av Samuel Pruvot

Hävningen av exkommuniceringarna är förvisso inte detsamma som en återförening. Men Benedikt XVI:s beslut öppnar portarna för ”läromässiga debatter” om Andra Vatikankonciliet mellan Rom och Sankt Pius X:s prästbrödraskap. För att underlätta den långa vandringen mot full gemenskap, har monsignore Fellay, FSSPX generalsuperior, ställt upp i en debatt med Gérard Leclerc, från tidskriften France Catholique, och Samuel Pruvot, från tidskriften Famille Chrétienne.

Samuel Pruvot: Ni har nämnt oron och smärtan hos Sankt Pius X:s prästbrödraskap. Är det inte en form av självmord att ställa sig långt från Rom?

Mgr Fellay: Ur sociologisk synvinkel utgör FSSPX:s position en objektiv fara på det rent mänskliga planet. Det är den fara som ligger i att isolera sig. Vi har blivit så hårt attackerade att vi automatiskt reagerat med att försvara oss. Vi försöker att skydda oss och just i detta ligger risken att vi isolerar oss. Vi är mycket medvetna om detta och försöker själva att göra allt vi kan för att undvika en attityd av brytning. Vi måste akta oss. Vi försöker vidta vissa åtgärder för att neutralisera faran. Det är därför som vi ofta talar om Rom och om Kyrkan (även om det är i negativa termer!). Vi glömmer aldrig Kyrkan, vi säger till alla att be för den. När vi gör det blir vi påminda om att vi inte är helt ensamma. Vi ber för påven, vi påminner att han är Kristi ställföreträdare. Med detta sagt, på ett mycket djupare plan av kyrkotillhörighet, har vi aldrig velat skilja oss från den. Vi är helt och hållet katoliker, starkt fästa vid Kyrkan, och detta har vi alltid varit.

Samuel Pruvot: En meningsskiljaktighet som varar i flera decennier skapar en kritisk situation. Folk har döpts hos er utan att tidigare ha upplevt den fulla gemenskapen med Rom. Det är onekligen farligt.

Vad är formen och tidtabellen för diskussionerna som ni påbörjar med Rom?

Mgr Fellay: Det kommer säkert att börja snart... Jag antar att vi kommer att lägga fram våra frågor eftersom det är vi (FSSPX) som lägger fram problemet! Men om resten kan jag inte gå längre, kan jag ingenting säga. Ty jag vet ingenting om det!

Accepterar ni konciliet under ”förbehåll” eller avvisar ni det i dess helhet?

Mgr Fellay: Man måste skilja på orden och andan. Det finns en farlig anda som löper igenom hela konciliet, och det är den som vi motsätter oss. Men när vi talar om texternas ordalydelse innebär inte detta att vi tar avstånd från helheten. Ärkebiskop Lefebvre accepterade konciliet ”i ljuset av Traditionen”. Vad betyder nu detta? Åren 1982-1983 begav han sig själv till Rom för att förklara sig inför kardinal Ratzinger – men denne avvisade hans angreppspunkt. Ärkebiskop Lefebvre sade: "Det som överensstämmer med kyrkans evigt giltiga lära accepterar vi, det som är tvetydigt tar vi emot i enlighet med denna eviga lära, det som står i strid med denna förkastar vi.”
I ett tal inför kurian den 22 december 2005, talar Benedikt XVI om konciliets hermeneutiker. Han fördömer föreställningen om en brytning, som skulle grunda sig på ”konciliets anda”. De som är anhängare av brytningens hermeneutik, hur många är de idag? Ett fåtal? De som önskar denna brytning med det förgångna, har de inte fjärmat sig från Kyrkan? Som Benedikt XVI mycket riktigt säger, och han har mycket rätt i det, Kyrkan kan inte skilja sig från det förflutna. Det är omöjligt! Man kan inte ha en tjugonde våning i ett hus om man inte har de 19 som ligger under den.

Gérard Leclerc: Att göra åtskillnad mellan konciliets anda och ordalydelsen i konciliets texter kan vara förledande för på samma sätt som en de Lubac kunde avslöja det osunda klimat som rådde omkring konciliet, upplyser den sanna koncilieandan ordalydelsen och måste så härledas till den helige Ande själv! När det gäller Traditionens organiska kontinuitet, så innebär detta med nödvändighet vissa utvecklingar. Redan kardinal Newman talade om detta.  Det jag befarar idag är att Sankt Pius X:s prästbrödraskap skulle vägra att erkänna detta. Om man blockerar Traditionen, då finns alltid en fara att man träder ur den.

