av Goffredo Pistell

Detta år firar den italienska vatikanjournalisten, Sandro Magister, fyrtio år i denna befattning. De första artiklarna av hans penna publicerades i tidskriften L'Espresso år1974. Och än i dag fortsätter han att i samma forum rapportera från Vatikanen och den världsvida kyrkan, noggrant dokumenterat men utan att böja sig för någon.

Denne man, född i Busto Arsizio år 1943 har akademisk examen i filosofi och teologi från ett katolskt universitet och har haft tillfälle att följa flera påvar. Hans artiklar om den senaste, påve Franciskus, skiljer sig från andra vatikanjournalisters i det att han inte undviker att även ta upp de motsägelser som vi ibland finner i påvens yttranden.

Fråga. Magister, påve Bergoglio, har under de senaste månaderna inhöstat stor framgång i hela världen men en del beslut han tagit har väckt frågor. Denne man presenterar sig som Biskop av Rom men under familjesynoden hänvisade han till Katolska kyrkans katekes till den kanon som bekräftar makten han har i sin egenskap av Petri efterföljare.

Svar. Ja, det gjorde han i sitt tal.

F. Han målade upp en vision av ett öppet och delat styrande av kyrkan men på samma gång lät han franciskanbröderna av den obefläckade avlelsen bli föremål för snarast mycket hårda tillsägelseorder och satte de facto hämsko på biskopskonferensen...

S. Ja några biskopskonferenser, bl.a. den italienska, blev faktiskt helt tillintetgjorda.

F. Och om vi ska tala om folkliga rörelser, verkade det som om han anammade Toni Negris analyser om arbete, vilket ni kommenterat i er blogg Settimo cielo. Men sedan gav han avsked åt 500 anställda vatikanarbetare, bland vilka kalligrafer, målare och tryckeriarbetare vilka Vatikanens byrå för apostoliska välgörenhetsverk beslutade att man inte längre hade användning för.

S. Ja, dessa båda positioner stämmer inte riktigt överens med varandra ...

F…. och det gör det inte heller när han trots sina ultra-liberala ståndpunkter, ändå väljer att låta sätta i fängelse ex-nuntien i Santo Domingo innan denne, som är anklagad för pedofili, fått träda inför domstol och få domstolens utlåtande.

S. Ja, så är det.

F. Nå, ni som varit vatikanjournalist sedan lång tid tillbaka, vad anser ni om allt detta?

S. Att det finns motsägelser och denna åsikt har jag kommit fram till genom att under flera månaders tid ha observerat påvens handlande och jag anser att de beror på själva den personlighet vi finner hos Jorge Bergoglio.

F. Och vilka slutsatser drar ni av detta?

S. Det är en person som under hela sitt liv agerat på flera fronter samtidigt och som även nu under sitt ämbete som påve, handlar samtidigt med olika register och låter dörrar stå öppna, och vid en första läsning tycks det finnas många motsägelser. Men dessa som ni nämnde är inte de enda.

F. Kan ni nämna några andra...

S. Den att vi har att göra med en mycket talför påve, som ringer upp folk här och där, som vänder sig till alla möjliga personer, nära och fjärran, men som förtiger fallet Asia Bibi.

F. Ni menar den pakistanske kvinna som sitter i fängelse, dömd till döden som avfälling...

S. Ja, just hon. Om hennes fall har påve Franciskus inte sagt ett ord. Och inte heller för de bortförda nigerianska flickorna, inte om det fruktansvärda dåd utfört för några dagar sedan i Pakistan när ett kristet par blev brända i en ugn.

F. Detta är händelser som har att göra med vårt förhållande till islam, och vi ska återkomma till det. Men dessa motsägelser har en del börjat kalla för ”jesuitism”, eftersom de anser att det rör sig om ett förhållande som gör det som är mest lämpligt för stunden (”ändamålet helgar medlen”, övers.anm.)
.
S. Detta är ett elakt påstående och som inte bör accepteras, även om det är sant att jesuitordens spiritualitet under historiens gång har visat sig kunna anpassas till många olika situationer vilka ibland även stått i motsägelse mot varandra.

F. På samma sätt som organisationen av den senaste synoden verkade motsägelsefull...

S. Det var en organisation minutiöst kalkylerad av påven och som inte gav en hårsmån av möjlighet att den skulle bli på annat sätt, som man ville låta tro. Och det fanns även andra motsägelsefulla element.

F. Till exempel?

S. Bergoglio har sagt och ofta säger det, att han inte vill kompromissa med läran, att han vill befinna sig inom kyrkans tradition. Men så öppnade han diskussioner, som den om kommunion till de omgifta, och det är ju något som verkligen berör kyrkans själva grunder.

F. Varför det?

S. För det är oundvikligt att kommunion åt de omgifta kommer att leda till accepterandet av ett andra äktenskap och sålunda upplösning av äktenskapets sakramentala band.

