Psalm 119 är en mycket speciell psalm, unik i sitt slag. Först av allt på grund av sin längd. Den består av 176 strofer indelade i 22 stanser på 8 verser var. Dessutom utmärks den av att den är författad i alfabetisk ordning, med andra ord, enligt det hebreiska alfabetet som består av 22 bokstäver. Första strofen börjar med alfabetets första bokstav, och var och en av strofens versrader börjar på samma bokstav. Detta är både originellt och en mycket krävande litterär genre som kräver att psalmförfattaren engagerar hela sin skicklighet. Men vad som är viktigast för oss i denna psalm är dess centrala
tema. Den är i själva verket en högtidlig, imponerande sång om Herrens lag (Toran), vilket betyder att den skall förstås som en livsregel. Toran är en uppenbarelse, den är Guds Ord som utmanar människan och framkallar hans trofasta lydnad och generösa kärlek.

Denna Psalm är rotad i kärlek till Guds ord, vars skönhet och frälsande kraft och förmåga att ge glädje och liv den besjunger, ty den gudomliga lagen är inte slaveriets tunga ok utan en befriande nådegåva som skänker lycka. ”I dina stadgar har jag min lust; förklarar psalmisten. ”Jag skall ge akt på dina vägar. aldrig glömmer jag ditt ord.” (16) och fortsätter: ”Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje”(35) ”Vad jag älskar din lag. Jag begrundar den dagen lång” (97.)

Herrens lag, hans ord, är central för den bedjande människans liv. Han känner sig väl till mods med den, den är ämnet för hans meditation, han bevarar den i sitt hjärta. ”Vad du har sagt bevarar jag i mitt hjärta, så att jag icke syndar mot dig.”(11) och detta är hemligheten med psalmistens glädje, och återigen: ”De fräcka svärtar ner mig med lögner, men jag lyder
villigt dina befallningar.”(69)

Psalmistens trofasthet kommer sig av att han lyssnat till ordet, han har tänkt på det i sitt allra innersta, mediterat över det och älskat det, så som Maria som ”bevarade allt detta i sitt hjärta”(Luk 2:19,51) Och om första versen i vår psalm börjar med att välsigna alla dem som ”vandrar i Herrens lag”(16) är det återigen Maria som fulländar bilden av den perfekta troende så som Psalmisten beskriver honom. Det är hon som faktiskt är den ”välsignade” som Elisabet förkunnade, ty ”hon trodde” att det skulle ske som Herren hade sagt till henne. Vidare var det om henne och hennes tro som Jesus själv vittnade, när han svarade kvinnan som ropade:” Saligt det moderliv som har burit dig och saliga de bröst som du har diat” med :”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.”( Luk.11:27 28).

Naturligtvis är Maria välsignad därför att hon bar Frälsaren i sitt sköte men särskilt därför att hon accepterat Guds budskap och därför att hon var en uppmärksam och kärleksfull väktare av Hans Ord.

Psalm 119 är därför uppbyggd kring detta livets Ord och välsignelse. Om dess centrala tema är Herrens ”ord” och ”lag ” så uppträder i nästan alla verser ord som ”regler”, ”stadgar”, ”befallningar ”, ”bud”, ”löften”, ” domslut” och dessutom många verb som knyter an till dem som "följa, iaktta, begrunda, ge akt på, hålla, älska. leva". Hela alfabetet används i de 22 stanserna i denna psalm och även den troendes hela ordrikedom av tillitsfullt förhållande till Gud: vi finner där lovprisning, tacksägelse och förtroende men också bön och klagan. De är emellertid alltid sammanvända med förtröstan på den gudomliga nåden och styrkan i Guds ord. Till och med de verser som uttrycker djup sorg och en känsla av mörker genomsyras av tro.

”Jag ligger nedtryckt i stoftet, skänk mig liv, som du har sagt” (25). ”Jag är som en vinsäck, skrumpnad i rök, men dina stadgar glömmer jag inte” (83) ropar den troende. Hans trofasthet även när den blir utmanad finner styrka i Herrens ord: ”Då skall jag ge mina smädare svar, ty jag litar på dina ord” (42) säger han beslutsamt och till och med när han ställs inför den ångestladdade utsikten att dö, blir Herrens bud hans utgångspunkt och hans hopp och han säger: ”De har nästan gjort slut på mig, men jag viker inte från dina befallningar” (87). Herrens lag, föremål för Psalmistens och den troendes intensiva kärlek, är livets källa. Längtan att förstå, att lyda den och att inrikta hela sitt jag efter den är karakteristiskt för varje rättrådig människa som är trogen Herren och som ”har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt” (Ps 1:2).

Guds lag skall bevaras i hjärtat som det står i "Shema"  i Femte Moseboken: ”Hör, Israel. Herren är vår Gud. Herren är en. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.”(5.Mos.6:4,6,7) Guds lag som centrum i livet kräver att hjärtat lyssnar. Det är ett lyssnande som inte är servilt utan tillitsfullt och lydigt som en sons lyssnande.

