Påven Benedikt XVI

Tal till präster i Roms stift

den 14 februari 2013

 

 


Påve Benedikt berättade, tre dagar efter sitt beskled att han avgår den 28 februari, om Andra Vatikankonciliet sett inifrån – 45 minuters improviserad föreläsning, intensiv och utan ett ögonblick av tvekan. Detta ägde rum under ett möte med prästerna i Roms stift, för vilka han är deras biskop. Här följer hela texten, översatt från italienska:


Ers eminens,
kära biskopar, präster och bröder,

Det är för mig en särskild försynens gåva att innan jag tar avsked av min post som Petri efterträdare jag ännu får tillfälle att träffa mitt prästerskap som är Roms prästerskap. Det är mig alltid en stor glädje att se hur Kyrkan lever, hur levande och stark hon är i Rom. Här finner vi herdar som i den främste Herdens efterföljd leder sin hjord som är Herrens hjord. Det är ett prästerskap som är sant katolskt och universellt och detta svarar mot Roms kyrkas innersta väsen. Hon bär i sig universaliteten, katoliciteten hos alla människor och alla folk och alla kulturer. På samma gång är jag mycket tacksam mot kardinalvikarie Vallini som hjälper till att väcka och finna kallelser i själva Rom. Rom bör nämligen å ena sidan vara universalitetens särskilda stad, bör vara en stad som äger en stark och orubblig tro, i vilken även kallelser kan uppstå. Och jag är övertygad om att med hjälp av Herren, kan vi finna kallelser som Han själv ger oss, leda dem, hjälpa dem att mogna och på sätt vara tjänare i Herrens vingård.

Idag har ni uttalat trosbekännelsen inför aposteln Petrus grav. Under Trons år tycks det mig en mycket lämplig akt, ja, även kanske nödvändig, att Roms prästerskap samlas vid den apostels grav om vilken Herren sade: ”Till dig anförtror jag min kyrka. På dig skall jag bygga min kyrka” (jfr Matt 16:18-19). Inför Herren och tillsammans med Petrus har ni bekänt: ”Du är Kristus, den levande Gudens son” (jfr Matt 16:15-16). På så sätt växer Kyrkan: Genom att vi tillsammans med Petrus bekänner vår tro på Kristus och följer Kristus. Och detta gör vi alltid. Jag är mycket tacksam för er bön som jag upplever – det nämnde jag i onsdags – nästan fysiskt i mig. Även om jag nu drar mig tillbaka från mitt ämbete är jag i bönen alltid nära er alla och jag är övertygad om att även ni kommer att vara nära mig, även om jag för världen förblir dold.

Det fanns en förhoppning att korrigera denna felaktiga början och finna ett nytt förhållande mellan Kyrkan och de bästa krafter världen har, för att sålunda öppna  framtiden för mänskligheten, bereda en väg för verkligt framåtskridande”. .


För idag har jag på grund av den begränsning min ålder orsakar mig, inte kunna förbereda en stor föreläsning, så som man kunde ha förväntat. Utan jag tänker istället göra en liten betraktelse över Andra Vatikankonciliet, så som jag upplevde det. Jag börjar med en anekdot: Jag hade utnämnts bland 59 professorer vid universitetet i Bonn, där det finns studenter och prästkandidater från stiftet Köln och andra närliggande stift. Det var på så sätt som jag kom i kontakt med kardinalen av Köln, som var kardinal Frings. Kardinal Siri från Genua hade år 1961, tror jag det var, organiserat en serie föredrag av olika europeiska kardinaler om Konciliet och hade även bett ärkebiskopen av Köln att hålla ett föredrag med titeln: Konciliet och den moderna världens tankegods”.

Kardinal Frings hade inbjudit mig – den yngste av alla professorerna – att skriva ett utkast. Han gillade utkastet och föreslog de personer som var församlade i Genua att anta den text som jag hade författat. Strax därefter inbjuder påven Johannes XXIII kardinal Frings att besöka honom och kardinalen blev mycket ängslig och trodde att han kanske sagt något olämpligt, något oriktigt och att han ombetts att komma för att få en reprimand, kanske till och med för att kräva att han skulle avkläda sig sin purpurröda ämbetsdräkt (avsätta honom, ö.a.). Kardinalen tänker: ”Kanske jag bär den för sista gången, den här dräkten”. Sedan går han in till påven Johannes XXIII som ivrigt kommer emot honom, omfamnar honom och säger: ”Tack, ers eminens, ni har sagt just det som jag ville säga men inte fann de rätta orden för.” Detta gjorde att kardinalen visste att han var på rätt väg och inbjöd mig att följa med honom till konciliet, först som sin personliga expert, därefter, under den första perioden – jag tror det var i november 1962 – blev jag även utnämnd till officiell koncilieteolog (s.k. peritus).