Mgr Fellay: Det finns vissa punkter som enligt påven ligger i linje med Traditionen, men som enligt oss inte gör det.

Är det möjligt att gallra bland konciliets utsagor?

Mgr Fellay: Det är inte en fråga om allt eller inget. Enligt min uppfattning kan många problem lösas genom att man gör klara distinktioner, inte genom att man absolut förkastar eller antar vissa punkter. Vi är inte entydiga. När vi talar om konciliet, vet vi att det ägde rum i ett sammanhang av olika omständigheter och rörelser. Jag stöder mig på en not från konciliets sekretariat författad i november 1964. Texten består av två delar. I den första står det: ”Kyrkan förpliktar ingen att anta läror angående tron och moralen annat än i de fall de framställs som sådana.” Och samma not säger sedan att konciliet önskar vara pastoralt. Den skiljer sig därmed från de övriga koncilierna. Man kan inte närma sig den på ett dogmatiskt sätt och säga AMEN till allt. Ett sådant förhållningssätt är helt enkelt felaktigt. Det finns olika områden, olika ämnen och olika grader av auktoritet.

Samuel Pruvot: Ett koncilium är aldrig något färdigt verk. Det ställer nya frågor att lösa. Dessutom innebar Andra Vatikankonciliet något nytt såtillvida att man först och främst ville göra en positiv utläggning av tron, utan tillägg av några fördömanden. Vi har här en organisk utveckling av Traditionen som markerar att Kyrkan onekligen tagit ett stort steg framåt.

Är liturgifrågan efter påvens apostoliska brev Motu proprio slutgiltigt löst? Anser ni att den romerska riten i dess ordinära form (Paulus VI) är giltig?

Mgr Fellay: Frågan om giltighet utgör inget problem i sig. Om bara formen respekteras. Den nya mässan är giltig. Problemet är a posteriori. Man kan ibland utifrån förhållningssättet eller i orden som uttalas konstatera att prästerna och de kristtrogna inte alltid verkar tro på Kristi närvaro i Eukaristin. Detta kan innebära att något inträder som strider mot Kyrkans intention.

Liturgin är en helhet som ackompanjerar mässans essentiella innebörd. Den är en helhet av gester och ord som ledsagar och som ger näring åt denna tro. Här har vi mycket stora invändningar till exempel beträffande offertoriet. Ni behöver bara jämföra de två missalena så förstår ni våra invändningar.

Gérard Leclerc: Jag skulle också finna det svårt att närvara vid en mässa där prästen inte delade Kyrkans tro. Frågan har kunnat ställas i vissa fall. Paulus VI gav ut en encyklika om Eukaristin och denna encyklika ifrågasattes av en del människor på den tiden. Det var mycket allvarligt.

Diskussionen kommer säkert att bli utdragen när det gäller riterna. Hur den liturgiska reformen gick till måste ses över. Det är inte utan anledning som kardinal Ratzinger krävde en reformernas reform. Men vi måste också inse att den nya ritens rikedomar.  Dessa härrör ur den mest ursprungliga och äkta kyrkliga traditionen.

Mgr Fellay: Enligt Benedikt XVI är den liturgiska reformen ett av de främsta skälen till krisen inom Kyrkan. Det är starkt sagt. Det säger mycket, och märk väl att det inte är jag som säger det!

Ni kritiserar begreppet religionsfrihet. Varför gör ni det?

Mgr Fellay: Konciliet har anammat en av den moderna statens främsta principer, det vill säga neutraliteten ifråga om religion. Men enligt vår åsikt bör staten erkänna den sanna religionen. Benedikt XVI säger om religionsfriheten att ”Kyrkan har återupptäckt sitt fädernesarv”. Det är ett uttryck som får mig att hoppa till! Om Kyrkan har återupptäckt religionsfriheten, när förlorade hon den? Kunde hon alls förlora den? Under mer än 1500 år intog Kyrkan en helt annan position.

Gérard Leclerc: Vi har här att göra med ett historiskt problem. Kyrkan har haft erfarenhet av förhållanden av mycket skilda slag. Under Romarriket fick kyrkan gå under jorden, sedan - under kejsar Konstantin - fick hon religionsfrihet och därefter, under Theodosius, blev kejsardömet kristet. Vi har den långa perioden av medeltida kristenhet, därefter brytningen under den moderna epoken. Kyrkan har under historien konfronterats med olika förhållanden och handlat utifrån den aktuella situationen. Vi får inte hemfalla åt anakronism. Man kan inte förhålla sig på samma sätt i ett samhälle där staten är skild från Kyrkan som i en officiellt kristen stat. Begreppet religionsfrihet är förknippat med den radikala friheten i själva trosakten och med myndigheternas oförmåga att avgöra religiösa frågor. I dagens Kina kräver Kyrkan samvetsfrihet!

