna stad, världens huvudstad. Ända sedan sin flykt från Herodes fängelse, hade Petrus anförtrott till Jakob den jude-kristna kyrkan, Jerusalems kyrka, genom att anförtrodde den till Jakob, förblev den oinskränkt den allmänneliga kyrkans primat, primatet över hedningarnas kyrka liksom primat över den judisk-kristna kyrkan. (...) I Rom mötte han både delarna av kyrkan: den judisk-kristna och den hedna-kristna tillsammans, ett uttryck för den universella allomfattande kyrkan. Och Petrus var inte ensam i att tänka på denna övergång: från Jerusalem till Rom, från den judisk-kristna kyrkan till den universella kyrkan.  Paulus visste att hans slut skulle möta martyrskapet.(...) Att bege sig till Rom var därför utan tvivel detsamma som att gå mot martyrdöden.(...)  Primatet har detta universella inslag och även ett inslag av martyrium. Korset kan ikläda sig många olika skepnader, men det är inte möjligt att vara kristen utan att följa den Korsfäste, utan att också acceptera martyriet.”

Petrus kallade dem han skrev till för ’de utvalda som är skingrade främlingar.(...) Än en gång har vi paradoxen Äran och Korset: utvalda men skingrade och främlingar. Vi är utvalda: Gud har alltid känt oss, redan innan vi föddes. Gud ville ha mig, som kristen, som katolik, som präst (...) han valde mig, han älskade mig och nu svarar jag. Men att fröjdas för att Gud har valt oss är inte triumf utan tacksamhet, och jag tror att vi måste omfatta denna glädje. (...) Utan tvivel måste de ”utvalda” åtföljas av främlingar som är skingrade. Som kristna är vi skingrade och vi är främlingar. Vi ser att idag är de kristna i världen den mest förföljda gruppen, ty de anpassar sig inte, (...) de vänder sig emot att attraheras av egoism och materialism.

Förvisso är kristna inte bara främlingar. Vi är också kristna folk, vi är stolta över att ha bidragit till skapandet av kultur. Det finns en sund patriotism, en sund glädje i att tillhöra ett folk som äger en ärorik historia av kultur och tro. Men som kristna är vi utan tvivel alltid främlingar; detta var Abrahams öde, så som det beskrivs i Hebréerbrevet. Idag är vi i egenskap av kristna hela tiden i högre grad främlingar än förut. I arbetslivet är de kristna i minoritet och befinner sig i ett tillstånd av främlingskap. Det är förvånansvärt att man idag ännu kan tro och leva på detta sätt. Det ingår i våra liv. Det är så vi är tillsammans med den Korsfäste Kristus, vi är som främlingar som inte lever så som alla andra lever. Vi lever – eller åtminstone försöker leva – efter Hans ord, på många olika sätt, oberoende av vad alla säger. Detta är utmärkande för de kristna.

Slutligen kommer vi till dagens tre verser. Jag skulle bara vilja peka på tre ord: pånyttfödsel, arv och trons skydd. Pånyttfödda: (...) detta hänför sig inte bara till viljans område, det hänför sig till hela människan. Det beror inte bara av min egen vilja, det är en handling av Gud(...) Jag är pånyttfödd.(...) Jag är förvandlad, förnyad.(...) Att vara född på nytt betyder att jag blir del i en ny familj: Gud, min Fader, Kyrkan, min Moder och mina medkristna, mina bröder och systrar.

Det andra ordet: Arv. Vi är arvitagare, men inte till ett enskilt land utan till Guds rike, till Guds framtid. Detta ord betyder att som kristna har vi en framtid. Därför vet vi som kristna att framtiden är vår och att Kyrkans träd inte är ett döende träd utan ett träd som växer ständigt nytt. Därför bör vi inte låta oss nedslås av domedagsprofeterna, de som enligt Johannes XXIII säger att Kyrkan är ett träd som vuxit ur ett senapskorn, som har funnits i tvåtusen år, men att hennes tid nu är förbi och det är dags för henne att dö. Nej. Kyrkan förnyar sig ständigt, den föds ständigt på nytt.  Framtiden är vår. Det finns en falsk optimism och en falsk pessimism. Den falska pessimismen säger att kristenheten har nått sitt slut. Nej, den börjar på nytt! Den falska optimismen var den som vi kunde se omedelbart efter Andra vatikankonciliet när kloster och seminarier stängdes och människorna sade: Det gör ingenting, allt är till det bästa. Nej, det är inte bra! Det finns också allvarliga och svåra faror. Vi måste med en sund realism erkänna att allt inte är bra. Det är inte bra när dåliga saker görs. På samma gång måste vi vara säkra på att även om Kyrkan dör här och där på grund av människors synder, deras brist på tro, så föds hon ändå på samma gång på nytt.

Slutligen, ’skyddade genom tron’. (...) Tron är som den ’vaktpost’ som bevarar min varelses integritet.(...) Vi måste vara tacksamma för denna trons vaksamhet som skyddar oss, hjälper oss, leder oss och ger oss trygghet. Gud kommer inte att låta oss falla ur Hans händer.

20130214

Inofficiell översättning: NH