Vi begav oss alltså till Andra Vatikankonciliet inte bara  med glädje utan även med entusiasm. Alla hade vi oerhörda förväntningar. Vi hoppades att allt kunde förnyas, att en ny pingst verkligen skulle komma, en ny era för Kyrkan. Kyrkan var nämligen fortfarande ganska stark på den tiden: mässpraxis var fortfarande ganska god. Prästkallelserna och kallelserna till det vigda livet höll på att minska men var ännu tillräckligt många. Det fanns dock en allmän känsla av att kyrkan inte gick framåt, den blev svagare. På något sätt verkade hon vara en relikt från det förflutna och inte bärare av framtiden. Och nu fick vi istället hopp om att detta förhållande kanske kunde förnyas, förändras, att Kyrkan än en gång skulle kunna bli en källa till styrka såväl nutid som för morgondagen. Och vi visste att relationen mellan Kyrkan och den moderna tiden ända sedan början hade varit lite ambivalent, med det misstag som gjordes i samband med Galilei. Det fanns en förhoppning att korrigera denna felaktiga början och finna ett nytt förhållande mellan Kyrkan och de bästa krafter världen har, för att sålunda öppna  framtiden för mänskligheten, bereda en väg för verkligt framåtskridande”.

Vi var fulla av  hopp, entusiasm och även god vilja att bidra med det vi kunde till detta. Jag minns att den romerska synoden ansågs vara en negativ modell. Det sades – jag vet inte om det är sant – att man i San Paolo-basilikan hade läst i förväg förberedda texter som synodens medlemmar helt enkelt hade godkänt  – genom applåder – och det var så synoden hade tillgått. Biskoparna sade: Nej, vi vill inte göra på det sättet. Det är vi själva som är temat för synoden. Vi vill inte bara godkänna det som redan gjorts, vi vill själva vara konciliets tema, konciliets frambärare. Till och med kardinal Frings som var känd för sin absoluta, nästan pinsamt samvetsgranna trohet mot den Heliga fadern sade: Här är vi i en annan roll. Påven har sammakallat oss att vara som fäder, konciliefäder för detta ekumeniska koncilium som syftar till att förnya Kyrkan. Och vi vill åta oss denna roll.

Den första gången denna nya inriktning blev tydlig var redan den allra första dagen.” Den första dagen skulle kommissionerna väljas och man försökte förbereda listorna och nomineringarna på ett opartiskt sätt. Och det var dessa listor som vi skulle rösta på. Men snart började konciliefäderna säga: Nej, ni ska inte bara rösta på redan uppgjorda listor. Det är vi som är ämnet. Tidpunkten för valet fick alltså uppskjutas för konciliefäderna själva ville ha tid att lära känna varandra lite bättre och ville göra upp sina egna listor. Och detta skedde. Kardinal Liénart från Lille, kardinal Frings från Köln hade sagt det rakt ut. Så där vill vi inte ha det. Vi vill själva göra upp våra listor och välja våra kandidater. Det var inte en revolutionär akt, utan något som speglade konciliefädernas samvete, deras känsla av ansvar.   

En livlig aktivitet började nu för att deltagarna skulle lära känna varandra, på plats och utan hierarkiska skrankor. Och detta var inte en slump utan något som skulle utmärka hela koncilieperioden. Vi fick ta emot många besök i ”Collegio dell’Anima” där vi bodde. Kardinal Frings var välkänd, vi fick ta emot kardinaler från hela världen. Jag minns mycket väl den långe och magre mons. Etchegaray som var sekreterare för den franska biskopskonferensen, möten med kardinaler, osv. Och detta var typiskt för hela konciliet: små möten över skranken. På detta sätt blev jag bekant med stora män som fader de Lubac, Danielou, Congar osv. Vi lärde känna olika biskopar. Jag minns särskilt biskop Elchinger från Strasbourg och många andra. Och redan detta visade på Kyrkans universalitet och hennes konkreta verklighet, att hon inte bara tar emot order uppifrån, utan att vi tillsammans inom den växer och går framåt, naturligtvis under ledning av Petri efterträdares.

