Trots sin ålder (82 år) rör sig Benedikt XVI på alla fronter: hos lefebvristerna, anglikanerna, de ortodoxa och judarna. ”övergångspåven” håller på att bli ”den handlingskraftige påven”. Kommer påvens vision att kunna förverkligas?

av Robert Moynihan

"Nam oportet et haereses esse, ut et qui probati sunt, manifesti fiant in vobis." ("Det måste till och med finnas heresier bland er, så att det visar vilka av er som är att lita på”) 1 Kor 11:19.

Förhandlingarna började idag, måndagen, den 26 oktober.

Denna historiska måndag startade så de hittills aldrig hållna diskussionerna, teologiska på ett högt plan, mellan representanter för Sankt Pius X:s prästbrödraskap och den Heliga Stolen i syfte att diskutera ”alla de olösta läromässiga frågorna" ("grandi temi dottrinali non risolti") om genomförandet och tolkningen av det Andra Vatikankonciliet (1962-65).

Samtalen äger rum i den byggnad som en gång bar namnet ”Den heliga inkvisitionsdomstolen” och ännu i Italien kallas för Sant'Uffizio  -- det heliga kontoret, den nuvarande Troskongregationen.
 

Rom, sett mot Peterskyrkan och Palazzo del Sant'Uffizio invid Porta Cavalleggeri (från Giuseppe Vasi: Delle magnificenze di Roma antica e moderna, in Roma, nella stamperia del Chracas presso S. Marco al Corso, 1747-1761, vol. I).

Å ena sidan finner vi representanter för Sankt Pius X:s prästbrödraskap, som grundades av den franske ärkebiskopen Marcel Lefebvre (som dog 1991). Medlemmarna av detta brödraskap kallas ofta för ”lefebvrister”.

Ursinnig hastighet

Samtalen varade i tre timmar och avlöpte mycket väl – och kommer att fortsätta.   Och de kommer inte bara att fortsätta, utan göra det i nästan ursinnig hastighet, om vi betänker att vi har att göra med den Heliga Stolen, som vanligtvis ”tänker i sekler”. Det kommer att äga rum ett möte varannan vecka ända tills dess frågorna har lösts. 

Pater Federico Lombardi noterade denna relativa skyndsamhet när han gav en kort kommuniké om mötet denna eftermiddag i Vatikanens presskontor. ”Det är en ganska hög hastighet för att vara den Heliga Stolen”, sade han.

Detta är värt att notera för det betyder att påven önskar att denna dialog skall ”köra på snabbspår” och inte dra ut på tiden i det oändliga.

Vad är det då som står på spel?

Om man sätter mötena i samband med de senaste händelserna kan man inte låta bli att tycka att  fastän Benedikt XVI nu är 82 år gammal, rör han sig på de många olika fronterna med stor energi och på ett fullständigt oväntat sätt, även i beaktande av sitt rykte att vara en tankens man, inte handlingens. (Denna uppfattning är något som det tycks att vi ofta kommer att få anledning att revidera under det nuvarande påveämbetet.)  

Det är tydligt att hans mål är Roms återförening med många kristna grupper: lefebvristerna, så som dessa möten visar, men också anglikanerna, de ortodoxa och även andra.  

Det verkar som om han önskar göra det katolska Rom till ett centrum för gemenskap mellan alla kristna.

Denna verksamhetsiver som pågått med allt mer accelererande hastighet under de senaste månaderna, liknar nästan en ”truppsamling” före ett slutligt, avgörande slag.  

Denna verksamhet är mycket viktig för vårt nuvarande globala ”kulturkrig”, särskilt för vår antropologiska uppfattning (är en människa vad som helst som vår teknologi gör henne till, eller finns det moraliska begränsningar som vi måste respektera?), vår sexualitet och vårt uppförande (hur viktig är vår sexuella identitet, hur viktiga är våra könsroller?), och våra traditionella familjestrukturer (har dessa blivit gammalmodiga, kanske vi helt borde överge dem?).

