Kära bröder och systrar!

Påsken är den nya skapelsens fest. Jesus har uppstått, Han är inte längre död. Han har stött upp porten till ett nytt liv där det inte längre finns vare sig sjukdom eller död. Han har lyft upp människan till Gud själv. “Kött och blod kan inte ärva Guds rike”, sade Paulus i Första Korintierbrevet (1 Kor 15:50). Och kyrkofadernTertullianus som levde på 200-talet skrev  angående Kristi uppståndelse ifrån de döda och vår egen uppståndelse följande djärva ord:  ”Var trofasta, ni som är kött och blod! Tack vare Kristus har ni fått en plats i himmelen och i Guds rike” (CCL II 994). En ny dimension har öppnats upp för människan. Skapelsen har blivit större och vidare. Påsken är dagen då en ny skapelse börjar men det är just därför som Kyrkan denna dag börjar med liturgin som tillhör den gamla skapelsen, så att vi på så sätt sätts i stånd att bättre förstå den nya. I liturgin för påskvakan ingår således berättelsen om världens skapelse.

I samband med detta är det två ting som är särskilt viktiga för liturgin denna dag. För det första presenteras skapelsen som en helhet, till vilken hör fenomenet tid. De sju dagarna är en bild för denna helhet som breder ut sig i tiden.  De sju dagarna har ordnats med inriktning på den sjunde dagen, den dag då frihet råder för Gud och för alla människor. Skapelsen är alltså inriktad på gemenskapen mellan Gud och människan. Skapelsen existerar för att det ska finnas en plats där människan kan uppleva sitt möte med Guds stora härlighet som är ett möte med kärleken och friheten. För det andra hör vi det som Kyrkan hör i skapelseberättelsen under påsknatten vilket framför allt är den första satsen: ”Och Gud sade: Varde ljus!” (1 Mos:3). Berättelsen om skapelsen börjar med symbolen ”ljuset blev till”.  Solen och månen skapas först på den fjärde dagen.  Därmed fråntas dessa medvetet den gudomliga karaktär som de andra stora religionerna hade givit dem. Nej, solen och månen är inte gudar. De föregås nämligen av ljuset, i vilket Guds härlighet återspeglas i den skapade världen.

Vad vill skapelseberättelsen då säga oss? Ljuset gör livet möjligt. Ljuset gör förbindelsen (mellan Gud och människa) möjlig. Det gör kunskapen möjlig, möjligheten att förstå verkligheten och sanningen. Det gör därmed frihet och framsteg möjliga. Det onda flyr undan. Ljuset är alltså även uttryck för det goda som är ljus och som skapar ljus. Det betyder dagsljuset i vilket vi kan verka. Att Gud skapat ljuset betyder att Gud skapat världen för att vara en plats där kunskap och sanning råder, en plats för möte och frihet, en plats för godhet och kärlek. Världens urstoff är gott, existensen själv är god. Och det onda kommer inte från Guds egen skapelse utan finns där som negation. Det onda betyder att vi ”säger nej”.

Under påsken, på morgonen under veckans första dag, sade Gud återigen ”Varde ljus”. Först kom natten på Olivberget, solförmörkelsen före Jesu lidande och död, den natt då han blev begravd. Men nu är det på nytt den första dagen, skapelsen börjar om helt ny. ”Varde ljus!” säger Gud, ”och det vart ljus”. Jesus återuppstår ur graven. Livet är starkare än döden. Det goda är starkare än det onda. Kärleken starkare än hatet. Sanningen starkare än lögnen. Mörkret under de tidigare dagarna har skingrats i det ögonblick då Jesu återuppstår ur graven och själv blir Guds sanna ljus. Men detta återspeglas inte bara i Honom och hänför sig inte bara till dessa dagars mörker. Med Jesu uppståndelse skapas själva ljuset på nytt. Det drar oss till sig i uppståndelsens nya liv och besegrar alla slags mörker. Detta är Guds nya dag, som gäller för alla.