Jag har redan sagt att alla kom dit med de största förväntningar. Det hade ju aldrig förr funnits ett koncilium av denna storlek, men det var inte alla som visste hur det skulle fås att fungera. Det var de franska, tyska, belgiska, holländska episkopaten – den så kallade ”Rhenalliansen” – som var bäst förberedda och hade de tydligast definierade intentionerna. Och under den första perioden av konciliet var det de som föreslog vilken väg vi skulle slå in på. Därefter tillväxte konciliets aktiviteter raskt och allt flera deltog i konciliets kreativa anda.

Den första intentionen – som verkade enkel – var att reformera liturgin

Fransmännen och tyskarna hade många intressen gemensamt, även om med lite olika nyanser. Den första intentionen – som verkade enkel – var att reformera liturgin, en reform som tagit sin början med Pius XII, när han reformerade liturgin för påskfirandet. Den andra var ecklesiologin, den tredje Guds ord, Uppenbarelsen och slutligen även ekumeniken. Fransmännen hade i mycket högre grad än tyskarna ännu problem med den nya situationen hur man skulle hantera förhållandet mellan Kyrkan och världen.

Låt oss börja med den första. Efter Första världskriget hade en liturgisk rörelse vuxit fram, just i Central- och Östeuropa, en rörelse som betydde en återupptäckt av liturgins rikedom och djup, som dittills nästan så gott som helt och hållet varit förborgad i prästens romerska missale, samtidigt som gudstjänstfirarna under mässans gång bad med hjälp av sina egna böneböcker som skrivits med tanke på dessas emotioner och känslor. Uppgiften bestod alltså i att översätta den klassiska liturgins upphöjda språk till mera stämningsfulla ord som låg människornas sinnen närmre. Men det var två parallella liturgier: prästen firade mässan vid altaret tillsammans med ministranterna enligt missalet och lekmännen som bad under mässan med hjälp av sina böneböcker, och samtidigt visste på ett ungefär vad som skedde vid altaret. Nu upptäcktes missalets skönhet, djup, dess rikedom på mänsklig och andlig historia på samma gång som man insåg att det behövdes flera företrädare för Gudsfolket, än den lille ministrantpojken, för att besvara prästens ord med ’Et cum spiritu tuo’ osv., att det fanns behov för en verklig dialog mellan prästen och Gudsfolket, så att altarets liturgi och folkets liturgi kunde bli en enda liturgi, ett aktivt deltagande, så att rikedomarna kom även Gudsfolket tillgodo. På så sätt återupptäcktes och förnyades liturgin.

Jag finner nu i efterhand att det var bra att man började med liturgifrågan. På så sätt visade man nämligen på Guds företräde, det företräde som vår tillbedjan till Honom har. ”Operi Dei nihil praeponatur” (Inget får gå före Guds verk, ö.a.), denna sats ur den helige Benedikts regel (jfr. 43.3) blir på så sätt konciliets främsta regel. Någon har kritiserat konciliet för att beröra så många ämnen, men inte Gud. Men det är fel, konciliet talade verkligen om Gud! Och det första och viktigaste man gjorde var att tala om Gud och ge alla människor, hela gudsfolket tillträde till Gudstillbedjan i det gemensamma firandet av liturgin som handlar om Kristi kropp och blod. På så sätt och bortom de praktiska detaljerna som alltifrån dess början verkade hindrande på konciliet med olika kontroversiella ämnen, var det faktiskt  en försynens makt som gjorde att man började med liturgin, med Gud, med tillbedjan. Jag vill inte här gå in närmre på den diskussion som fördes, men det är mödan värt att bortom de praktiska tillämpningarna alltid vända sig mot  själva konciliet, ta fasta på dess djup och viktigaste idéer.

