Ledare:
En tjänare att tjäna
Palmsöndagens läsning är gripande. Vi hörde idag också den korta läsningen ur Paulus brev till Filipperna:
Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud fadern till ära.
Jesus är alltså både en tjänare, en av oss, och upphöjd över allt annat, en vars namn alla knän skall böjas inför. Hur går det ihop? Det går inte ihop. Det är en av de stora paradoxerna, ett av mysterierna, att konungarnas konung, Guds son, värdshärkaren, samtidigt är en av oss, en tjänare som tvättar fötterna på sina följeslagare.
När påve Benedikt valdes så var det många som jublade. Men andra beklagade sig öppet. Man undrade hur det helige Ande kunde välja denne gamle man, som mest var känd för sina snäva definitioner av den katolska läran och knappast för något karismatiskt alls. På många håll valde man att tiga om honom, hans texter refererades inte till, böckerna gavs inte ut och hans porträtt sågs inte så ofta. Till och med i Rom dominerade Johannes Paulus II i souveniraffärerna åratal efter sin död. Det spreds en hel del negativa och mycket orättvisa uppgifter om påven Benedikt, liksom för att hindra att det han verkligen förkunnade skulle få fäste bland de troende och i världen. Det var - och är i synnerhet idag - som om man ville sätta hela detta pontifikat inom en parentes. (1)
Ändå var det en mycket säregen, lågmäld karisma runt denne påve som drog folkskaror i massor. Installationsmässan fyllde hela Via della Conciliazione, till skillnad från i tisdags, då man fick korta ner färden med påven - gatan var tom. Benedikts audienser samlade betydligt fler besökare än den mediale Johannes Paulus II, och det var inte svårt att få stora massor att lyssna till hans väl avvägda och klara undervisning, som också sändes över den statliga italienska TV-kanalen Rai Uno varje onsdag. Likväl har det hela tiden funnits mer eller mindre vänliga försök att utmåla detta pontifikat som något otidsenligt, slutet, "centralistiskt" och påven som en känslohämmad bokmal utan kontakt med folket.
Nu kom det oväntat en ny konklav, detta medan påven Benedikt ännu är i livet. Ut kommer en argentinare som säger "Bonasera!". Han använder inte påvetronen i sixtinska, bär inte mozettan, och har kvar sitt gamla kors som han bar som biskop. Reaktionen blir hos många densamma som vid valet av Benedikt; vad är detta för ett val? Kunde den helige Ande verkligen valt denne man, som inte ens vill respektera de mest elementära etikettreglerna?
Å andra sidan finns de som utbrister; äntligen en folkets påve, en de fattigas påve som stiger ner från sin tron och är som människor är mest. Låt oss nu glömma det som varit och hoppas på frisk luft och reformer som uppdaterar kyrkans image.
Båda dessa inställningar är uttryck av en och samma sak. Man vill så att säga inteckna den helige Ande på sin sida. När så valet inte faller just i den riktningen man väntade sig, utbryter uttryck av besvikelse, av hopplöshet och vanmakt. Men för andra som vädrar en önskad riktningsändring så blir detta ett bevis att den helige Ande äntligen fått sista ordet i påvevalet.
Men är det verkligen den helige Ande som väljer påve? Kardinalerna är ju bara bristfälliga människor, och det är endast i kraft av hur mycket de kan öppna sig för en gudomlig ledning som denna också blir ledande. Kardinal Ratzinger fick frågan 1997 huruvida den helige Ande väljer påvarna, och han svarade då:
Jag skulle inte säga så, inte i den meningen att den Helige ande väljer påve.--- Jag skulle säga att den helige Ande inte tar kommando över situationen, utan mera är som en god utbildare, som ger oss mycket utrymme, stor frihet, men utan att helt överge oss. Sådan är den helige Andes roll, att den måste förstås i ett mycker mera dynamiskt sätt, än att det finns ett diktat om vilka av kandidaterna som måste väljas. Förmodligen består den enda försäkringen i att det inte kan gå fullständigt åt skogen.
Man kan alltså aldrig säga, som Carl Olof Werkelid gjorde under förra konklaven, att någon (i detta fall kardinal Ratzinger, som långt tidigare försökt slippa uppdraget som prefekt i Troskongregationen och i själva verket inte alls ville bli påve) kan bli påve enbart genom att ha
en strategisk maktstruktur under sig som säkert kan överrösta den helige ande.
Man kommer säkert att gräva fram den ena komprometterande uppgiften efter den andra om denne påve - som man gör med alla påvar. Men en påve har ämbetets nåd, och man kan inte döma honom efter hans förflutna. En av de mera kända vatikanspecialisterna, den 74-årige Francísco José de la Cigoña har under ett decennium i sin blogg La cigueña de la Torre ("Storken i tornet") bevakat Argentina och skrivit ett otal kritiska artiklar om ärkebiskop Bergoglio. Men när konklaven väl var klar skrev han:
Kardinal Bergoglio är död! Leve påve Franciskus!