Men hur har detta kunnat ske? Hur kan allt detta beröra oss, så att det inte bara förblir ett ord utan blir en verklighet som omger oss alla? Genom dopets sakrament och trosbekännelsen har Herren byggt en bro över till oss, och på denna bro kommer den nya dagen till oss. I dopet säger Herren till alla som tar emot det: "Fiat lux!", varde ljus. Den nya dagen, det oförstörbara livets dag, kommer också till oss. Kristus tar dig vid handen. Från och med nu kommer du att håller Han dig under armen och låter dig gå in i ljuset, i det sanna livet. Därför kallade fornkyrkan dopet för "photismos", upplysning.

Varför är det så? Det verkligt farliga mörkret för människan är det faktum att hon kan se och röra vid de konkreta tingen, materian, men inte ser vart världen är på väg och varifrån den kommer. Vart vårt eget liv är på väg. Vad som är gott och vad som är ont. Mörkret över Gud och mörkret över de goda värdena är det egentliga hotet för vår existens och för världen i det stora hela. Om Gud och de sanna värdena, skillnaden mellan gott och ont döljs av mörkret, då leder alla de andra ljusen, de tekniska erövringarna som ger oss en så otrolig makt, inte till några framsteg, utan blir till och med till hot som äventyrar oss själva och världen. I våra dagar kan vi upplysa våra städer med ett så bländande ljus att till och med stjärnorna på himlen blir osynliga. Är inte detta en bild som visar på problematiken hos vår upplysta varelse? När det gäller de materiella tingen vet vi och kan vi så otroligt mycket, men det som ligger utöver detta, Gud och det goda, där lyckas vi inte längre upptäcka vad det är. Därför är tron som visar oss Guds ljus den sanna upplysningen, ty den är ett inbrott som Gud gör i vår värld, en öppning där våra ögon får se det sanna ljuset.

Kära vänner, jag skulle till sist vilja tillägga en reflektion om ljuset och upplysningen. Under påskvakan, under natten för den nya skapelsen, har Kyrkan en alldeles särskild och mycket ödmjuk symbol för ljusets mysterium, det levande ljuset, vaxljuset. Det är ett ljus som visar på offret. Vaxljuset lyser upp på samma gång som det förtär sig själv. Det ger ljus samtidigt som det ger ut sig själv. På så sätt visar det på ett underbart sätt på påskmysteriet där det är Kristus som utger sig själv och på så sätt blir till ljus för oss. Som en ytterligare egenskap kan vi reflektera över det faktum att stearinljusets ljus är eld. Elden är den kraft som formar världen, en kraft som förvandlar. Och elden skänker värme. Även här blir Kristi mysterium synligt. Kristus är ljuset, är elden som bränner bort det onda och på så sätt förvandlar den världen, den värld i vilken vi lever och oss själva. ”Den som är nära mig är nära elden”, lyder Jesu ord i överföring till oss av Origines. Och denna eld är på samma gång värme, den är inte ett kallt ljus, utan ett ljus där vi möter både värmen och godheten hos Gud.

Exsultet, den stora hymn som diakonen sjunger i början av påskliturgin, låter oss upptäcka ännu en annan sida. Den påminner oss om att det ljuset är gjort av, bivaxet, framför allt kommer av binas arbete. På så sätt kommer vi att tänka på hela skapelsen. Genom bivaxet blir hela skapelsen bärare av ljuset. Men enligt vad kyrkofäderna ansåg, är det även en hänvisning till Kyrkan. Det levande samfundets samverkan inom Kyrkan är nästan som binas arbete i bikupan. Det skapar ljusets brödraskap. Vi kan alltså se bivaxet även som ett anrop till oss själva och till vårt samfund i Kyrkan som existerar för att Kristi ljus ska kunna lysa upp världen.

Vi ber Herren i denna stund att låta oss uppleva glädjen i ljuset och vi ber Honom att låta oss själva bli bärare av Hans ljus så att härligheten i Kristi ansikte genom Kyrkan kan lysa över hela världen. Amen.

Inofficiell översättning: Natasja Hovén

20120407

[© Copyright 2012 –Libreria Editrice Vaticana]
Inofficiell översättning av KATOLSK OBSERVATÖR