Det fanns många dylika grundläggande tankar, framför allt påskmysteriet som kärna i det kristna existensen och därför i den kristnes liv, i det kristna året, den kristna tiden, så som det uttrycks i påsken och söndagen som ju alltid är Uppståndelsens dag. Gång på gång börjar vi vår tillvaro med Uppståndelsen, i mötet med den Uppståndne och utifrån detta möte går vi ut i världen. I detta avseende är det olyckligt att vi i våra dagar förvandlat söndagen till den dag som avslutar veckan, medan den i själva verket är veckans första dag, början. I vårt inre bör vi hålla i minnet detta: att den är början, Skapelsens början och början till Kyrkans återhämtning. Den är ett möte med Skaparen och den Uppståndne Kristus. Även detta dubbla innehåll vi finner i söndagen är viktigt: det är den första dagen, skapelsens festdag, då vi befinner oss här på skapelsens grund, vi tror ju på Gud Skaparen och mötet med den Uppståndne som förnyar Skapelsen. Den riktiga meningen med denna dag är att skapa en värld som svar på Guds kärlek.

Sedan var det principerna: att förstå vad som sker istället för att vara utesluten från det genom ett okänt språk, ett språk som inte längre talas – och så handlade det om att aktivt delta. Tyvärr blev även dessa principer missförstådda. Att förstå betyder inte att banalisera liturgins stora texter – till och med då de läses på språk som talas i våra dagar är de inte lätta att förstå. De kräver att den kristne ständigt tar emot undervisning så att han eller hon kan växa och tränga allt djupare in i mysteriet som hjälp till att förstå. och när det gäller Guds, även om jag varje dag läser i Gamla testamentet, eller Pauli brev, eller evangelierna - vem skulle kunna säga att han genast förstår bara för att det skrivna är på det egna modersmålet? Det är endast genom en ständig bildning av hjärta och sinne som vi kan förstå och bli delaktiga, för det är en mer än en yttre aktivitet, det betyder att något som tränger in i en person, in i själva kärnan av min varelse. Det är en aktivitet som innebär att  träda i gemenskap med kyrkan vilket är detsamma som att träda i gemenskap med Kristus.

Det andra ämnet var kyrkan. Vi känner alla till att det Första Vatikankonciliet avbröts av det fransk-preussiska kriget och därför förblev ensidigt, fragmentariskt. Doktrinen om påvens ofelbarhet definierades – och vi måste tacka Gud för det – i  detta historiska ögonblick för Kyrkan och den var nödvändig för den tid som följde. Men den var bara en komponent i en mycket större ecklesiologi som redan höll på att utformas och förberedas. Men den förblev endast ett fragment. Från början var alltså avsikten att komplettera Första Vatikankonciliets ecklesiologi, att fullborda den. Även här verkade villkoren mycket gynnsamma, för känslan för kyrkan i en ny värld hade fått ett uppsving efter Första världskriget. Romano Guardini sade: ”Kyrkan håller på att vakna i människornas sinnen”, och en protestantisk biskop talade om ”kyrkans århundrade”.  Framför allt var det begreppet ”Kristi mystiska kropp” som nu upptäcktes, men det hade förutsetts även av Första Vatikankonciliet. Med detta önskade man få människor att förstå att kyrkan inte är en organisation, en struktur eller legal institution, vilket den förstås också är, utan en organism, en levande verklighet som tränger in i mitt  hjärta så att jag själv, med min egen själ och hjärta som troende kristen, är en konstruktiv del av kyrkan som sådan. Det var i denna bemärkelse som Pius XII hade skrivit  encyklikan Mistici Corporis Christi, som ett steg i riktning mot kompletterandet av Första Vatikankoncliets ecklesiologi.

Jag skulle vilja säga att de teologiska diskussionerna under 30 och 40-talen, även under 20-talet, helt och hållet befann sig under begreppet ”Mitici Corporis” och dess tecken. Det var en upptäckt som vållade så mycken glädje under denna tid och även i detta sammanhang växte denna formel fram: Vi är kyrkan, kyrkan är inte en abstrakt struktur. Det är vi själva, vi kristna, alla tillsammans som utgör kyrkans levande kropp. Och detta gäller naturligtvis omvänt, att detta ”vi”, de troende, tillsammans med Kristi ”jag”, utgör kyrkan. Var och en av oss,  inte en grupp som säger sig vara kyrkan, utan detta: ”vi är kyrkan” förutsätter att jag blir införlivad i det stora ”vi” bestående av troende i alla tider och på alla platser.  

Vi har sagt det, endast en biskop, biskopen av Rom, är en viss apostels efterträdare, han är Petri efterträdare.