Fyrtiofyra år efter Andra Vatikankonciliets slut har Benedikt XVI engagerat några av sina allra bästa män för att söka nå enhet med den allra mest konservativa falangen av den katolska kyrkan – Sankt Pius X:s prästbrödraskap, och därigenom – i en förlängning – med de så kallade ”traditionalisterna” inom kyrkan.

Det är en mycket ambitiös plan: att steg för steg gå igenom alla de stora och kontroversiella läromässiga frågorna som existerat under denna period efter konciliet. Dessa innefattar religionsfriheten, ekumeniken, kyrkans lära om judendomen och judarna, frågan om den nya mässan versus den äldre och prästens och lekmännens roller i liturgin – alla de stora frågor som konciliet tog upp.

Benedikt kommer att stå under sträng bevakning av de progressiva, som verkar vara lite ur balans och verkar undra vad det är Benedikt egentligen är ute efter.

Och varje steg han tar kommer att noga iakttas av anglikanerna, av vilka en del håller på att överväga om de ska nå full gemenskap med Rom, och på så sätt överbrygga en schism som härrör från den protestantiska reformationstiden under 1500-talet, för 500 år sedan.

Och han kommer att iakttas av de ortodoxa, av vilka en del, så som dessa sagt under de senaste dagarna, också önskar bilägga ”den stora schismen” som ägde rum år 1054.

Och representanterna för det judiska samfundet i Rom kommer att hålla honom under sträng uppsikt. En del av dem undrar vilken riktning Benedikt och kyrkan han leder kommer att ta beträffande den katolska läran om judendomen och det judiska folket.  

Kort och gott, mångas blickar är nu fästade på Benedikt och många människor undrar vad han egentligen menar med allt det här.

Svaret verkar enkelt nog. Benedikt försöker med all sin energi att ”göra ordning i sitt hus”.  

Men vilket hus rör det sig om?

På ett plan är det den kristna kyrkan – en kristen kyrka som befinner sig under stor påfrestning i den i moderna världen som är i så hög grad sekulariserad.

I detta ”hus”, denna ”Ecclesia Dei” ("Guds kyrka” eller ”Guds samfund”), anses dogmer och läror, formulerade som de är i mycket noggrant utmejslade verbala formuleringar, vara sanna. Dessa verbala framställningar säges vara trossatser. Benedikt försöker övervinna motsättningar i fråga om hur dessa trossatser, dessa läromässiga formuleringar, uppfattas, så att man kan komma fram till en formell, offentligt erkänd enhet bland de separerade kristna.

Han avser att nå förening inte bara med lefebvristerna (och alla traditionalister inom kyrkan) utan även – så som vi sett under de senaste dagarna – med anglikanerna och de ortodoxa kyrkorna.  

Denna dialog med lefebvristerna måste alltså ses i samband med de många andra dialogerna som pågår, alla på en och samma gång: med katolska traditionalister, protestantiska anglikaner och de ortodoxa kyrkorna.   

Man skulle också kunna kalla detta påveämbete för ett påveämbete som ägnas dialogen i högre grad än någonsin förr.  

Men på ett andra plan, när vi sätter det i samband med världshändelserna och hur världsekonomin och kulturen utvecklas, ser vi att något annat står på spel.

Benedikt håller på att samla sina trupper. Han försöker att förena alla de fraktioner, samfund och grupper i Västvärlden som delar gemensamma värden och tror på människans evighetsbestämmelse, på det mänskliga livets helighet (eftersom människan är skapt ”till Guds avbild och likhet”), på existensen av de moraliska värden som är lika sanna i alla tider och på alla platser (i motsats till den moderna sekularismen och dennas relativistiska värden), på behovet av rättvisa när det gäller att handskas med mänskliga frågor, på rättens välde, inte maktens.

Därför gör han sitt bästa, i detta som kanske utgör ”Västvärldens skymningstid”, för att bygga en ark, med centrum i Rom, dit alla de som delar denna tro på människans värdighet kan ta sin tillflykt.  

