Den nye statssekreterarens tal till den diplomatiska kåren
som är ackrediterad vid den Heliga Stolen

 

 

Mina damer och herrar Excellenser,

Jag är lycklig över att ta emot er, excellenser, i det ögonblick då jag påbörjar mitt nya uppdrag som statssekreterare som jag fått mig anförtrott av hans Helighet, påven Benedikt XVI, och som jag ödmjukt tackar för det förtroende han värdigats ge mig. Detta vårt första gemensamma möte är för mig ett viktigt möte som jag ivrigt väntat på. Jag skulle önska att inom en nära framtid alla länder kommer att kunna vara representerade hos Petri efterträdare. Jag tackar er hjärtligt för alla brev och telegram som jag fick vid mitt tillträde till denna post och ber er att också tacka era regeringar på det varmaste för de lyckönskningar jag fått ta emot av dem. Dessa sympatiyttringar har för mig varit ett stort stöd då jag förberedde mig för att ta över en så stor uppgift. Jag tackar också hans Excellens, professor Giovanni Galassi, er dekan, för de artiga och varmhjärtiga ord som han nyss riktade till mig i ert namn.

Eftersom ni är människor som uppmärksamt observerar den heliga Stolens liv och aktivitet, känner ni till att statssekreteraren i sitt uppdrag att hjälpa påven har en dubbel funktion – å ena sidan uttrycker denna funktion kyrkans enhet och påvens omsorg om lokalkyrkorna, som uttrycker sig därigenom att han särskilt uppmärksammar lokalkyrkorna i alla delar av världen som är flitigt sysselsatta med evangeliseringen och alla de olika samhällenas komponenter som är upptagna med att bygga upp en värld som blir mer och mer solidarisk inom sig. Å andra sidan har den också som mål att fullfölja, utveckla och intensifiera relationerna med staterna och de internationella organisationerna, ”för kyrkans och det civila samhällets väl”, som påven Johannes Paulus II uttryckte de i sin apostoliska konstitution Pastor Bonus (art. 46). Den heliga Stolen önskar bidra med sitt stöd åt det internationella livet, enligt sin egen särart, för att man i hela världen skall gynna respekten för människan och hennes värdighet, liksom dialog, solidaritet, frihet, rättvisa och broderskap. Det är mig ett nöje att här nämna mina företrädare som statssekreterare, särskilt kardinal Agostino Casaroli och kardinal Angelo Sodano, som var min närmaste företrädare, och jag tackar honom för arbetet han utfört under de senaste 16 åren. Det är i fotspåren av denna långa statssekreterartradition som jag idag önskar sätta mina steg.

Vad kan kyrkan erbjuda? frågade Johannes Paulus II i sitt tal till diplomatkåren den 12 januari, 1982. Han sade då att hon erbjuder oss alla stödet av en institution som upphöjer människans högsta värden till det högsta planet och som inte är främmande inför något av den moderna människans problem och att hon önskar ge sitt bidrag till lösningen av de frågor som mänskigheten ser sig ställd inför. Diplomatarbetet har säkert utecklats till sina yttre former, men ”närvaron i utlandet av erfarna människor, som känner väl till det internationella livet och har sinne för ansvar och är mycket rättrådiga förblir oundvikligt” (Johannes Paulus II, möte med den diplomatiska kåren, Fribourg, Schweiz, den 13 juni 1984).

Er roll som diplomater är här av särskild vikt. Jag önskar alltså uttrycka all min aktning för er ädla uppgift och kommer alltid att inom möjligheternas ram stå beredd att ta emot er för att tillsammans bli mer och mer eniga, och hjälpa till att bygga upp ett samhälle där var och en, varje familj, har sin plats och kan leva i ogrumlad ro och på så sätt ge sitt bidrag till det allmännas bästa. Ert uppdrag gör att ni får lära känna det arbete som kyrkan utför i hela världen. När det gäller de politiska frågorna så gör de att ni som är era länders representanter vid den apostoliska Stolen blir statssekretariatets priviligerade dialogpartner, och detta sekretariats medlemmar kommer alltid att finnas där för att hjälpa er i ert arbete.

