Att se påven framträda är alltid rörande. Inte på grund av någon personfixerad kult, utan kanske fenomenet i sig - att en enda person kan ha en sådan fantastisk uppgift att både leda, organisera och inspirera så många. Och att denne person inte sällan är i en ålder, då andra normalt redan skrivit sin självbiografi och blickar ut från ett fönster på en inrättning för äldre.

Påven bär utan tvekan alla tecken på ålderdom. Han går lite ostadigt och hans anlete är märkt av hög arbetsbörda under många år. Men när det handlar om att formulera sig, att få ner i ord de tankar som alltid tycks finnas där, så är han utan motsvarighet bland alla andra världens ledargestalter - må de vara politiker eller religiösa ledare. Julens tal - det till kurian den 21 december och julnattspredikan - är båda levande bevis på att de som tror påven lever i en isolerad tillvaro utan kontakt med samtiden, har helt fel. I själva verket visar de att han väl känner sin tid och också har analyser som är högst relevanta.

I talet till kurian uppehåller han sig vid familjen som grund i samhället, och ställer samma frågor som så ofta hörs i alltfler delar av världen: Är inte i själva verket äktenskapslöftet ett hot mot individens frihet? I viss mening jo, då varje löfte innebär också ett mått av uppoffring. Men om människan systematiskt väljer bort offret, då förnekar hon även sin egen bestämning. Påven tar också upp frågan om könet. Det genustänkande, som så kraftigt slagit igenom, inte minst i Sverige, där dagisbarn ska upplysas om könsbyte och där det är föräldarna eller till och med barnen själva som väljer om de ska behandlas som pojkar eller flickor, är också detta ett sorts uppror mot skapelsen. När det gäller miljön så vet vi att oreflekterade ingrepp i naturens processer kan orsaka dramatiska följder. Men när det gäller själva människan så vill man nu "göra" henne efter individuella önskemål och utan hänsyn till det allmänas väl.

I julnattens predikan reflekterade påven över det faktum, att det inte fanns rum för Josef och Maria ens i deras hemtrakt. Idag blir det allt mindre rum för Gud, inte bara i det offentliga utan också i själva tänkandet:

Frågan om Gud verkar aldrig vara överhängande. Vår kalender är redan full. Men det finns även djupare frågor. Har Gud verkligen någon plats i vårt tänkande? Vi har strukturerat vårt tänkande på ett sådant sätt att Han inte borde finnas. Även om Han verkar knacka på dörren i vårt tänkande, så måste Han bortförklaras. Om tänkande ska tas seriöst så måste det ordnas på ett sådant sätt att "hypotesen Gud" blir överflödig. (Öves: Red.)

Det är just detta vi dagligen kan läsa om i våra tidningar: Gud skall inte ges plats i det offentliga, helst inte nämnas vid namn. Vi behöver bara erinra oss den märkliga utredning som Skolverket gjorde enbart för att förhindra att skolornas adventsavslutning skulle omnämna det kristna julbudskapet. Inte ens i kyrkan skulle detta få tas upp, inte ens av prästen.

Man hänvisar till att i det offentliga skall allt bygga på vetenskaplig grund, det vill säga det skall finnas ovedersägliga bevis - eller evidens som man säger inom naturvetenskapen. Men vi vet ju samtidigt att mycket lite av det som vi människor låter oss ledas av kan sägas bygga på evidens. Vi fattar våra beslut ofta på helt irrationell grund. Detta gäller både individen och staten. Om vi studerar några just nu mycket aktuella frågor, där stater ändrar sina lagar; äktenskapet, familjen och aborter, så kan vi inte finna någon rationell grund bakom många av besluten. Att könsidentitet skulle vara en social konstruktion. Att relationer mellan människor av samma kön skulle betraktas som likvärdiga den naturliga familjebildande föreningen av man och kvinna. Att hjälpa kvinnor låta sin egen avkomma dödas i livmodern utan några uppgivna skäl. Inget av detta kan försvaras med vetenskapliga argument, byggda på evidens. Argumentationen är på sin höjd kvasivetenskaplig. Framförallt handlar det om politiskt färgad ideologi, där individens förmenta frihet står över omsorgen om kommande generationer.

Vi känner igen denna dröm om individuell lycka från franska revolutionen redan. Moderniteten härstammar ur emancipation, försöket att frigöra människan från sin bestämmelse och se henne som helt autonom. Men vi ser ju gång på gång hur dessa försök misslyckas – människan lämnas i ett förvirrat tillstånd av sökande efter rötter, efter ett mål med tillvaron. Det löper genom hela samhällsbygget, till slut är det enda målet materiell tillväxt och ett febrilt sökande efter tillfredsställelse. Detta leder i slutet till likriktning och inte individuell frigörelse. I de primitiva behoven är vi nämligen ganska lika. Frihet – javisst! Men om frihet är det enda målet med samhället så smyger ofriheten in fortare än vi anar.

Påven har i dessa två tal skickligt beskrivit dagens dilemma: Människan är helt inriktad på sig själv, hon är därför inte beredd att binda sig med några löften, inte för en annan människa, inte för en partner, inte för ett ofött barn, inte för kyrkan - och inte för Gud. Ty med varje löfte följer uppoffringar. Påven visar också att den sanna friheten inte kan nås om människan inte uppoffrar sig. Ty det är först när man verkligen gjort sitt val och hittat sin bestämmelse som man är fri.

20121226

Alla ledare