av Dr Mark Dooley

Jag brukar inte skriva denna kolumn i vrede för inget fördunklar moralisk klarhet så som omotiverat raseri. Men det finns tillfällen då det är motiverat att känna ilska, och ett exempel är när vi råkar ut för orättvisa eller korruption. Inte ens Kristus, vars budskap om kärlek är kristendomens grund, kunde hålla tillbaka raseri när han upptäckte hur templet i Jerusalem skändades.

Vi människor i Irland håller på att bevittna en liknande, om inte en ännu värre, skändning. Som jag skrev i denna tidning i onsdags, är de irländska prästseminarierna grogrunder för moralisk upplösning, och det är det som håller på att förstöra kyrkan i vårt land. Kulturen i dessa seminarier är en kultur som förkastar fromhet och helighet och istället anammar slapphet och moralisk förvirring. Resultatet blir att vi får präster som inte längre tror på vår kristna lära som det var menat att de som präster skulle verka för.

Templet har med andra ord än en gång intagits av dessa som Kristus jagade ut från tempelgårdarna. Men denna gång handlar det inte om duvförsäljare  och penningväxlare utan om att sälja sina prästerliga principer till en ideologi som står i motsats till deras tro.

Detta är källan inte endast till min vrede utan även till besvikelse som många prästkandidater känner när de måste leva med detta problem, samtidigt som de förbereder sig för prästvigningen. Jag vet att det är så, inte endast på grund av att jag sedan flera år har haft nöjet att undervisa en del av dem vid prästseminariet i Maynooth. Utan också därför att jag under de senaste dagarna översvämmats av uppmuntrande brev från dem som gillat min artikel och ansett att den givit dem tröst och lindring.

De är modiga unga män och de anser, liksom jag gör, att det är dessa seminarier som bär skulden till den kyrkans kris som vi befinner oss mitt uppe i. Som en prästkandidat uttryckte det: ”Om Ford har problem med sina bilar, då finns det bara en enda plats att gå till för att utrota felet som uppstått – nämligen fabriken.”

Påven vet detta och han sade det på väg till Fatima i veckan: ”Den största faran för kyrkan finns inom själva kyrkan.” När synden börjar göra sig märkbar just vid själva undervisningen av nya präster då kan den förstöra en del präster och de olyckliga församlingar som dessa präster får sig anvisade.

Låt mig säga det så tydligt och klart jag kan: det är ytterst få av dem som anmäler sig som prästkandidater i detta land som fullgör utbildningen. Enligt en person som jag talat med är det av fjorton unga män som påbörjade utbildningen förra året bara åtta som ännu är kvar. Varför är det så? Det är inte – om ni tror det – därför att de kommit på att de brister i helighet. I många fall är det på grund av att de ansågs vara alltför fromma! En annan prästkandidat beklagar djupt att man förbjuder honom att knäböja under mässan. Under studierna var det en del präster bland lärarna som talade om för honom att transsubstantionen inte existerar (förvandlandet av brödet och vinet till Kristi kropp och blod) och att han inte skulle följa det som Rom säger, ”för de vet ingenting”.

Ännu värre är det att de som önskar förbli vid de gamla andaktsbruken, som till exempel Rosenkransen, ses med ogillande. Alla får lära att eukaristin inte ska tas som något bokstavligt utan endast som en ”påminnelse” om en historisk händelse. Det betyder att den heliga mässan inte skall tolkas som det ögonblick då Kristus överskrider gränsen mellan tiden och evigheten, utan endast som en ”församlingssammankomst” .

De som protesterar mot detta blir antingen åsidosatta eller utvisade. Med andra ord: de som anser prästen vara alter Kristus – såsom Kristus – körs bort eller får lida för sin önskan att helt enkelt längta efter att visa människorna på Herren. Under tiden är det de vars liv är en parodi på ett kristet liv som välkomnas och fås att känna sig som  hemma. Och många prästkandidater kan intyga det: i seminarierna ser man genom fingrarna på överdriven alkoholkonsumtion och dubiösa sexuella vanor .

Hur är det möjligt för den katolska kyrkan i Irland att hämta nya krafter och komma över skandalerna när de personer vars ansvar det är att utbilda framtida präster ställer till så stor skada? Det måste vara självklart att det enda sätt på vilket man kan undvika en katastrof är att utbilda präster till Kristi avbild. Men det är just detta som de irländska seminarierna inte vill göra, för det vore ett steg tillbaka.  

De ”apostoliska visitationerna” som påven Benedikt utlovat i sitt senaste pastorala brev till det irländska folket inte kan komma tillräckligt snart. Och de måste ta sin början just vid roten av hemskheterna, på de platser där de renhjärtade bestraffas och de hänsynslösa belönas. De måste ta sin början genom att man lyssnar till dessa modiga f.d. studenter som blev tvungna leva i skräck, av den enda anledningen att de önskade efterlikna Kristus. Och de irländska biskoparna måste sluta upp att blunda för det som pågår i deras seminarier.

De måste följa Diarmuid Martin (ärkebiskop av Dublin och primat av Irland) och visa moraliskt mod genom att förbjuda den ”smala klerikalismen” som har förgiftat framtiden för så många lovande irländska präster. Och de måste skynda sig innan decennier av oförlåtlig passivitet ger som resultat att den katolska kyrkan i Irland helt utsläcks.

ur Irish Daily Mail den 17 maj, 2010

Mark Dooleys bok, ‘Why Be a Catholic?’ kommer ut i början av nästa år.