Den första tanken, som var att komplettera ecklesiologin med teologi, men gå framåt på ett strukturerat sätt, vilket betyder att vid sidan om Petri efterträdare, vid sidan om hans unika funktion, på ett tydligare och bättre sätt definiera även biskoparnas, hela den episkopala kårens, funktion. För att göra detta fann man ordet ”kollegialitet”, ett ord som diskuterats mycket, under livliga och intensiva diskussioner, jag skulle vilja säga även ibland lite överdrivna sådana. Men det var det ordet som användes – det hade kunnat bli ett annat, men detta var gott nog – för att uttrycka att biskoparna tillsammans utgör fortsättningen på de Tolv, på apostlarnas skara. Vi har sagt det, endast en biskop, biskopen av Rom, är en viss apostels efterträdare, han är Petri efterträdare. Alla de andra blir efterträdare av de apostlar som  träder in i den kropp som är fortsättningen på apostlarnas kropp. Och det är på så sätt som biskoparna, kollegiet, utgör fortsättningen på de tolvs kropp. Och var och en av dem är en kyrkans pelare och på samma gång bildar de tillsammans denna stora kropp.

Detta var de två grundläggande dragen i sökandet efter en begriplig teologisk vision av ecklesiologin. Under tiden hade under 40- och 50-talen begreppet Kristi mystiska kropp utsatts för viss kritik. Mystisk - sade några - var en alltför andlig, alltför exklusiv term. Den riskerar att överskugga begreppet "gudsfolket". Men konciliet antog denna benämning som hos konciliefäderna anses vara uttrycket för den kontinuit som råder mellan Gamla och Nya testamentet. I Nya testamentet befinner sig orden ”Laos tou Theo” i kontinuitet med Gamla testamentets texter – med endast två undantag tror jag – med det forna begreppet gudsfolk, de judar som bland alla världens folk, ”goim", blev söner till Abraham och alltså gudsfolket som träder i förbund med Kristus som är Abrahams enda avkomma. Och genom att träda i förbund med honom, bli till ett med honom, blir även vi ett Guds folk.  Begreppet ”gudsfolk” innebär alltså kontinuitet mellan de två testamenten, kontinuitet med Guds historia i världen, med människorna, men det har också kristologisk innebörd. Det är endast genom kristologin som vi blir ett gudsfolk och på så sätt får vi en kombination av de två begreppen. Och konciliet beslöt att skapa en trinitär ecklesiologisk konstruktion som bestod av gudsfolket, Kristi kropp, den helige Andes tempel.

Emellertid var det först efter konciliet som ett element som även under konciliet var lite dolt kom i ljuset, länken mellan gudsfolket, Kristi kropp och gudsfolkets förbund med Kristus, är just den eukaristiska kommunionen. Och efter konciliet upptäcktes det att konciliet hade funnit det rätta konceptet: kommunionen som centralt koncept. Jag skulle vilja säga att på filologisk grund har detta ända tills nu inte mognat fram helt. Det är emellertid ett resultat av konciliet att konceptet ”kommunion” allt mera har kommit att betyda kyrkans essens, kommunion i två dimensioner – kommunion med den trinitäre Guden – som själv är kommunion med Fadern, Sonen och den helige Ande, en sakramental kommunion, en konkret kommunion inom biskopatet och i kyrkans liv.  

Det gällde alltså en mycket konkret fråga: Hur stor frihet har exegeterna? Hur ska man läsa den Heliga skrift? Vad innebär Traditionen?

Problemet med Uppenbarelsen vållade ännu större diskussion. Det rörde sig om relationen mellan Skriften och Traditionen, och detta var av intresse framför allt för de exegeter som önskade större frihet och som kände sig i en ska vi säga negativ situation gentemot protestanterna som gjorde nya upptäckter medan katolikerna kände sig lite ”handikappade” eftersom de var tvungna underkasta sig Läroämbetet. Det gällde alltså en mycket konkret fråga: Hur stor frihet har exegeterna? Hur ska man läsa den Heliga skrift? Vad innebär Traditionen? Det var en mångdimensionell debatt som jag inte kan förklara i detalj nu, men det viktiga är att man fastställde att Skriften är Guds ord och att kyrkan är under Skriften, lyder Guds ord och inte står över Skriften. Emellertid är Skriften det den är endast på grund av att det finns en levande kyrka som är Skriftens levande subjekt, utan det levande subjektet i kyrkan är Skriften bara en bok, som kan tolkas på olika sätt men som inte ger någon slutlig klarhet.