Att lyssna till Guds ord är ett personligt möte med livets Gud, ett möte som måste uttryckas i konkreta beslut och bli en resa och en ”efterföljelse” (sequela). När Jesus blev tillfrågad om vad man skall göra för att få evigt liv pekar han på lydnaden till Guds lag men antyder också vad som måste göras för att fullfölja det: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de
fattiga. Då får du en skatt i himlen” ( Mark 10:21). Att fullfölja lagen är att följa Jesus, vandra på den väg som Jesus tog, tillsammans med Jesus. Psalm 119 leder oss till ett möte med Herren och visar vägen till evangeliet. Där är en vers som jag vill reflektera över: det är vers 57: ”Min andel är Herren. Jag lovar att lyda dina bud.”

I andra psalmer intygar också psalmisten att Herren är hans andel, hans arv: ”Herren är min andel, min bägare”(Ps 16:5). I Ps 73 ”Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.” I Ps 142 ropar psalmisten till Herren: ”Du är min tillflykt, min lott i de levandes land”(v6).

Detta ord framkallar minnet av delningen av Löfteslandet mellan Israels stammar, då det inte fanns något land avdelat för Levis stam, därför att deras ”andel”, var Herren själv. Två texter i Moseböckerna som använder denna term förklarar det på följande sätt: ”Herren sade till Aron: ”I deras land får du ingen egendom, ingen andel skall tillfalla dig bland dem. Jag är din andel och din egendom i Israel.” som det står i 4 Mos 18:20 och som 5 Mos (10:9) återupprepar:” Till skillnad från sina bröder har de därför inte fått någon andel eller egendom. Herren är deras egendom, så som Herren din Gud har lovat dem” (5 Mos 18:2, Josua 13:31, Hesekiel 44:28).

Prästerna som hör till Levis stam kan inte äga land i det land som Gud hade bestämt att ärvas av hans folk så att löftet till Abraham skulle uppfyllas (1 Mos. 12:1-7). Att äga land, förutsättningen för bofasthet och överlevnad, var ett tecken på välsignelse, därför att det gav möjligheten att bygga ett hus, fostra barn, odla marken och att leva av jordens skörd.

Leviterna, som var förmedlare av det heliga och den gudomliga välsignelsen kunde alltså inte äga något, detta yttre tecken på välsignelse och en källa för överlevnad. Fullständigt överlåtna till Gud måste de lita på hans omtänksamma kärlek och på bröders generositet utan något annat arv, eftersom Gud var deras andel, Gud var det land, som gav dem möjlighet att leva helt och fullt. Den som ber i psalm 119 tillämpar denna verklighet på sig själv: ”Herren är min andel”. Hans kärlek till Gud och till hans ord leder honom till det radikala beslutet att ha Gud som sin enda ägodel och även att värdera hans ord som en dyrbar gåva mer värd än vilket arv eller vilken jordisk ägodel som helst. Där finns två olika sätt på vilket vår vers kan översättas och den kan också översättas som: ”min andel Gud, som jag har sagt, är att bevara dina ord.” De tvåöversättningarna är inte motsatta varandra, utan i stället kompletterar de varandra: Psalmisten menade att hans andel var Gud men att bevara de gudomliga orden var också en del av hans arv, vilket han skulle säga senare i vers 111: ”Dina lagbud är min egendom för alltid, de är mitt hjärtas glädje.” Detta är psalmistens lycka, precis som leviterna har han fått Guds ord som sin andel, sitt arv.

Kära bröder och systrar, dessa verser är alltså av stor betydelse för oss alla. Först av allt för prästerna, som är kallade att leva enbart av Gud och hans ord utan några andra säkerheter, med honom som sin enda ägodel och som sin enda livskälla. I ljuset av detta förstår man det fria valet att leva i celibat för Guds Rike för att upptäcka det i all dess skönhet och makt.

Men dessa strofer är också viktiga för alla troende, Guds folk, som hör till honom allena,  "ett kungarike och präster” för Herren (jfr 1 Pet 2:9; Upp: 6; 5:10), vittnen för det liv som Kristus, den nye och definitive ”Översteprästen”, givit, som gav sig själv som ett offer för världens frälsning (jfr Heb 2:17; 4:14,16, 5:5; 10:9). Herren och hans ord är vårt ”land” där vi
lever i gemenskap och glädje. Låt oss därför låta Herren ingjuta denna kärlek för hans ord i våra hjärtan och må vi alltid sätta honom och hans heliga vilja i centrum för våra liv. Låt oss be att våra böner och hela vårt liv blir upplyst av Guds ord, lyktan som lyser för våra steg och ett ljus på vår väg, som Psalm 119 (jfr v.105) säger, så att vi må tryggt vandra i människors land. Och må Maria, som generöst välkomnade Ordet, vara vår ledsagare och tröst, polstjärnan som visar vägen till lycka, Då skall vi kunna glädjas i våra böner, som den bedjande i psalm 16, över de oväntade gåvorna från Herren och det oförtjänta arv som givits oss: ”Herren är min andel och min bägare. Du bestämmer mitt öde. En ljuvlig lott har tillfallit mig. Ja min arvedel finner jag skön” ( Ps 16: 5-6).

Rom den 9 novovember 2011

Inofficiell översättning av Ingrid Ydén Sandgren. IYS