Jag skulle vilja meditera kring den bön som Jesus uttalade från korset strax före sin död.  Berättelsen finner vi i Sankt Lukas evangelium. Evangelisten har tecknat ner tre ord som Jesus uttalade på korset, av vilka två – det första och det tredje - är böner som är speciellt riktade till Fadern. Den andra bönen däremot består av löftet som han gav till den så kallade ”botfärdige rövaren”, korsfäst tillsammans med honom, ja, Jesus försäkrar rövaren efter dennes bön ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk. 23:43).

I Lukas berättelse är de två bönerna som den döende Jesus riktar till Fadern och hans öppenhet inför den bön som den ångrande syndaren ber honom om på ett märkligt sätt sammanvävda. Jesus ropar till Fadern och lyssnar samtidigt till bönen från den man som ofta kallas ”latro poenitens”, den botfärdige rövaren.

Låt oss tänka på dessa tre böner. Den första ber han strax efter att ha blivit naglad till korset, medan soldaterna  delar hans kläder som ett avskyvärt tack för deras  insats. På sätt och vis avslutas hela korsfästelsen med denna handling. St. Lukas skriver:” När de kom till den plats som kallas Skallen, korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Och Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”. De delade upp hans kläder och kastade lott om dem(23:33-34).

Den första bön som Jesus riktar till Fadern är en bön om förbarmande; han ber om förlåtelse för sina bödlar. Genom att göra detta gör han vad han själv förkunnat i bergspredikan. när han sade: ”Men till er som vill lyssna, säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er(Luk. 6:27). och han hade också lovat dem som kan förlåta: ”Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner.”(v. 35) Nu inte bara förlåter han sina bödlar utan han ber direkt till Fadern för dem.

 Jesu inställning   ”imiteras” på ett gripande sätt i skildringen av den förste martyren,  Stefanus’ stenande. När Stefanus var nära att dö föll han på knä och ropade med hög röst: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Med de orden dog han”(Apg. 7:60). Jämförelsen mellan Jesu bön om förlåtelse och den förste martyren är signifikativt. Den helige Stefanus vänder sig till den Uppståndne Herren och ber att hans ”död” som han tydligt kallar en synd – inte skall vändas mot dem som stenade honom.

Jesus talar till Fadern på korset och ber inte bara om förlåtelse för dem som korsfäst honom utan förklarar också vad det är som händer. Enligt vad han säger” vet inte de män som korsfäster honom vad de gör”(Luk.23:34). Han förutsätter alltså okunnighet, ”att inte veta” som skäl för att be Fadern förlåta dem, därför att då lämnas dörren öppen för omvändelse, vilket också verkligen hände i de ord som officeren skulle yttra om Jesu död: ”Han var verkligen en rättfärdig man”(v.47), han var Guds Son. Det förblir en källa till tröst för alla tider och för alla människor att, både beträffande dem som inte visste(hans bödlar) och beträffande dem som visste( folket  som dömde honom, låter Herren okunnighet vara motivet för hans vädjan om förlåtelse;  han ser det som en dörr som kan göra oss öppna  för omvändelse (Jesus av Nasaret del II sid. 208, Artos).

Det andra ord som Jesus uttalar från korset är ett ord av hopp, det är hans svar på bönen från den ene av männen korsfästa tillsammans med honom. Den botfärdige rövaren kommer till sina sinnen inför Jesus och ångrar sig, han förstår att det är Guds Son som gör Faderns ansikte synligt för honom och han ber honom: ”Jesus, tänk på mig,  när du kommer med ditt rike.” Herrens svar på denna bön går långt bortom bönen: faktum är att han säger: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”  Jesus vet att han är på väg direkt till gemenskapen med Fadern och öppnar vägen till paradiset återigen för människan. Genom detta svar ger han ett fast hopp om att Guds godhet också   kan röra vid oss, till och med i livets sista ögonblick och att en ärlig bön trots ett felaktigt liv möts av den gode Faderns armar, som väntar på sin sons återkomst.