Idén föddes att Skriften är komplett, där finns allt. Det finns alltså inget behov för traditionen och sålunda har Läroämbetet inget att säga.


Striden var alltså hetsig, som jag sade, och det var nödvändigt för påven Paulus VI att ingripa. Denna intervention visar hur finkänslig påven var, det stora ansvar han tog för konciliets gång  men också hans stora respekt för konciliet. Idén föddes att Skriften är komplett, där finns allt. Det finns alltså inget behov för traditionen och sålunda har Läroämbetet inget att säga. Sedan sände påven konciliet 14 formuleringar av en sats att insätta i texten om Uppenbarelsen, och  gav oss, gav konciliefäderna, frihet att välja en av de 14 formuleringarna, samtidigt som han sade: En enda får ni välja för att göra texten fullständig. Jag minns formeln "non omnis certitudo de veritatibus fidei potest sumi ex Sacra Scriptura”, dvs. ”kyrkans säkerhet i fråga om tron kommer inte endast ur en enda bok” utan behöver den upplysta kyrkan som leds av den helige Ande. Det är bara om vi ser saker och ting på det sättet som Skriften kan tala och göra all sin auktoritet gällande. Det var denna sats vi som var i den doktrinära kommissionen valde, det var en av de 14 satserna och den är avgörande, anser jag, och visar hur oumbärligt, hur nödvändigt detta är för kyrkan, och att den hjälper oss att förstå vad som menas med Traditionen, den levande kropp i vilken detta ord lever sedan begynnelsen och i vilken vi får ta emot ljus, i vilken kyrkan föddes. Det faktum att det finns en kanon är en ecklesial realitet. Att dessa skrifter utgör Skriften beror på kyrkans illuminering som fann denna kanon inom sig själv, hon fann den, hon gjorde den inte utan fann den. Det är bara i kommunionen med den levande kyrkan som man även kan förstå, verkligen förstå samt läsa Skriften som Guds ord, ord som leder oss i livet och i döden.

Som jag sade var detta en ganska besvärlig strid men tack vare påven och tack vare, det måste man säga, den Helige Andes ljus över saken, för denne var närvarande under konciliet, utfärdades ett dokument som är ett av de vackraste och även ett av de mest banbrytande för hela konciliet som även i dag bör ägnas mycket större studier. Även idag har nämligen exegeterna en tendens att läsa skriften utanför kyrkan, utanför tron, endast i andan av den så kallade historisk-kritiska metoden, som är en viktig metod men aldrig kan ge lösningar som utgör något slutgiltigt säkert. Endast om vi tror att detta inte är ord som uttalats av en människa utan ord från Gud, och endast om det som Gud talar till är något levande, kan vi göra en god tolkning av den Heliga skrift. Och så som jag sagt i förordet till min första bok om Jesus, finns det ännu mycket att göra när det gäller att läsa Skriften i en anda som verkligen är konciliets anda. Vi har ännu inte nått fram till en tillämpning av konciliet som är fullständig, den återstår ännu att göra.

Nå, så har vi då slutligen ekumeniken. Jag vill inte nu ta upp problemen som fanns, men det var tydligt – framför allt efter de lidanden som de kristna fick utstå under nazisttiden – att de kristna skulle kunna nå fram till enhet, eller åtminstone söka enhet, men det var även klart att endast Gud kan ge enhet. Vi befinner oss ännu på denna väg. Det var den så kallade ”Rhen-alliansen” som gjorde det mesta i detta ämne.

Den andra delen av konciliet var mycket bredare. Ett tema som mycket snabbt kom upp var Världen av idag, den moderna tiden och kyrkan, och i detta samband ämnena ansvar för uppbyggandet av denna värld, uppbyggandet av samhället, ansvaret för denna världs framtid och eskatologiska hopp, den kristna människans etiska ansvar, var hon ska finna sina ledare. Och så ämnena religiös frihet, framåtskridande och interreligiös dialog. Här deltog i diskussionerna faktiskt alla delar av konciliet, inte bara Amerika, Förenta staterna, som har ett starkt intresse för religionsfrihet. I den tredje perioden sade de amerikanska deltagarna till påven: Vi kan inte återvända hem utan att i bagaget ha med oss en deklaration som handlar om religionsfrihet och som konciliet röstat fram. Emellertid var påven stark nog och ägde beslutsamhet och tålamod nog att överföra denna text till den fjärde perioden, för att frågan på detta sätt  skulle hinna att mogna och för att konciliefäderna skulle kunna nå fram till en nästan fullständig samstämmighet. Men det var inte bara  nordamerikanerna som nu trädde fram med stor vitalitet på scenen utan även konciliefäderna från Latinamerika som var medvetna om sina länders fattigdom och misär, fattigdomen på en kontinent som var katolsk och vilket ansvar deras tro ingjöt i dem för dessa människors situation.