Och det betyder att det som Benedikt gör i den dialog som började idag också har betydelse alla män och kvinnor av god vilja, vare sig de är judar, muslimer eller kristna. Mänskligheten tycks inträda i en ny period, en period i vilken bolag och regeringar kan skapa ”designade mänskliga varelser” ("designer humans"), en period då krig föres för att tillförsäkra sig tillgångar, en period då den traditionella familjebilden anses helt passé.   

Från sitt höga rum i det apostoliska palatset tycks det som om Benedikt försöker ena Väst i denna skymningstid, så att det bästa som Västvärlden har kan bevaras, och sedan lysa starkt igen efter det att vår tidsålders alla strider har övervunnits.   

Brott eller kontinuitet?

Vilken är den verkliga, den grundläggande frågan i dessa samtal?

Den är: Lärde Andra Vatikankonciliet ut nya läror som inte stämmer överens med kyrkans tidigare lära och ledde den kyrkan in i villfarelse (så som St. Pius X:s prästbrödraskap och andra traditionalister bland katolikerna ofta har hävdat)?

Eller utvecklade konciliet läror som grundade sig på det som kyrkan alltid har lärt ut, och var dessa sålunda nya, rättmätiga aspekter av äldre läror?  

Eller uttryckt på annat sätt: Var det ”en ny kyrka” som kom att skapas efter Andra Vatikankonciliet, en kyrka som bröt med ”den gamla kyrka” som fanns före konciliet?

Eller är det densamma katolska kyrka som alltid funnits, men som endast har genomgått en tid av förvirring, allt under det att den försökt finna sin väg och bära vittnesbörd om sin Herre till den moderna världen?

Benedikt har önskat en omtolkning av Andra Vatikankonciliet i nästan 40 års tid. I intervjuer som tagit formen av hela böcker under sin tid som kardinal Ratzinger, i större studier i ämnet liturgi och i olika tal när han blev påve, har han skarpt kritiserat de tolkningar av Andra Vatikankonciliet som anser detta vara ett brott med den katolska tro som funnits i alla tider.

Lefebvristerna har hävdat att det är svårt, om inte omöjligt, att tolka Andra Vatikankonciliet som ett koncilium i kontinuitet med kyrkans all tidigare tradition.

Men Benedikt har sagt att han tror att en sådan tolkning är möjlig. Och han har utsett de män som skall delta i dialogen och visa lefebvristerna på denna tolkning.

Hela dramat i dialogen ligger i om dessa män kommer att lyckas. Ty om Benedikts män lyckas, då kommer traditionalisterna att återgå till full förening med kyrkan – och många konservativa anglikaner och ortodoxa kommer att uppmuntras till att låta sig omfamnas av Rom.

Men själva denna framgång kommer att betyda nederlag för ... många progressiva teologer som hävdar att Andra Vatkankonciliet är ett skarpt brott med många av ”den gamla kyrkans” – som de säger – ”negativa” läror.

Om Benedikt och hans män lyckas med det de föresatt sig kommer resultatet att bli att traditionalisterna leds in i en kyrka som förkastar samma sak som de själva hittills förkastat, genom att hon definierar vissa av Andra Vatikankonciliets läror på ett traditionalistiskt sätt. Och detta resultat kommer att plötsligt stänga till de progressivas tolkningsvägar som dessa fritt kunnat exploatera i hittills fyrtio år.

Det som står på spel i dessa diskussioner är alltså bra mycket mer än vad som ska ske med lefebvristerna.

Det som står på spel är hur kyrkan i framtiden kommer att bedöma och tolka Andra Vatikankonciliet.

Kommunikén  

"Måndagen den 26 oktober höll studiegruppen som består av experter från Ecclesia Dei  och från St. Pius X:s prästbrödraskap sitt första möte i Palazzo del Sant'Uffizio, Troskongregationens och den påvliga kommissionen Ecclesia Deis  huvudkvarter. Mötet syftar till att undersöka de läromässiga skillnader mellan brödraskapet och den apostoliska stolen”

Så löd en kommuniké  utfärdad av Vatikanens presskontor för bara en timme sedan.