F. Jag är inte ”vaticanista” men har utifrån en känsla av att det lite varstans börjar spridas en känsla av förvirring, och inte bara i hierarkin. Och även bland människor som inte benämns traditionalister...

S. Ja, detta står utom allt tvivel. Vi har ledare i höga positioner, och de är inte lefebvrister, som uttrycker det, även om de inte säger det i så starka ord. Nyligen hörde vi t.ex. kardinal Raymond Leo Burke, ex-prefekt för den Apostoliska signaturen som nyligen blev avskedad, göra det, och han är inte à priori emot påven. Ja, det finns vissa tydliga tecken på ett visst obehag.

F. Kan ni ge några exempel

S. Låt oss ta Förenta staternas episkopat, dvs. biskoparna i ett land med de flesta katolikerna i världen. Dess biskopskonferens har på senare år haft en klar och stridsvillig linje i det offentliga rummet, där man även motsatt sig vissa beslut av Barack Obama inom det etiska området. Det är en linje som delas av många framstående präster. De ingår i ett kollektiv mer än att de kan betraktas som summan av individerna, de handlar som ett team, ett arbetslag, kan man säga.

F. Och hur är det med andra amerikaner?

S. De är snarast förvirrade. Vi kan tänka på kardinaler och ärkebiskopar som Timothy Dolan i New York, Patrick O'Malley i Boston, José Gomez i Los Angeles och Charles Chaput i Philadelpia. Detta är ett stift ur vilket självaste Burke kommer och det är alltså alls inte en marginell traditionalistisk miljö utan utgör en del av en av de mest solida nationella kyrkor som finns, den amerikanska.

F. Och även den italienska, som ni sade i början, verkar ha en del svårigheter.

S. Det råder där c. Och ordföranden för den italienska biskopskonferensen, Angelo Bagnasco, verkar ha mest svårigheter av alla.

F. Även eftersom hans efterträdare redan öppet förklaras bli ärkebiskopen av Perugia, Gualtiero Bassetti, som utnämnts till kardinal av Bergoglio.

S. Men även Bassetti tycks mig vara bland de italienska biskopar som har vissa svårigheter.

F. Bland italienarna har kanske de mest tydliga i detta varit biskopen av Milano, Angelo Scola och biskopen av Bologna, Carlo Caffarra.

S. Dessa båda ingrep både före och under synoden. Men detta var ofrånkomligt när man tänker på att påven beslöt att diskussionerna skulle inledas av kardinal Walter Kasper, vilket var detsamma som att öppna upp för motsättningar.

F. Varför det?

S. Eftersom Kasper i dag tar upp, i exakt dessas lydelse, de teorier som år 1993 förklarades för oförenliga med den kristna läran av dåvarande påve Johannes Paulus II och Joseph Ratzinger, som var prefekt för Troskongregationen. Ja, påven lanserade Kasper, och gjorde monsignore Bruno Forte till särskild sekreterare för synoden, och denne hade mycket att säga till om under synoden till några synodfäders stora förargelse. Detta ledde till att i slutet av synoden påve Franciskus ingrep och klandrade båda sidor, ungefär som kristdemokratiska ledare i Italien brukar ingripa och kritisera båda extremistiska sidor i sitt parti. Detta är ett annat ofta återkommande förhållningssätt av denne påve: att han ger klander åt ett och ett annat håll. Men, om vi ska göra en inventering av dessa förmaningar, kommer vi fram till att kritiken mycket oftare riktar sig mot traditionalisterna, formalisterna, de som försvarar den kristna läran. Men när han har något negativt att säga till progressivisterna, vet man inte riktigt vem han talar till.

F. Synoden gav också stort utrymme åt redaktören för Civiltà Cattolica, fader Antonio Spadaro.

S. Denne kallar sig alltsedan dess för påvens språkrör och jesuiternas tidskrift, vars upplags dessförinnan var i ständig nedgång (direktören mycket upptagen med webben och social network) har nu fått ett starkt uppsving. Särskilt efter den första stora intervjun med jesuitpåven. Medan Franciskus spökskrivare är Manuel Fernandez, rektorn för Università Cattolica i Buenos Aires, vilken påven gjort till ärkebiskop. Det är tillsammans med Fernandez som Franciskus skrev Evangeli Gaudium, liksom han med honom år 2007 skrev dokumentet Aparecida i Brasilien när den dåvarande ärkebiskopen i Buenos Aires var ordförande för den latinamerikanska biskopskonferensen vilket för många anses vara förebudet för det nuvarande påvedömet.

