I helgen deltog redaktören för KATOLSK OBSERVATÖR vid ett seminarium med anledning av att påvens Motu Proprio Summorum Pontificum utgavs för tre år sedan. Dokumentet innebar att

Det romerska missale som den helige Pius V promulgerade och som den salige Johannes XXIII återigen bekräftade skall gälla som en extraordinarie form för samma lex orandi och bör till följd av sina vördnadsvärda och uråldriga bruk åtnjuta särskild heder.

och att det därför är

tillåtet att frambära mässoffret i enlighet med den av den salige Johannes XXIII promulgerade och aldrig avskaffade utgåvan av det romerska missalet som en särskild form av kyrkans liturgi.

Gensvaret ute i stiften har varit blandat. Det har funnits de stift där till och med särskilda församlingar bildats som bara har den "gamla" mässordningen. Men det har också funnits kompakt och aktivt motstånd mot påvens Motu Proprio. Att en del föredrar den äldre ordningen har uppfattats som en kritik mot den ordning som idag dominerar och därmed också mot de präster som firar mässan på detta sätt.

Med anledning av detta motstånd har det länge annonserats att en instruktion skulle utkomma från påvens arbetsutskott, den s.k. Ecclesia Deikommissionen. Denna instruktion utkom under den gångna fredagen, den heter Universae Ecclesia. Vi kommer senare kommentera även den. Genomgående ser man en strävan att upplösa motsättningar och uppmuntra till att eukaristin och liturgin återfår den betydelse i den enskildes liv som under så många sekler hjälpt så många att inte bara uppleva något, utan också leva, verka och agera i den kristna andan. Och - för den delen också - se fram emot en helgad hädanfärd.

Kyrkan markerade med detta symposium starkt sitt officiella stöd för den "extraordinära" mässordningens fortbestånd, inte minst genom att det inleddes med ett långt tal av ingen mindre än kardinal Antonio Cañizares Llovera, prefekten för liturgikongregationen. Två kardinaler till deltog, schweizaren Kurt Koch, prefekt för det påvliga enhetsrådet, och den förre ordföranden för Ecclesia Deimommissionen, kardinal Darío Castrillón Hoyos, som ledde den sakramentala tillbedjan under kvällen.

Vid seminariet framfördes ett antal mycket genomarbetade framställningar som var och en på sitt unika sätt försvarade den äldre mässordningen som en oundgänglig del av kyrkans levande tradition. Starkast var kanske biskop Athanasius Schneiders framställning av den historiska grunden för de lägre vigningarna, de s.k. ordes minores, alltså lektorer, akolyter, ostiarier (portvakter) och exorcister. Biskop Schneider gjorde en minutiös genomgång av dessa funktioner alltsedan påven Clemens I och framåt, som visade att detta är vigningar med rötter ända ner hos apostlarna. Vidare att de med Paulus VI i stort sett försvann år 1974 som en del av prästerskapet, och funktionerna övertogs i och med den nya mässordningen av ovigda lekmän. På många håll har man sett det som en öppning för även kvinnor att tjäna altaret, något som inte varit fallet under hela den kristna historien, varken i öst eller väst. Med Summorum-dokumentet "räddades" dock dessa vigningar undan att förpassas till arkiven och därmed skyddas även prästämbetet från destruktion, menade biskop Schneider och uttryckte sin tacksamhet för detta till påven Benedikt.

I seminariet fanns också en kvinnlig talare, Suor Maria Francesca från de vitala reformerade Immaculatasystrarna - en fransiskansk gren grundad 1970, och nu i stark tillväxt. Hon gick igenom grunderna för den latinska mässan och hur den både förändrats men hållits förunderligt konstant under århundraden av influenser från olika håll.

Det avslutande föredraget var en brinnande appell för latinet av professor Roberto de Mattei. Nyligen har denne passionerade aktivist för den katolska tanken utgivit en bok vari han kritiskt skildrar det Andra Vatikankonciliet utifrån den tid och de omständigheter det genomfördes. Boken har väckt en livlig debatt i Italien. Men till skillnad från i vårt eget debattklimat så klarar denna kultursfär att man kan var oense i vissa punkter men överens i andra. I själva verket är detta något högst normalt, det öppnar för en mycket vitaliserande diskussion istället för att stanna vid rena personangrepp - även om tjuvnyp knappast saknas.

Under söndagen skedde något historiskt. För första gången på fyrtio år firades den heliga mässan vid ett av de "stora" altaren i Peterskyrkan, det som vetter mot den Heliga Stolen, på det sätt som man fram till 1971 firade den. Den mäktiga ingångsprocessionen omfattande inte mindre än 200 personer: präster, ordensbröder, malteserriddare, biskopar och kardinaler. Celebrant var teologen, kardinal Walter Brandmüller och kören leddes av ingen mindre än den legendariske Domenico Bartolucci, som redan av Pius XII blev dirigent för det Sixtinska kapellets kör.

Efter den mycket högtidliga mässan samlades många av dessa påtagligt unga präst- och ordensfolk på Petersplatsen för att be Rosenkransen och delta i Regina Caelibönen med påven, som till allas förvåning räknade upp skolklasser och hälsade nationella grupper, men inte med ett ord nämnde den stora sammanslutningen av unga passionerade kallelser och medlemmar av flera prästbrödraskap som samlats runt obelisken i bön.

Att påvens Motu Proprio är en gåva till hela kyrkan, vars frukter vi ännu inte kan se omfattningen av, råder dock ingen tvekan.

20110520