Katolska kyrkan är i kris. Det läser man nästan dagligen överallt. Igår var det för få kallelser, i förrgår minskat deltagande i mässan. Skandaler med präster, skandaler med ord från påven eller biskop den och den som inte passar allas smak, talet A eller skrivelsen B – allt vittnar om en kyrka i kris. En otidsenlig kyrka, en maktgalen kyrka, girig, antifeministisk, homofob, odemokratisk, okänslig, lögnaktig, falsk, brottslig, förfallen, heretisk, konservativ, modernistisk… 

Har man hört det förut? Ja, man har hört det förut. Vi har hört det förut och våra föregångare har hört det. Från media, från massan, från statsledare, filosofer, politiker och författare. Från uppviglare. Martin Luther trumpetade ut det. Innan honom, många andra;  apostater (avhoppare), heretiker, schismatiker, dissidenter, kritiker, grupper, ordnar, rörelser av olika slag - även många heliga såsom Katarina av Siena, Teresa av Ávila och vår egen Birgitta. I själva verket har det hörts alltsedan begynnelsen. Redan apostlarna hade tvivel om hur de skulle förvalta det testamente de fått förtroendet att förmedla till eftervärlden. Ganska omgående samlades man kring Petrus – rådde delade meningar gick frågan till honom. Så var det även med hans efterträdare.

Läser man sedan lite ur kyrkans brokiga historia inser man; kyrkan har ju alltid varit i kris. Det har alltid funnits hot mot den – utifrån och inifrån. Många gånger har man inte förstått hur den överhuvudtaget kunnat klara sig – när det funnits konkurrens om petrusämbetet, intriger och åter intriger, darriga och sjukliga påvar som ställts mot mänskligt sett oövervinnliga problem. Tider då i stort sett alla kristna furstar har stridit med varandra och även med den kyrka de svurit sin trohet till. Inte ens i dess storhetsdagar under härskare som Karl den Store var kyrkan befriad från ”kris”.

Men kyrkan finns än idag. Lampan brinner vid sakramentet och alltid finns det några som ber där, i någon kyrka eller något kloster, eller hemma, eller ute på fältet eller i fabriken eller på tåget.

Vi ska lugna våra själar och inte uppröras.  Kristus kom inte för att bedriva världspolitik, omstörta samhällsystem, skriva lagar eller förkunna en ny fördelningspolicy. Han kom för att frälsa själarna från evig fördömelse och lära oss vem Gud är. Han gav oss kyrkan – därför är den helig. Dess medlemmar må vara hur förtappade som helst, och dess praxis tidvis spåra ur; men kyrkan är helig, av Guds goda vilja.

Därför kan vi vara lugna. Om vi bara håller oss till den tro som Jesus Kristus genom sina ord, genom sakramenten och kyrkans eviga undervisning förmedlar till oss, så går inte kyrkan under. Och den för oss inte vilse.

Petrus frågade:  - Herre, till vem skulle vi gå? Tomas sade:  - Min Herre och min Gud. Och Petrus vände till en säker martyrdöd efter att ha försökt fly undan sin uppgift.  - Quo vadis? sade rösten som fick honom att vända – vart går du?

Om vi tycker att kyrkan sviker oss – ja, vart ska vi då gå?   Kyrkan är i kris – men kyrkan är helig. Det är inte vår kyrka, som vi gör med vad vi vill. Den är Kristi kyrka, hans mystiska kropp, vari vi ingår som lemmar. Ingen världslig eller andlig kris kan ta ifrån Kristus hans kyrka, och ingen ta den ifrån oss.

Ingen utom en:  Oss själva genom att vända den ryggen. Men då skaffar vi oss också en uppenbar livslögn.

20100714