Mgr Fellay: Vi är helt överens om detta! Alla inser att i en stat som omfattar flera olika religioner måste staten lagstifta för det allmänna bästa. Det högsta goda är att medborgarna lever i fred. Det är det som Kyrkan kallar för ”kristen tolerans”. Det rör sig om en annan princip.

Accepterar ni den ekumenik som påbörjades av Andra Vatikankonciliet?

Mgr Fellay: Beträffande ekumeniken finns det ännu en distinktion vi måste göra. Önskan om enhet innebär att de som lämnat Kyrkan skall komma tillbaka till den. Vi finner detta i allhelgonalitanian. Detta är vår ståndpunkt. Vi ber och önskar av hela vårt hjärta att alla skall bli ett, enligt vår Herres egna ord. Principen som Kyrkan påminner om, att hon ensam är sanningens härskarinna och att hon äger hela den uppenbarade sanningen, löser problemet. Om ekumeniken verkligen syftar till detta, då ställer vi oss helt bakom den!

Det som vi är emot ligger på ett annat plan. År 1949 varnade Sanctum Officium (idag Troskongregationen) i en not (den första officiella kyrkliga text som talar om ekumeniken!) för ett antal faror. Idag befinner vi oss mitt uppe i dem. Faran är relativismen, det vill säga att nå samförstånd med alla och att avstå från omvändelse. I ett nyligen publicerat dokument från Rom angående hur man bäst ska förstå Kyrkans mission, talas det om att visa stor respekt för de icke-katolska kristna traditionerna. Det enda fall då man talar om omvändelse är när det gäller samvetsfrihet. Men Kyrkan har inte längre en önskan att omvända själarna. Alltså i den frågan är vi inte överens – och det är mycket allvarligt.

Gérard Leclerc: Också i Rom är man medveten om vissa avarter inom ekumeniken. Beviset för detta är deklarationen ”Dominus Iesus”, författad av kardinal Ratzinger. För övrigt varnar även påven för relativismens diktatur. Men det sätt på vilket Andra Vatikankonciliet gripit sig an frågan gör att vår syn på de andra kristna konfessionerna har förändrats. I den mån som de varit i stånd att odla vissa viktiga element, äger de rikedomar som vi behöver återupptäcka. De ortodoxa kyrkorna har sålunda en mycket bred vittnesbörd om kyrkofädernas tro, säger konciliet, och de har i högre utsträckning, mer än den västliga Kyrkan, hållit fast vid vissa perspektiv. Det är därför som Johannes Paulus II kunde förklara: ”Kyrkan måste andas med båda lungorna”. Med detta har vi kommit tillbaka till frågan om den odelade Kyrkans kontinuitet.  

Mgr Fellay: Vad är det man vill? En verklig enhet eller en sorts hemligt samförstånd, en slags konfederation? Enligt Kyrkans undervisning finns det bara en lösning, och det är Enhet. Det finns bara en Kyrka, det kan inte finnas flera stycken. Denna enhet måste grunda sig på Sanningen. Det är självklart att det finns en stor samling av rikedomar, av värden, av sanning, i alla religioner. Det goda bygger emellertid på en total enhet, medan det onda är uttryck för en brist. Det är det som menas i episteln: ”Den som syndar mot ett av mina bud syndar mot alla”. Målet är att bli frälst och för att bli frälst måste man ha hela tron, hela helheten. Det som saknas hos de ortodoxa är att erkänna påvens överhöghet. I allt övrigt är vi överens, det finns mycken rikedom som kan tjäna som utgångspunkt, det är möjligt, men vi kan inte stanna där.

När det sedan gäller judendomen, accepterar ni den av Konciliet myntade formeln som talar om judarna som våra äldre bröder?

Mgr Fellay: Uttrycket kan uppfattas på två sätt, det är dubbeltydigt. Det första sättet är riktigt, det andra inte. Vi har i den heliga Skrift, Nya Testamentet och det Gamla Testamentet. Allt som Gud har förmedlat till det utvalda folket, det finns i det första Förbundet. Men detta har ersatts av det Nya, av det Glada Budskapet som är Evangeliet. Vi katoliker har allt, det gamla och det nya. Judarna är trogna det Gamla Testamentet enligt bokstaven, men något nytt har kommit till och judarna antog det inte. Det skedde något mycket viktigt: Messias ankomst. Judarna är våra äldre bröder i den meningen att vi har en hel del gemensamt. Men det räcker inte för frälsningen.