Och på samma sätt var det med Afrika, Asien, deltagarna från dessa kontinenter insåg behovet av en interreligiös dialog. Det vållade problem att vi tyskar – jag är tvungen att erkänna det – i början inte såg detta. Jag kan inte nu beskriva allt som hände i samband med denna dialog. Det stora dokumentet ”Gaudium et Spes” beskriver mycket väl problemet mellan den kristna eskatologin och den kristna människans ansvar inför evigheten och detta ledde också till en förnyelse av den kristna etiken, av dess grunder.

Men så växte helt oväntat fram – utanför detta stora dokument – ett dokument som på ett mera syntetiskt och konkret sätt svarade på denna tids stora utmaningar, det var deklarationen ”Nostra Aetate”. Från början var våra vänner judarna närvarande och de sade, framför allt till oss tyskar, men inte enbart till oss, att efter de fruktansvärda händelserna under detta sekel, färgat av nazismen, under det nazistiska decenniet, bör den katolska kyrkan säga ett ord om Gamla testamentet, om det judiska folket. De sade: ”Även om det är klart att kyrkan inte bär ansvar för Shoah, så var det till stor del kristna som begick dessa brott. Vi bör fördjupa och förnya det kristna samvetet, även om vi vet att de sant troende alltid gjorde motstånd mot dessa brott.” Det stod sålunda tydligt och klart att relationerna med det gamla gudsfolket, det judiska gudsfolket, måste bli ämne för reflektion. Vi kan förstå att de arabiska länderna – biskoparna från de arabiska länderna – inte var glada över detta. De fruktade ett förhärligande av staten Israel, vilket naturligtvis var något de inte inte önskade. De sade: Nåväl, en i sanning teologisk  reflektion över det judiska folket är bra och nödvändig, men om ni ska tala om detta, tala då även om islam. Endast på det viset får vi balans i detta ämne. Även islam är en stor utmaning och kyrkan måste reda ut även sin relation till islam. Detta var något som vi i det ögonblicket inte förstod, en aning, ja, men inte mycket. Idag vet vi hur nödvändigt det var!  

Det är inte möjligt för en troende att tänka sig att alla religioner är variationer på ett och samma tema.

Och när vi började arbeta på islam, sade de: ”Men det finns ju andra religioner i världen! Tänk på buddismen, hinduismen ...”. Och så blev det istället för den ursprungliga deklarationen som skulle handla endast om det gamla gudsfolket, en text om interreligiös dialog som förebådade 30 år i förväg något som skulle visa sig vara av yttersta vikt och intensitet. Jag kan inte beskriva det mera utförligt nu, men om man läser texten ser man att den är mycket kompakt och redigerats av personer som visste hur det såg ut i verkligheten och den beskriver med få ord det väsentliga. Den är också en grund till en dialog som kan föras om mångfald, i tro på Kristi unika gestalt, Han som är En. Det är inte möjligt för en troende att tänka sig att alla religioner är variationer på ett och samma tema. Nej, det finns en verklighet som är den levande Gudens som har talat och han är en Gud, Gud som blivit människa, och därför är Guds ord verkligen ett ord från Gud. Men vi har också den religiösa erfarenheten, som sprider ett visst mänskligt ljus över skapelsen, och därför är det nödvändigt och möjligt att träda i dialog och på så sätt öppna oss för varandra och öppna alla till Guds fred, för alla hans barn, för hela hans familj.

Dessa två dokument, det om religionsfrihet och ”Nostra Aetate”, vilka kan sägas höra samman med ”Gaudium et Spes” är en mycket viktig trilogi, vars betydelse visat sig endast i senare decennier, och vi arbetar fortfarande på att bättre förstå sambandet mellan den unika naturen i Guds uppenbarelses, den ende Gudens unika natur, Han som blivit människa i Kristus, och religionernas mångfald, de religioner med vilka vi söker fred och även försöker öppna våra hjärtan för den Helige andes ljus som upplyser och leder oss till Kristus. 