F. Boken ”Det är inte Franciskus” (Non è Franceso, Mondadori) är en bok som ingen talar om, som om den riskerar att dämpa Franciskus popularitet, som är jättestor. Men trots detta ökar inte katolikernas antal i världen, ej heller ökar den katolska lärans popularitet, världen hyser aversion mot vår lära, men inte mot Bergoglio…

S. Även företrädarnas popularitet var enorm. Johannes Paulus II hade framgång i ela världen och inte endast under åren då han var sjuk. Och även Benedikt XVI fick många röster i opinionsundersökningar under åren 2007 till 2008, även om vi nu glömt det. Hans resa till USA var höjdpunkten och han blev mycket varmt välkommen även av de sekulära kretsarna.

F. Så vilken är skillnaden?

S. Att företrädarna var populära framför allt INOM kyrkan även om de av den icke-kristna opinionen kritiserades. Medan Franciskus popularitet ligger på det externa planet, även om den inte leder till att kyrkan får många konvertiter. Han verkar vara populär i främmande kulturer, även i de som är fientligt inställda mot kristendomen.

F. Hur menar ni?

S. När de ser att kyrkans överhuvud lutar sig mot deras uppfattningar, att han tycks förstå dem och till och med acceptera dem. De upprepade samtalen med Eugenio Scalfari kan tjäna som exempel: påven accepterar att republikens grundare, som en gång var den strängaste kritikern av påvedömet, publicerar vad han vill från dessa samtal.

F. Scalfari själv har förklarat att han publicerat även sådant som Bergoglio inte hade sagt.

S. Ja, det är sant. Men i allt detta finns det inget som leder oss till den kristna läran. Kristendomen i Bergoglios mun är inte längre provocerande, utgör inget problem som den gjorde tidigare, den kan bemötas på ett artigt, distanserat sätt, lite från ovan. Vi kan bara tänka på hur konseljpresidenten, Matteo Renzi, som är katolik, bemöter den katolska kyrkan. Han bryr sig inte ett dugg om den. Från en situation där katoliker var jordens salt, konfronterade och vållade konflikter, är vi nu i en situation där den katolska läran endast möter ointresse.

F. Påve Franciskus tiger om den muslimska världen. Och även statssekreteraren, Pietro Parolin, som nyligen talade hos FN, har varit mycket försiktig. Några talar om en stor försiktighet och refererar därvid till Benedikt XVI:s tal i Regensburg som vållade reaktioner och även dödsfall i den muslimska världen.

S. Det är försiktighet som går till andra ytterligheten. Denna överdrivna försiktihet tycks mig inte vara till någon hjälp, liten eller stor, för de kristna i den regionen. Försiktighet kan försvaras om den jämförs med vilket resultat man uppnår genom att vara försiktig, denna situation påminner om Pius XII:s tystnad angående judarna.

F. En historisk polemik, som varit uppe även alldeles nyligen …

S. Påve Pacelli gjorde allt han kunde för att rädda judarna, ingrep även personligen i Vatikanen, det vet vi nu. Men han tvekade för när det skedde i Holland genom att några biskopar öppet kritiserade, blev resultatet de hemskaste förföljelser.

F. Men denna tystnad fortsätter…

S. Utom från kardinal Jean-Louis Taurans sida, han som är prefekt för den interreligiösa dialogen, och som uttalar även mycket stränga fördömanden.

F. Och vad vill han utverka med det?

S. Att det finns maktgrupper som Isis, om vilka vi alltför lättvindigt kan säga att de inte har något att göra med islam. Men i själva verket finner de sin källa i en radikal islamism som inte har löst problemet med förnuftet och alltså inte förstått förhållandet mellan tro och våld. Och det var just det som påve Ratzinger tog upp i Regensburg. Och den enda verkliga dialog mellan kristendom och islam som förekommit skedde just till följd av Regensburgstalet med korrespondensen med 138 lärda muslimer.

F. Även om besöket i Blå moskén i Istanbul sågs som en bön om förlåtelse av Benedikt XVI.

S. Ratzinger kunde göra denna gest eftersom han uttryckt sig väl i Regensburg. Hans tal var inte dunkelt, det förstods perfekt, för han hade uttryckt sig med kristallklar tydlighet.

F. Och Franciskus är tydlig?

S. Ibland är han det inte. När han i Betlehem ställer sig vid muren som delar Israels territorier och stannar upp i absolut tystnad, då vet man inte vad han menar med detta. Och när han i Lampedusa ropar: ”Skamligt”, vet man inte vem det är som behöver skämmas. Är det Italien som räddat tusen och tusentals människoliv? Varför säger han det inte? Ofta rör det sig om ord och gester som på vilje lämnats vaga och otydliga.

F. Vi har inte längre tid att tala om händelserna i Vatikanen, t.ex. om Ettore Gotti Tedeschi, som togs bort från IOR av kardinal Tarcisio Bertone, trots sin bevisade oskuld (…).

S. Han förvägras att få komma tillbaka. Han bad om ett möte med påven men det refuserades.

F. Kyrkans roll som ”fältsjukhus” har ibland dörrarna stängda.

S. Ja, det tycks tyvärr vara så.

Övers. Natasja Hovén från italienska originalet.

20141124