Men låt oss tänka på de sista ord som yttrades av den döende Jesus. Evangelisten berättar för oss: ”Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hör röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” När han sagt detta slutade han att andas.”(v. 44-46)

Vissa delar av denna skildring avviker från den scen som Markus och Matteus beskriver. De tre timmarna av mörker i Markus finns inte med, medan de däremot hos Matteus  sammanlänkas med en rad apokalyptiska händelser, såsom jordbävning, gravarnas öppnande och de döda  som uppstår(Matt.27:51-53). Hos Lukas orsakas mörkret av en solförmörkelse, men förhänget i templet brister i samma ögonblick. På det sättet visar Lukas två parallella tecken, i himlen och i templet. Himlen förlorar sitt ljus, jorden sjunker, medan förhänget, som skyddar det heliga i Guds tempel, platsen för Guds närvaro, rivs itu. Jesu död karakteriseras tydligt som en kosmisk och liturgisk händelse; särskilt markerar det en ny typ av tillbedjan i ett tempel inte byggt av människor därför att det är Jesu kropp, död och uppstånden som samlar människor och förenar dem i hans kropps och blods sakrament.

I detta ögonblick av lidande är Jesu bön ”Fader i dina händer lämnar jag min ande” ett högt rop av fullkomlig och total överlåtelse till Gud. Denna bön uttrycker en  stark förvissning om att han inte är övergiven. Det första ordet,  Fader, för tankarna till hans första upplysning som 12-årig pojke. Den gången hade han stannat tre dagar i Jerusalems tempel. Och när hans föräldrar hade berättat för honom om sin oro, hade han svarat: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?”(Luk .2:49).

Det som från början till slutet bestämmer Jesu känslor och handlingar är hans unika relation till Fadern. På korset lever han i kärlek helt och hållet ut detta barnaförhållande som han har  till Gud och som ger liv åt hans bön.

De ord som Jesus uttalar sedan han ropat på Fadern är lånade från psaltarpsalmen 31:6 ”Jag överlämnar mig i dina händer” Men dessa ord är inte bara ett citat utan uttrycker ett fast beslut: Jesus ”överlämnar”  sig själv till Fadern genom en handling av fullkomligt uppgivande Dessa ord är en bön om tillit, fullkomligt förtroende för Guds kärlek. Jesu bön när han möter döden är dramatisk som döden är för varje människa, men samtidigt är den fylld av det djupa lugn som kommer från tilliten till Fadern och från önskan att anförtro sig själv åt honom.

När han i Getsemane hade börjat sin slutliga kamp och sin mest intensiva bön och var på väg att bli ”överlämnad  i människors händer”,(Luk:9:44) hade hans svett blivit som stora droppar blod som föll på ner på marken(Luk.22:44). Ändå var han i sitt hjärta fullkomligt lydig Faderns vilja och därför kom ”en ängel från himlen” för att styrka honom.(Luk.22:43) Just i dessa sista ögonblick vänder sig Jesus till Fadern och säger i vems händer han verkligen lämnar hela sitt liv.

Innan han började vandringen till Jerusalem hade Jesus inpräntat i sina lärjungar: ”Lyssna noga på vad jag nu säger till er: Människosonen skall överlämnas i människors händer”(Luk.9:44).

Nu när livet håller på att gå bort från honom beseglar han sitt sista beslut i bön :Jesus låter sig ”överlämnas i människors händer” men det är i Faderns händer han överlämnar sin ande.; på det sättet – fastslår evangelisten Johannes –var allt avslutat, den högsta handlingen av kärlek var till slut genomförd till dess gräns och bortom gränsen.

Kära bröder och systrar, Jesu ord på korset under de sista ögonblicken av hans jordiska liv ger oss utmanande instruktioner för våra böner, men de öppnar också för oss djup tillit och fast hopp. Jesus som ber Fadern att förlåta dem som korsfäster honom, inbjuder oss att ta det svåra steget att också be för dem som har gjort oss illa, som har sårat oss, att alltid förlåta, så att Guds ljus må upplysa deras hjärtan; och han inbjuder oss att leva i våra böner med samma inställning av barmhärtighet och kärlek med vilken Gud behandlar oss, ”förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”, säger vi varje dag i Herrens bön.

Samtidigt överför Jesus, som i själva dödsögonblicket överlämnar sig åt Gud Fadern, till oss övertygelsen att hur svåra problemen än är, hur skarpt lidandet än må vara, faller vi aldrig ur Guds händer, dessa händer som skapade oss, som uppehåller oss och som följer oss på vår väg genom livet, därför att de är ledda av en oändlig och trofast kärlek.

20120327