Denne författare - som alltså tidigare publicerat kritik mot ärkebiskopen i Buenos Aires - skriver:
Det finns en sak som är odiskutabel. Franciskus är Påven, Kristi ställföreträdare. För en del innebär detta glädje, för andra en besvikelse. De är oundvikligt och normalt att det är så. Men när jag ser en del kommentarer så ger det mig intrycket att det finns de som accepterar påven bara om han faller dem i smaken, annars inte. Detta är inte en katolsk inställning.
Att påvar inte omedelbart faller alla i smaken är snarare regel än undantag. Och att de inte uppför sig som förväntat är heller knappast något nytt. När påve Urban V (1362-1370) skulle krönas i Avignon år 1362 var allt förberett in i minsta detalj. Täckt av broderade band skulle den nye påven rida genom staden på en vit häst med förgyllda seltyg, omgiven av en mångfald av furstar och biskopar till häst; Men han vägrade denna kavalkad, behöll sin benediktindräkt och lämnade inte slottet. Påven Urban V är saligförklarad och var en av våra större påvar.
Påven S. Pius V (1566-1572), som brukar vara en förebild för många vänner av påvliga värdighetsinsignier (han fastställde också med bullan Quo primum den tridentinska mässordningen), chockade sin samtid med att inställa hela den pampiga kröningsceremonin, och han avsatte de sparade medlen till att hjälpa de fattiga i Rom. Han levde ytterst asketiskt, tvättade fötterna på hemlösa och tiggare dagligen och besökte ofta sjukhus.
Även S. Pius X (1903-1914) var mycket engagerad för de fattiga och förtryckta. Han var enkel i sina vanor, och blev chockad vid tillträdet av allt han skulle utsättas för. Han vägrade uppseendeväckande att låta några andra än sina egna familjemedlemmar, två systrar, laga hans mat och tillät inte att hans släktingar skulle få de titlar som var brukligt att utdela. Till en god vän sade han med tårar i ögonen, just efter att ha blivit påve:
Se hur de spökar ut mig! Det är verkligen en botgöring allt detta ceremoniel. De för mig runt omgiven av soldater, som Jesus när han blev arresterad i Getsemane.
Vad som möjligen är nytt är de röster som i den nye påven ser en möjlighet att själva ämbetet kommer att förändras. Påven är Kristi ställföreträdare, och som sådan ska han både tjäna de troende, utöva den kristna kärlekens dygd - caritas - och använda sin petrinska makt att binda och lösa. Han står inte fri från kritik, men gränsen går vid ämbetet. En sannskyldig kritik får aldrig drabba själva påveämbetet, då undergräver vi vår egen kyrkas tro. Både påven och de troende måste kunna skilja ämbetet från personen. Om nu påven avgår, så är detta uteslutande ett personligt val. Att tolka detta som ett prejudikat, en förändring av själva ämbetet, är ett allvarligt misstag. Ty hur kan då inte ämbetet förändras med varje påves beslut som egentligen bara rör hans person, och inte ämbetet?
Med ämbetet följer både privilegier och lidande. Ja - som påve Benedikt också uttryckt, ett mått av martyrium kan aldrig bortses ifrån i själva ämbetet. Om nu påven själv måste underkasta sig vissa plikter som hör till ämbetet, så måste vi också vara beredda att ödmjuka oss när det gäller våra omdömen. Det finns som bekant ingen utbildning till påve, det måste finnas ett visst utrymme för misstag i början, inte i det fundamentala, men i det formella.
Vi ska alltså främst vara glada att vi nu har en påve, en person som är beredd att ta på sig det lidande och det ansvar det innebär att leda världens största kyrka, den som Herren själv grundade. En vanlig människa, en Guds tjänares tjänare, men också upphöjd att fortsätta det uppdrag som Petrus fick av Herren själv, med den nåd som Herren gav. Vi ska hjälpa honom i bön att fatta de rätta besluten och utöva sin ojämförliga uppgift som vittne till sanningen - Guds sanning.
Låt oss alltså be för vår påve Franciskus, att Herren skall bevara honom och behålla honom vid liv, att han skall bli välsignad över hela jorden, och inte komma i fienders våld.
V. Oremus pro Pontifice nostro Francisco.
R. Dominus conservet eum, et vivificet eum, et beatum faciat eum in terra, et non tradat eum in animam inimicorum eius. [Ps 40:3]Pater noster, qui es in caelis, sanctificetur nomen tuum. Adveniat regnum tuum. Fiat voluntas tua, sicut in caelo et in terra. Panem nostrum quotidianum da nobis hodie, et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris. Et ne nos inducas in tentationem, sed libera nos a malo. Amen.
Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus, et benedictus fructus ventris tui, Iesus. Sancta Maria, Mater Dei, ora pro nobis peccatoribus, nunc, et in hora mortis nostrae. Amen.
Deus, omnium fidelium pastor et rector, famulum tuum Franciskum, quem pastorem Ecclesiae tuae praeesse voluisti, propitius respice: da ei, quaesumus, verbo et exemplo, quibus praeest, proficere: ut ad vitam, una cum grege sibi credito, perveniat sempiternam. Per Christum, Dominum nostrum. Amen.
20130324
(1)För en bra sammanfattning av hur påve Benedikts texter och tal behandlats, se denna föreläsning av kardinal Angelo Bagnasco från 2009: Medierna och Benedikt XVI