Nu skulle jag vilja nämna en tredje sak: det fanns fädernas koncilium – det sanna konciliet – men även mediernas koncilium. Detta var nästan ett koncilium för sig, världen tolkade konciliet genom dem, genom medierna. Därför var det mediernas koncilium som omedelbart delgavs människorna och inte konciliefädernas. Och medan konciliefädernas koncilium ägde rum inom tron, för det var ett trons koncilium som riktade sig till förnuftet, till viljan att förstå, som försökte förstå sig själv och förstå Guds tecken i själva det ögonblicket, försökte möta Guds utmaning i denna tid för att i Guds ord finna de rätta orden för denna dag och morgondagen, medan hela konciliet – som jag sade – rörde sig inom tron, som ett fides quaerens intellectum (tro som söker ett sätt att förstå, ö.a.), så ägde journalisternas koncilium naturligtvis inte rum inom tron utan inom desamma kategorier som styr våra medier av idag, det vill säga det ägde rum utanför tron, och lydde under en annan tolkning, man kan säga att det rörde sig om en politisk hermeneutik. I mediernas ögon var konciliet en politisk kamp, en maktkamp mellan olika rörelser inom kyrkan. Det var självklart att mediavärlden skulle ta parti för varje falang som bäst passade världen så som de såg på den. Där fanns de som önskade kyrkans decentralisering, makt åt biskoparna och därefter, genom att haka på ordet ”gudsfolket” önskade makt för folket, för lekmännen. Det rörde sig om denna trefaldiga fråga: påvens makt som i sin tur önskades överförd till makt för biskoparna och sedan till allas makt, den oinskränkta makten hos folket.... Det var naturligtvis denna makt som de gillade, som de ville främja och hjälpa. Och detta gällde även liturgin. De var intresserade av liturgin som en trosakt, utan som något där man borde göra förståeliga saker, att det skulle handla om en gemensam aktivitet, en profan akt. och vi vet att det fanns en tendens, som även även hade en historisk bakgrund, att  säga: ”Det sakrala är något hedniskt, kanske även i Gamla testamentet hade det hedniska rötter, I Nya testamentet är det enda viktiga att Kristus dog ”utanför”, vilket betyder ”utanför portarna”, dvs. utanför den sekulära världen. Det sakrala skulle alltså tas bort, det profana skulle även finnas i kulten. Kulten är inte kult, sade man, utan en akt som betyder gemenskap, något som för samman människorna, ett gemensamt deltagande, vilket betyder en aktivitet där man är tillsammans. Och dessa tolkningar som trivialiserade konciliets tanke, fanns med då man skulle tillämpa den liturgiska reformen. De hade sitt ursprung i en vision som såg konciliet som något utanför sin egen huvudvision som var trons vision. Och detta skedde även i fråga om hur man såg på Skriften: Skriften är en bok, en historisk bok, och ska behandlas som historia och inget annat, och så vidare med allt annat.

Vi vet hur detta mediernas koncilium blev tillgängligt för alla. Det var det dominerande, det var effektivare, och det är det som givit upphov till så många katastrofer, så många problem, ja så mycket elände: stängda prästseminarier, stängda kloster, banaliserad liturgi ... och det sanna koncliet har haft svårt att förverkligas, bli konkret. Det virtuella konciliet var starkare än det verkliga konciliet. Men konciliet verkliga styrka fanns där och så sakta är det på väg att förverkligas och bli den sanna styrka som också är sann reform och sann förnyelse av kyrkan.  Jag tror att 50 år efter konciliet ser vi hur detta virtuella koncilium håller på att vittra sönder, gå förlorat och det sanna konciliet med all sin andliga styrka kommer fram. Och det är vår uppgift, särskilt under detta Trons år, ja, med början i detta Trons år, att arbeta på att det sanna konciliet, det som fått sin styrka från den Helige ande, förvverkligas och att kyrkan verkligen blir förnyad. Vi hoppas att Herren hjälper oss. Jag själv kommer alltid att vara med er, även då jag kommer att dra mig tillbaka i bön, och tillsammans ska vi gå framåt med Herren i säker och trygg tro. Må Herren segra!

Tack!

20130219

Övers. Natasja Hovén

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved