Igår kväll konverterade jag till den kristna katolska läran och gav upp min tidigare muslimska tro. Därigenom kom jag att med hjälp av den gudomliga nåden slutligen se ljuset. Det var resultatet av en lång mognadsprocess, upplevd i lidande och glädje, där jag samtidigt ägnade mig åt ett djupt inre reflekterande som tog sig ett medvetet och tydligt uttryck. Särskilt tacksam är jag mot påven Benedikt XVI, som invigde mig i de tre kristna invigningssakramenten dopet, konfirmationen och eukaristin. Det var i Peterskyrkan under det högtidliga firandet under påskvakan. Jag antog det namn som jag fann vara det mest tydligt kristna: “Cristiano.” Sedan igår kväll är mitt fullständiga namn därför Majdi Cristiano Allam.

För mig är detta den underbaraste dagen i hela mitt liv. Att ha fått ta emot gåvan av den kristna tron samtidigt som firandet av Kristi uppståndelse pågår och detta ur den Helige Faderns egen hand måste för en troende vara ett ovärderligt och oskattbart privilegium. När man som jag närmar sig de 56 är det till och med en historisk, oförglömlig och unik händelse som innebär en radikal och definitiv vändpunkt med hänsyn till det förflutna. Undret som skedde när Kristus uppstod ifrån de döda genljöd i min själ och befriade den från mörkret. Detta mörker som de, som förkunnar hat och intolerans gentemot den andre som betraktas som ”annorlunda” och okritiskt fördöms som ”fiende”, sprider i världen istället för kärlek och respekt för Nästan, som alltid – i vart och ett fall – är en annan människa, en person. Genom att bli befriad från obskurantismen som man finner i en ideologi som rättfärdigar lögn och bedrägeri, går med på våldsam död som leder till mord och självmord och som fogar sig i den blinda underkastelsen under tyranni, kunde jag istället ansluta mig till en religion som anammar sanningen, livet och friheten. Under min första påsk som kristen upptäckte jag inte bara Jesus utan jag upptäckte också för första gången den sanne och ende Gudens ansikte, trons och förnuftets Gud.

Landningsplatsen

Min konversion till katolicismen är slutpunkten efter en gradvis och djup inre meditation ur vilken det var omöjligt för mig att slita mig loss eftersom jag under de senaste fem åren har varit förvisad till ett liv under bevakning, under ständig och permanent uppsikt hemma och med poliseskort i varje steg jag tar, på grund av dödshot och dödsdomar av islamistiska extremister och terrorister, både i och utanför Italien.

Jag var tvungen att fråga mig själv om attityden hos dem som offentligen uttalade fatwor – islamska juridiska domsutlåtanden – mot mig som var muslim – och kallade mig för ”fiende till islam” och hycklare, en koptisk kristen som låtsas vara muslim för att skada islam, ”en som kommer med lögner och förtalar islam”, allt detta bara för att kunna försvara dödsdomarna mot mig. Jag frågade mig hur det var möjligt att de som liksom jag förklarade sig vara positiva till ett ”måttfullt islam” och tog på sig ansvaret att i eget namn kritisera islamistisk extremism och terrorism, till slut hamnade i en situation där de blir dömda till döden i islams namn och på Koranens grund. Jag tvingades att inse att bakom den islamistiska extremismen och terrorismen som nu finns spridd över hela världen roten till det onda ligger i själva islam som är en konfliktbenägen religion och i sig bär en historisk våldstendens.

Men den utan allt tvivel mest fantastiska och viktiga anledningen till mitt beslut att konvertera var mötet med påve Benedikt XVI, som jag som muslim hade beundrat och försvarat för hans mästerliga formulering (1) av att det oupplösliga bandet mellan tro och förnuft utgör grunden för all äkta religion och mänsklig civilisation. Och nu som kristen litar jag helt och fullt på att han skall fylla mig med ny inspiration och hjälpa mig att se vilket uppdrag det är som Gud har givit mig att uppfylla.

I valet och kvalet

Käre redaktör, ni frågade mig om jag inte var rädd för mitt liv med tanke på att min konvertering till kristendomen säkert kommer att leda till ännu allvarligare dödsdomar för mig där man kommer att anklaga mig för att vara en avfälling. Ja, ni har alldeles rätt. Jag vet vad jag har att vänta mig men jag ser mitt öde an med högburet huvud, stolt hållning och med den inre tillförsikten hos en som är säker på sin tro. Och jag kommer att vara ännu mera säker på att jag gör rätt efter påvens modiga och historiska gest som när han fick veta att jag önskade konvertera, genast personligen önskade vara den som skulle utdela de kristna invigningssakramenten åt mig. Hans Helighet har sänt ett tydligt och revolutionärt budskap till en kyrka som ända fram till nu har varit alltför försiktig beträffande muslimers konvertering och avstått från att missionera i länder där muslimer är i majoritet och även tigit om att det finns konvertiter i kristna länder. Man har varit rädd att göra det, rädd att inte kunna skydda konvertiterna mot dödsdomarna på grund av apostasi och rädsla för repressalier gentemot kristna som lever i muslimska länder. Men idag har Benedikt XVI med sitt vittnesbörd talat om för oss att vi måste övervinna fruktan och inte vara rädda att förkunna Jesu budskap, ens för muslimerna.

Nog med våld

För min del skulle jag vilja framföra att jag anser att det är dags för muslimer som inte respekterar religionsfriheten att sluta upp med sina smädelser och våldshandlingar. I Italien finns det tusentals konvertiter till islam som lever sin nya tro i frid och harmoni. Men det finns också tusentals muslimska konvertiter till kristendomen som är tvungna att dölja sin tro av fruktan för att bli dödade av islamska extremister som gömmer sig här. Genom en sådan där slumpartad händelse i vilken man kan uppfatta Herrens diskreta hand, hade den första artikeln jag skrev för Corriere della Sera den 3 september 2003, titeln ”De nya katakomberna med konvertiter från Islam”. Det var en undersökning över senare tidens muslimska konvertiter till kristendomen i Italien som alla berättar om sin djupa andliga och mänskliga ensamhet gentemot de statliga institutionerna som inte gör något för att skydda dem och även om hur tyst kyrkan är när det gäller deras sak. Jag hoppas att påvens historiska gest och mitt vittnesbörd kommer att leda till övertygelsen att stunden har kommit då alla dessa konvertiter kan lämna katakombernas mörker och offentligen förklara att de önskar få vara sig själva helt och fullt här i Italien. Om i detta land som är katolicismens vagga vi inte är beredda att ge religionsfrihet åt var och en, hur kan vi då bli trovärdiga när vi kritiserar hur man våldför sig på denna frihet på andra håll i världen? Jag ber till Gud att Han under denna påsk ger alla kristtrogna, vars hjärtan tidigare varit fulla av fruktan, andens uppväckande ur förtrycket. Glad Påsk önskar jag er alla.

H/T Zenit

Översättning: NH

20080325

(1) Här avses med stor sannolikhet påvens berömda tal vid universitetet i Regensburg (red.)