Våra samtida väntar sig att diplomaterna för sin del bidrar till och grunda och att bibehålla ”en internationell ordning, konsten att bygga upp varaktiga relationer mellan människorna” (Paul VI, Tal till diplomatkåren, den 8 januari 1968). De önskar också att diplomaterna är ”skapare av fred”, ”som tjänar folkens intressen” (jfr Johannes Paulus II, Tal till diplomatkåren 1984), rättfärdiga människor, förnuftiga människor, som för en uppriktig dialog och som engagerar sig för en förnyad solidaritet mellan folken, särskilt när det gäller att lösa frågan om de fattigaste ländernas skuld. Ni måste verka för att särskilt barn i vår värld aldrig behöver dö av hunger eller av endemiska sjukdomar, att människor aldrig blir oskyldiga offer för krig eller lokala konflikter och att aldrig någon blir orättvist behandlad på grund av sina övertygelser eller trosföreställningar. Vi behöver att alla engagerar sig på det universella planet till förmån för de mest värnlösa och förfördelade på vår planet, dvs. de fattigaste, som ofta förgäves söker finna medel att överleva och att få sina familjer att överleva. Att se till att skapa värdighet, frihet och ovillkorlig respekt för varje mänsklig varelse i det som denna har av oförytterliga rättigheter, särskilt när det gäller samvetsfrihet och religionsfrihet, bör vara bland våra absoluta prioriteter, ty vi det är inte möjligt för oss att vända ryggen till våra bröders och systrars öde och framtid, ej heller att bara stå lugnt och titta på inför de lidanden som drabbar människor och som vi varje dag ser prov på. Som diplomater vet jag att ni särskilt har dessa brännande frågor inför ögonen. Jag tänker särskilt på våldet i alla dess former som varje dag utövas mot kvinnor, barn som redan är födda eller som skall till att födas. Försvaret för livet, alltifrån avlelseögonblicket och till dess naturliga slut, liksom försvaret för familjen som grundar sig på äktenskapet, är också viktiga ämnen i vårt samhälles liv. Paulus VI underströk också att diplomatkåren ”mera direkt vänder sig till de verkliga och konkreta problemen i samhällets liv, och framför allt det problem som gäller oss alla, nämligen fredens problem” (Tal hållet inför diplomatkåren, den 8 januari 1968).

Så som jag sade det under ett tal som jag höll den 6 december 1986: ”Det som den heliga Stolen tillför till frågan om fred är av särskilt rikt och engagerande slag, ty läroämbetets kärnfrågor går vida utöver det som teologerna utför av systematisk och organisk fördjupning. Det finns djupa band, vilka påvarna har understrukit, mellan fredsfrågan och folkens utveckling, mellan fred och befrielse, mellan fred och mänskliga rättigheter, mellan fred och internationell solidaritet. Allt detta har givit freden nya namn och banat nya vägar så att vi kan nå fram till äkta fred. Dessa vägar utesluter inte andra utan assimileras till varandra. Jag tänker på politiska och diplomatiska vägar som får sitt uttryck i avtalen och föregriper och sätter stopp för konfliketerna, på juridiska och institutionella vägar som gör att nya institutioner kan uppstå som garanterar säkerhet och fred, på psykologiska och pedagogiska vägar som genom många utbildningsorgan syftar till att skapa en fredens kultur, på vägen som innebär de stora fredsförespråkarnas vittnesbörd, på vägen som består i civil olydnad och alternativ samhällstjänst och icke-våldets väg.

De springande punkterna i vilka vi allra mest varseblir svårigheten i att inse sambandet mellan den profetiska aspekten och livets konkreta behov i en etik som omfattar människan – särskilt under förhållandena som råder under vår tid med det privata och organiserade utövandet av våld och med mångfalden av olika uppfattningar som kolliderar – är de följande:

— försvaret av samhället genom att garantera den objektiva ordningen och försvara de mänskliga rättigheterna;
— fördömandet av krig på det etiska planet och att inte tillåta att det används som medel för att lösa eventuella meningsskiljaktigheter mellan staterna;
— säkerheten som bör gynna icke-militära medel och istället för militärapparaten framhäva politiska, ekonomiska och samhälleliga strukturer;
— nedrustning som bör omfatta alla slags vapen och på så sätt bli en allmän nedrustning och även omfatta målet ”unilateral nedrustning”, som äger ett stort etiskt och positivt värde.
I fråga om dessa ämnen kan kyrkans organ och de kristna samfunden aldrig upphöra att reflektera.



Hur som helst så är den heliga Stolens dokument och framför allt texterna som läroämbetet upplyst av efterkrigspåvarna utgivit inte texter som man kan bara skumma igenom eller – vad som är än värrre – helt låta bli att läsa. Det är texter som man bör läsa uppmärksamt och meditera över så att idéerna de innehåller kan översättas i handling och så att världen kan erkänna det kristna budskapets kraft och aktualitet när det gäller att utge sig själv och visa mod. Det är så de kristna i dag handlar i fredens sak, för alla människors väl.

Jag gläder mig över de förtroendefulla och ömsesidiga relationer som finns mellan er och statssekretariatet, som har som viktigaste omsorg att tjäna freden och endräkten mellan folken liksom att främja människan i alla hennes dimensioner. Ni vet att ni i ert uppdrag alltid kan räkna med statssekretariatets hjälp och samarbete.

Då vi nu nått slutet på vårt möte, ber jag er att ni tillåter mig att till er själva, ers excellenser, och till era medarbetare tillönska ett lyckosamt uppdrag hos den heliga Stolen och tillförsäkrar er om min bön för er och för era närmaste.

[Från den franska originaltexten]
ZF06092912

 

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved