Kanske det inte i vår ack så sparsmakade katolska medievärld framkommit så tydligt, men utan tvekan befinner sig katolska kyrkan i en brytningstid. Den generation som drogs med i 1960-talets massdemonstrationer mot krig och kapital, mot maktens hegemoni, den hade även sina representanter ibland teologer och kardinaler, biskopar och präster. Krav framställdes på att kyrkan skulle uppdatera sig mot världen och öppna en dialog med den moderna människan för att ta åt sig av hennes problem och förväntningar på livet. Mantrat blev "Det Andra Vatikankonciliet". Fanns där inte auktoritära beslut och texter tillräckligt för att kunna bryta med den ”gamla” kyrkan och dess förlegade misstänksamhet mot människans framsteg i den sekulariserade världen? Öppnade inte konciliet för radikala reformer av gudstjänstliv, lekmannainflytande, morallära och sakramentsdefinitioner? Från alla håll fanns det förväntningar på reformer. Mest kanske från de som hoppades på en för samvetet mindre belastande lära.

När svaret kom från kyrkan själv, faktiskt redan med Paul VI i hans Credo och senare också i encyklikan Humanae vitae, så blev besvikelsen stor. Och den minskade knappast med Johannes Paulus II och hans envisa fasthållande vid moralläran och hans framhållande av att Läroämbetets avgöranden måste respekteras av de troende.

Nu har vi Benedikt XVI. Hans första encyklika handlade oväntat om kärleken, och han har fortsatt på den inslagna vägen att predika klart och enkelt om de mest centrala kristna idéerna. Samtidigt har han avvisat allt tal om att Vatikankonciliet skulle innebära ett uppbrott från den ”förkonciliära” kyrkan. I handling har han visat detta genom att öppna för den äldre mässordningen att firas i alla församlingar och att återinföra en rad inslag i de påvliga ceremonierna som hade så att säga försvunnit ut med en alltför hastande reformiver.

I och med Benedikts till synes orubbliga inställning till den kristna familjen och hans varningar för materialismens följder så har det påpekats att kyrkan måste mera ta till sig mångfalden av livsstilar och uppfattningar hos de troende. Man pekar på det pluralistiska, mångkulturella samhället och menar att en centralstyrd, ja, toppstyrd, kyrka inte kan begära att vanliga människor ska rätta sig efter moralprinciper som härrör från biblisk tid och medeltida filosofi. Inte heller vetenskapen kan tvingas ta hänsyn till kyrkans stelbenta principer, menar många. Inget får hindra den så kallade utvecklingen.

Konungar och statschefer skall idag helst vara tysta och oförargliga. Vore det inte bättre om också påven hade en rent symbolisk funktion och biskoparna sedan kan fälla de viktiga avgörandena i samklang med lokala behov och omständigheter, frågas det. Tro är något subjektivt och obevisbart - vi måste acceptera att människor har olika uppfattningar och olika tolkningar av tron, ja kanske faktiskt olika tro, fast vi samlas under samma benämning; katolik.

Men aposteln Paulus säger något annat. I Efesierbrevet manar han till enhet i tron:

En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Och i den Niceanska trosbekännelsen bekänner vi att

Jag tror på en enda Gud---och på en enda Herre, och på en enda helig, katolsk och apostolisk kyrka---jag bekänner ett enda dop…

En enda tro alltså, och en enda apostolisk kyrka. Här finns inte utrymme för en mångfald av personliga uppfattningar om vad vi ska tro. Vi är kallade att göra våra reflektioner och emotionella upptäckter, men resultatet ändrar inte trosbekännelsen eller det uppenbarade Ordet. Gudstron står över både vårt förnuft och vår vilja, lär oss katekesen:

Genom tron underordnar människan helt och fullt sitt förnuft och sin vilja under Gud. Med hela sin varelse ger människan sitt samtycke till den Gud som uppenbarar sig. Den heliga Skrift kallar detta människans svar till Gud, Uppenbararen, för ”trons lydnad”.
---
Att lyda (latin: ob-audire, ’höra, lyssna på’) i tro är att fritt underordna sig det ord man lyssnar till, därför att dess sanning garanteras av Gud, sanningen själv.

År 1944 utkom en liten skrift med titeln En Herre, en Tro. Den skrevs av Vernon Johnson, en före detta anglikansk präst som haft sina starka tvivel gentemot den katolska kyrkan. Men efter en upplevelse i Therése av Lisieux´ kloster och barndomshem inledde han ett sökande som till slut övertygade honom att den katolska kyrkan är den kyrka som Kristus ville. Den och ingen annan. Hela hans skrift är en enda plädering för denna sak. Och bland de viktigaste bevisen han framför är just enheten. Kyrkans enhet i tron visar på dess äkthet. Och det som garanterar enheten är påveämbetet, Petrusstolen. Men inte i form av en gyllene basilika med tronstol och pampiga TV-sända ceremonier i Rom, utan genom den särskilda nåd som gavs Petrus och som kommer från Herren själv och ingen annan. Var än Petri efterträdare finns, vem han än är som person, så uppbär han denna samlande funktion. (De ortodoxa kyrkorna håller kanske inte med om detta, men de har ofantliga problem med just enheten.)

Påven har gång på gång hävdat sin roll som enhetens beskyddare och försvarare. Han har tagit generösa initiativ att samla alla som erkänner kyrkans enhet, men av olika historiska skäl hamnat vid sidan av dess lagrum. Men han har heller inte dragit sig för att markera gentemot de grupper och enskilda – inte så många -  som inom kyrkan vill skapa enklaver, där bekännelsen ges alternativa meningar och instruktioner och signaler från Rom ignoreras som om de vore en blöt hund vid dörren. Kyrkans enhet och renhet får ej offras bara för att några vill tillhöra den av helt andra skäl än "trons lydnad".

En enda Herre, en enda tro. Det låter inte "modernt" och tillgängligt. Men det är just vad det kanske blir, när nu de nya generationerna tar över, de som genomskådat budskapet om det självfrälsande livet-för-dagen utan mål och mening och istället vill ob-audire, av-lyssna, den sanning som garanteras av Gud själv.

20100127