"I en hjärtlig, respektfull och konstruktiv anda har man kommit överens om de viktigaste läromässiga frågorna. Dessa kommer sedan att studeras under de kommande månadernas diskussioner, troligen två gånger i månaden. Särskilt kommer följande frågor att studeras: begreppet tradition, Paulus VI:s missale, tolkningen av Andra Vatikankonciliet som något i kontinuitet med den katolska läromässiga traditionen, ämnena som berör kyrkans enhet och de katolska principerna för ekumenik, relationen mellan kristendom och icke-kristna religioner, samt religionsfrihet. Under mötet bestämdes också vilken arbetsmetod man ska följa och hur arbetet ska organiseras."

Kort bakgrund till den nya dialogen mellan St. Pius X:s prästbrödraskap och den Heliga stolen

Denna dialog har kommit till stånd efter nio år av förberedelser.

Under ett antal år efter biskopsvigningarna år 1988 förekom lite eller ingen alls dialog mellan St. Pius  X:s prästbrödraskap och den Heliga stolen. Detta sakernas tillstånd upphörde efter det att brödraskapet gjorde en pilgrimsfärd till Rom inför jubileet år 2000.

Kardinal Darío Castrillón Hoyos, ordförande för den påvliga kommissionen Ecclesia Dei, hyste sympati för rörelsen och tog kontakt med SSPX-biskoparna under pilgrimsfärden. Enligt biskop Fellay sade han till dem att påven var beredd att ge dem antingen en personlig prelatur (som är det status som Opus Dei åtnjuter) eller en apostolisk administration (det status som givits de traditionalistiska prästerna i Campos, Brasilien).  Ledningen för SSPX  besvarade detta närmande med misstro. De krävde två preliminära ”tecken” innan de var beredda att fortsätta förhandlingarna: att den Heliga stolen skulle ge alla präster tillåtelse att fira den tridentinska mässan, samt att exkommunikationen av 1988 av SSPX-biskoparna skulle upphävas.

År 2005 blev Benedikt XVI påve. I augusti 2005 träffade Benedikt biskop Fellay under 35 minuter, på den senares önskan.

I juli 2007 utfärdade påven motu propriet Summorum Pontificum, genom vilket firandet av den tridentinska mässan befriades från en del restriktioner. 

I april 2008 utfärdade biskop Fellay ett Brev till vänner och välgörare nr 72, i vilket han meddelar anhängarna av SSPX att trots både Summorum Pontificum och senare dokument från Vatikanen som förklarar den sanna meningen i encyklikan Lumen Gentium och vad evangelisering innebär, kunde brödraskapet ändå inte nå en överenskommelse med den Heliga stolen.

Genom ett dekret av den 21 januari 2009 (Protokoll nummer 126/2009), som utfärdades som svar på en förnyad anhållan av den 15 december 2008 som biskop Fellay gjorde på alla de fyra biskoparnas vägnar (biskoparna som vigts av Lefebvre den 30 juni 1988), upphävde Biskopskongregationens prefekt, genom en fullmakt överlämnad av påven Benedikt XVI, den automatiska exkommunikation som dessa ådragit sig, och uttalade en önskan om att detta snart skulle åtföljas av en fullständig förening mellan St. Pius X:s prästbrödraskap och kyrkan.

En not utfärdad av Statssekretariatet den 4 februari 2009 angav att trots att upphävandet av exkommuniceringen befriade biskoparna från det allvarliga kanoniska straffet, gjorde det ingen skillnad i brödraskapets juridiska ställning. 

I noten tillades att framtida erkännande av brödraskapet kräver ett fullt erkännande av det Andra Vatikankonciliet och påvarna Johannes XIII:s, Paulus VI:s, Johannes Paulus I:s, Johannes Paulus II:s och Benedikt XVI:s läror.

Dessutom upprepas i noten den försäkran som givits i dekretet av den 21 januari 2009 att den Heliga Stolen tillsammans med de inblandade skulle studera de frågor som ännu inte var uppklarade, för att sålunda nå fram till en nöjaktig lösning på de problem som givit upphov till splittringen.

Det är denna studie som nu har påbörjats.

20091027

Men benäget tillstånd från Inside the Vatican

Översättning: NH