Ingen undgår kyrkans intolerans

 

Påvens resa till Tyskland aktualiserade åter frågan om den katolska kyrkan lever som den lär när det gäller mänskliga rättigheter. Det fanns protester mot besöket, i synnerhet från organisationer som samlar homosexuella av båda könen. Det är riktigt att en homosexuell livsstil – dvs att man har sexuellt umgänge med personer av samma kön – hos en stor majoritet av de kristna kyrkorna anses som en avvikelse från den ordning som Gud uppenbarat i skrift och tradition, och därför förbjuds uttryckligen detta i den katolska katekesen för de troende.

Men samma sak gäller all sexuell samvaro utanför äktenskapet. Om man protesterar mot att kyrkan inte tillåter homosexuell praktik borde man protestera också mot att kyrkan inte heller välsignar heterosexuella förhållanden utom i äktenskapet mellan man och kvinna. Ja – borde man inte protestera mot själva syndbegreppet som ju innebär att ingen undgår kyrkans ”intolerans”? All synd är av ondo. Och alla är vi syndare.

Påven underströk i sin predikan i Freiburg att det kan finnas många som lever helt utanför kyrkan som ändå står Gud närmare än de som är inne. Detta kan tyckas verka vara ett närmast heretiskt uttalande; innebär inte dopet att vi är räddade? Ja och nej. Om man enbart ser kyrkan som en organisation bland andra och ställer samma krav på den som på världsliga, då kan det faktiskt leda till att man inte bara avlägsnar sig själv från kyrkan – man kan även dra med andra så att den synliga gemenskapen förvanskas och vanställs. Kyrkan har redan från begynnelsen varit en helig gemenskap som sträcker sig längre än inom den tid vi lever, och varje aggiornamento (uppdatering) gentemot världen som bryter den gemenskapen är olycklig, för att inte säga ödesdiger.

Men hur är det då med acceptansen av oliktänkande och av personer med olika livsstilar? Ser man på historien så hittar man alla möjliga personligheter bland de heliga, de som kyrkan vill visa fram som goda exempel. Apostlarna var sinsemellan mycket olika och man finner bland helgonen både maskulina förebilder, som S. Augustinus och S. Ambrosius, som män av vekare karaktär, som S. Johannes av Korset. Detsamma gäller på den kvinnliga sidan, där man hittar otroligt starka kvinnor som åttabarnsmodern heliga Birgitta, men också spröda känsliga personer, som Therese av Lisieux. När Jean d´Arc ställdes inför rätta var en av de allvarligaste anklagelserna att hon uppträtt i manskläder (l'habit d'homme). Idag skulle man väl närmast betrakta henne som ”queer”. Hon blev felaktigt dömd, främst av politiska skäl, och fick möta sitt martyrium på bålet. Det dröjde dock inte mer än 25 år innan upprättelsen kom och hon kanoniserades dessutom senare. Högre än så kan man inte komma inom den kyrkliga acceptansen.

Det är alltså inte någon skräckartad ”fobi” eller något bigott hat riktat mot homosexuella eller personer med en viss "image",  som får kyrkan att förklara att en homosexuell livsstil bryter gemenskapen med Gud. Det är övertygelsen att all synd utgör ett hot mot Guds godhet och därmed aldrig kan tjäna vare sig individen eller det allmännas väl. Själve kyrkofadern Augustinus bekänner att han i sin ungdom hade vänskapsförhållanden som sedan övergick till homosexuella böjelser. Om det vore så att det var själva karaktären hos personen som kyrkan fördömer, så skulle hon knappast vörda Augustinus som kyrkofader och en av kyrkans stora lärare och ge "imprimatur" åt ständiga nyutgåvor av hans bekännelser.

Att protesterna är så fixerade vid just denna av alla synder som vi människor hänfaller åt, är något som förtjänar en djupare reflektion över vår tidsanda. Inte bara påven och läroämbetet, utan alla troende måste kunna stå för sin övertygelse och tro utan att ständigt behöva anklagas för att vara otidsenliga och intoleranta mot vissa personer och grupper, när det i själva verket är synden som vi inte kan tolerera, än mindre rekommendera.

Och syndar gör vi ju alla.

20110926

Alla ledare

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved