I Den Allraheligaste Treenighetens namn, Amen

”Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer” (Matt 24:42). Dessa ord påminner mig om den sista uppmaningen som kommer att äga rum när Herren vill. Jag längtar efter att följa Honom och jag längtar att allt som mitt jordiska liv består av ska förbereda mig inför denna tidpunkt. Jag vet inte när denna stund kommer men liksom med allting annat, även denna stund överlämnar jag i händerna på min Mästares Moder: Totus Tuus. I samma moderliga händer lämnar jag allt och alla, vilka mitt liv och min kallelse har knutit mig till. I dessa h änder överlämnar jag framför allt kyrkan och likaså mitt hemland och hela mänskligheten. Jag tackar alla. Jag ber alla om förlåtelse. Jag ber också om förböner så att Guds Barmhärtighet må visa sig vara större än mina svagheter och ovärdighet.

Under fastereträtten läste jag igenom ännu en gång den helige Faderns, Paulus VI:s testamente. Läsningen uppmuntrade mig till att skriva följande testamente.

Jag lämnar inga tillhörigheter efter mig vilka man skulle behöva disponera. De vardagsföremål vilka jag har använt ber jag att dela ut efter godtycke. Mina personliga anteckningar ska brännas. Jag ber att fader Stanislaw (Dziwisz) ska vaka över dessa formalia. Jag tackar honom för det mångåriga samarbetet, förståelse och hjälp. Alla andra ord av tacksamhet behåller jag i mitt hjärta inför den Ende Guden för att det är svårt här att uttrycka dem alla.

Vad det gäller begravningen, upprepar jag samma instruktion som den helige Fadern Paulus VI har utfärdat (tillägg i marginalen: Jordfästning, utan sarkofag. 13 mars 1992). Kardinalkollegiet och mina landsmän kan ta beslut om begravningsplatsen.

"Apud Dominum Misericordia et copiosa apud Eum redemptio"

Johannes Paulus pp. II

Rom, 6.III.1979.

Efter min död ber jag om Mässor och förböner.

5.III.1990.

***

Jag vill uttrycka min djupaste förtröstan, att trots alla mina svagheter, kommer HERREN att ge mig all nödvändig nåd för att uppfylla Hans Vilja, alla de uppgifter, prövningar och lidanden som Han kommer att kräva under sin tjänares livstid. Jag litar även på att Han kommer inte att tillåta, att jag någonsin genom mina tillvägagångssätt, ord och gärningar eller brist på agerande, kommer att visa någon trolöshet gentemot de plikter som ålagts mig genom detta heliga Petri ämbete.

***

24.II. - 1. III.1980.

Likaså under denna fastereträtt mediterade jag över sanningen om Kristi prästämbete i ett perespektiv över denna Övergång som för var och en av oss innebär vår egen dödsstund. Denna avsked till den här världen, en avsked som sker för att födas på nytt till en annan, kommande värld, vars avgörande kännemärke för oss är Kristi Återuppståndelse.

Jag läste alltså upp mitt föregående års testamente, även denna skriven under fastereträtten och jämförde den med min store Företrädarens och Fadern Paulus VIs. Denna underbara vittnesbörd om en kristens och tillika påvens död förnyade inom mig en medvetenhet om sakernas tillstånd, vilka denna av mig författade (ganska provisoriska) testamente från 6 mars 1979 syftar på.

Idag längtar att tilllägga till detta testamente, att alla måste alltid räkna med möjligheten att dö. Och vi måste alltid vara beredda på att vi kommer att stå inför vår Herre och Domare men samtidigt vår Återlösare och Fader. Så jag räknar ständigt med detta, genom att överlämna denna viktiga stund till Kristi och Kyrkans Moder, Moder till mitt hopp.

Tider vilka vi lever i är outsägligt svåra och oroliga. En svår och växande, specellt för vår tid, prövning är Kyrkans väg, både de Trognas och Herdarnas. I vissa länder (som tex det landet som jag läste om under fastereträtten), befinner sig kyrkan under en period av förföljelse, vilken kan mäta sig med den under kristenhetens första århundraden och snarare är större när det gäller graden av hänsynslöshet och hat. Sangis Martyrium- semen Christianorum. Och utöver det så många människor dör oskyldigt, kanske bara i det landet där vi bor…

Jag önskar ännu en gång att helt och hållet förlita mig på Herrens Vilja. Han själv bestämmer när och hur jag skall ända mitt jordiska liv och mitt herdeuppdrag. I livet och i döden Totus Tuus genom den Obefläckade Jungfrun. Genom att ta emot denna död redan nu, litar jag att Kristus ger mig nåd av denna sista Övergången alltså påsken. Jag litar också på att Han gör denna övergång nyttig för den större sakens skull, saken jag försöker tjäna: för människornas frälsning, till räddning av den mänskliga familjen och inom den alla för nationers och folkens väl (bland vilka mitt hjärta brinner särskillt starkt för mitt Fosterland), för människor, vilka Gud har särskilt anförtrott åt mig- för Kyrkans sak, för den Ende Gudens Ära.

Jag längtar inte att skriva till mer till det som jag redan skrivit förra året. Jag vill bara uttrycka min beredvillighet och förtröstan samtidigt, vilka denna fastereträtt återigen gjorde mig upplagd för.

Johannes Paulus pp. II

***

III.1982.

Under detta årets fastereträtt, läste jag upprepande gånger texten av mitt testamente från 6 mars 1979. Trots att jag fortfarande anser den vara profisorisk (inte slutgiltig), bestämmer jag mig att bevara den i den nuvarande formen. Jag ändrar ingenting (än så länge) inte heller tillägger jag någonting när det gäller direktiv som den redan innehåller.

Attentatet mot mitt liv från 13 maj 1981 bekräftade på ett sätt, riktigheten i de ord som skrevs ner av mig under fastereträtten från år 1980 (24 freruari-1 mars).

Desto djupare känner jag att jag befinner mig fullständigt i Guds h änder och är fortfarande för min Herres disposition genom att överlämna mig åt Honom i Hans Obefläckade Moder (Totus Tuus).

Johannes Paulus pp. II

***

5 mars 1982.

Ps. I samband med den senaste nedtäckningen av testamentet från 6 mars 1979 (angående stället för jordfästningen) ”låt Kardinalkollegiet och mina landsmän bestämma”- tydliggör jag att jag genom det menar Krakows Metropolit eller Huvudrådet vid det polska Episkopatet. Kardinalkollegiet ombeds däremot att det ska, efter möjlighet, försöka uppfylla de anvisningarna.

***

1 mars 1985 (under fastereträtten):

Ännu en gång, gällande uttrycket ”Kardinalkollegiet och mina landsmän”: ”kardinalkollegiet” är inte förpliktigat att rådgöra om denna sak med ”landsmännen”, den kan ändock göra detta om det finner det av olika skäl lämpligt.

JPII

Fastereträtten under det stora Jubileet år 2000

(12-18 mars)

1. När den 16 oktober 1978, kardinalernas conklave walde Johannes Paulus II, Polens primas kardinalen Stefan Wyszynski sade till mig: ”Uppgiften för den nye påven ska vara att leda kyrkan in i det tredje årtusende”. Jag vet inte om jag nämner detta uttalande ordagrant men sådan var andemeningen av det som jag hörde då. Det uttalades av en man som gick till historien som årtusendets primas. En stor primas. Jag var vittnet till hans mission, hans heroiska tillit. Hans kraftansträngningar och hans seger. ”Segern, när den kommer, ska vara en seger genom jungfru Maria”, brukade årtusendets primas upprepa orden av sin föregångare, kardinalen August Hlond.

På detta sätt blev jag på sätt och vis förberedd inför den uppgiften som den 16 oktober 1978 jag ställdes inför. I denna stund då jag skriver dessa ord, Jubelåret 2000 har blivit en aktuell verklighet. Natten den 24 december 1999 öppnades den symboliska porten för det Stora jubileet i Peterskyrkan. Samtidigt skedde samma sak i Johannesbasilikan på Lateranen och ST. Maria Maggiore på nyårsdagen och den 19 januari porten till den helige Paulus basilika utanför murarna. Den sistnämnda händelsen, på grund av sin ekumeniska karaktär, fastnade särskillt i minnet.

2. Medan det stora jubelåret 2000 framskrider, dag efter dag, månad efter månad, stängs efter oss 1900-talet och ett nytt århundrade öppnas. Försynen har givit mig detta svåra århundrade, som går nu till historien, att leva i och likaså det året då min ålder närmar sig åttio år, är det på plats att fråga sig om det inte är dags att upprepa efter den gamle Simeon ”Nunc dimittis”?

Den 13 maj 1981, dagen för attentatet mot påven under audiensen på Petersplatsen, den gudomliga f örsynen på ett mirakulöst sätt räddade mig från döden. Denne som är Livets och Dödens ende Herre, förlängde själv mitt liv, så att säga gav det till mig på nytt. Sedan dess hör detta liv ännu mer till Honom. Jag förtröstar och litar på att Han själv låter mig känna igen varthän jag ska leda uppfyllandet av denna min plikt som han kallade mig till den 16 oktober 1978. Jag ber Honom att Han återkallar mig när Han vill. ”I livet och döden tillhör vi herren… Vi är herrens” (1 Mos 14;8). Jag litar på att så länge det är mig givet att uppfylla Petri tjänst i Kyrkan, Guds barmhärtighet kommer att vilja förse mig med krafter som är nödvändiga för denna tjänst.

3. Som varje år, under fastereträtten, brukade jag läsa på nytt mitt testamente från 6 mars 1979. Direktiv den innehåller, vidhåller jag fortfarande. Det som på den tiden och likaså under följande fastereträtter blev nedskrivet konstituerar en återspegling av en spänd och svår allmän situation som var ett kännetecken för hela åttiotalet. Från hösten 1989 förändrades denna situation. Det senaste århundradets sista årtionde var befriad från tidigare spänningar, vilket betyder inte, att det inte bar med sig nya problem och svårigheter. Särskilt pris ske och ära åt den gudomliga försynen för att perioden av ”det kalla kriget” slutade utan en väpnad konfrontation med nukleära vapen, en fara ständigt hängande över världen under den gångna tiden.

4. Stående på tröskeln till det tredje årtusendet ”in medio Ecclesiae”, vill jag ännu en gång uttrycka min tacksamhet gentemot Den Helige Ande för den fina gåvan bestående av Andra vatikankoncilliet, vilket jag tillsammans med hela episkopatet står i tacksamhetsskuld till. Jag är övertygad att nya generationer kommer att kunna hämta de rikedomar vilka 20-århundradets Koncilium har begåvat oss med. Som en biskop som deltagit i konciliet från dess första dag, vill jag överlämna detta stora arv till alla dem som är kallade i framtiden att förverkliga det. Själv däremot tackar jag den Evige Herden för det att han lät mig tjäna denna stora sak under alla år av mitt pontifikat.

"In medio Ecclesiae" ... sedan biskopskallelsens tidigaste år

Just tack vare konciliet var det mig givet att erfara episkopatets broderliga gemenskap. Som präst i Krakows ärkestift erfar jag vad det innebär att vara i en prästerlig gemenskap. Konciliet öppnade däremot en helt ny dimension av denna erfarenhet.

5. Hur många personer är jag skyldig här att nämna? Kanske majoriteten av dem Herren vår Gud har redan kallat till sig. För dem som fortfarande är på denna sida, låt detta testamentets ord nämna alla och överallt, var än de befinner sig.

Under de över tjugo åren i Petri tjänst ”in medio Ecclesiae” har jag erfarit så mycket av välvillighet och haft mycket fruktsamt samarbete med många kardinalpräster, ärkebiskopar och biskopar, många präster och många ordensbröder och systrar samt ännu fler lekmän från den Romerska Kurians omgivning, från det romerska stiftet och andra miljöer.

Hur kan man inte i samma drag innefatta med ett tacksamt minne olika länders episkopat vilka jag träffats med under besöken ”ad limina Pastolorum”. Kan man glömma så många bra kristna- icke-katoliker? Roms rabbin? Och så många andra representanter för andra icke-kristna religioner? Och hur många företrädare för kultur, politik, massmedia har man inte lärt känna?

6. När mitt liv närmar sig sitt slut, kommer jag tillbaka i minnet till dess början, till mina föräldrar, bröder, min syster (som jag inte kände till för att hon dog innan jag föddes), till församlingen i Wadowice där jag döptes, till min ungdoms stad, mina jämnåriga vänner, kamrater från grundskolan, från gymnasiet, från universitetet, från tiden för Polens okupation då jag arbetade som gruvarbetare och senare till min församling i Niegowica samt St. Florian i Kraków. Till det kan jag nämna det akademiska pastoratet, många olika miljöer i Kraków, Rom, personer vilka Herren särskllt har anförtrott åt mig- Jag vill alla dem säga en sak: ”Må Gud belöna Er!”

"In manus Tuas, Domine, commendo spiritum meum".

A.D.