Gérard Leclerc: Med Nostra Aetate ville konciliet ta upp frågan om våra relationer med judendomen till förnyad behandling och man anknöt här till aposteln Paulus som i brevet tilll romarna satte in judendomen i ett ”eskatologiskt” perspektiv.  Detta har en särskild betydelse: våra relationer med våra äldre bröder är här och nu inskrivna i frälsningshistorien. Det är sant att denna omprövning starkt påverkades av de fruktansvärda händelserna under andra världskriget. Det har otvivelaktigt funnit en viss kristen antijudaism som varit källan till många förföljelser. Kyrkan önskade rannsaka sitt samvete. Men det bästa svaret kom i en fördjupad teologisk analys av själva doktrinen. Det handlar först och främst om att finna sammanhanget mellan det Gamla och det Nya testamentet. Det Nya ställer sig helt och hållet solidarisk med det Gamla. Slutligen, fanns en önskan om att förändra relationen till judendomen. Alla minns vi nog Johannes Paulus II:s besök i Roms synagoga och hans agerande framför Klagomuren i Jerusalem.

Ni har sagt att ni önskar att Rom ger upprättelse åt Ärkebiskop Lefebvre och hedrar hans minne. Vad betyder det exakt?

Mgr Fellay: Mgr Lefebvre satte fingret på ett problem inom Kyrkan och det var anledningen till att man fördömde honom. Det fanns ingen önskan att ta itu med problemet. Han sade: Se upp, det finns en kris inom Kyrkan! Det är absolut nödvändigt att undersöka orsaken till krisen!” Denna svårighet kvarstår nästan exakt på samma sätt idag, eftersom man inom Kyrkan skyller sina problem på den omgivande världen. Men det är bara en del av sanningen.

Gérard Leclerc: Olyckligtvis intog Ärkebiskop Lefebvre en position som ledde till splittring i kyrkan. Jag minns tydligt en sak som kardinal Thiandoum, Lefebvres efterträdare i Dakar sade till mig. Han hade lärt sig mycket av sin företrädare: ”Glöm inte att det är samme Ärkebiskop Lefebvre som tog initiativet till de Västafrikanska biskopskonferenserna.” Thiandoum var inte den ende som erkände sin tacksamhetsskuld till Lefebvre. Jag minns också något som pater Albert Chapelle, en stor jesuit och kardinal Lustigers rådgivare under svåra stunder, sade till mig: "Mgr Lefebvre var en mycket stor missionärsbiskop". Till och med kardinal Lustiger visade honom emellanåt broderlig uppskattning, trots allvarliga motsättningar dem emellan. Jag tror att Kyrkans främsta företrädare alltid har erkänt Ärkebiskop Lefebvres vilja att tjäna. Vi måste nu vara mera rättvisa i vårt omdöme. Men trots detta så kan vi inte bortse från polemiken han engagerade sig i och som även riktade sig mot påvarna som personer. Denna polemik var till skada för Kyrkans budskap. Den öppnade ett sår som fortfarande inte läkt.

Handlar närmandet till Rom enbart om kyrkoläran? Eller finns det också en andlig dimension?

Mgr Fellay: Ur en klar lära kommer ett moraliskt och andligt liv. Vi är inte voluntarister (voluntarism: lära som säger att allt beror av människans vilja, ö.a.)! Känslan följer med insikten om det rätta. Om vi lyckas klargöra många punkter, då kommer hela världen att uppleva en förnyelse. Det som sker nu kommer att gynna alla. Det är nödvändigt att be för att dessa diskussioner blir till nytta för hela Kyrkan. Det handlar inte om vem som kommer att vinna eller förlora. Vi är inget annat än stackars små människor, en dag kommer vårt liv här på jorden att nå sitt slut. Och vi kommer att stå inför vår Herre och stå till svars för det vi gjort. Det viktiga för mig är att vår Herre blir älskad, prisad och ärad. Det är detta som är det slutgiltiga målet med varje människas liv och med hela det kristna livet.

Hoppas ni att med era egna ögon få uppleva denna fulla gemenskap?

Mgr Fellay: Vi har alltid ansett oss som fullständiga medlemmar av Kyrkan. Beträffande det som återstår, hoppas jag att kunna ge mitt bidrag! Det är Gud som bestämmer. Det beror inte på oss människor om detta skall lyckas utan det är en övernaturlig gåva från Gud. Jag är bara ett verktyg.  Det kommer att lyckas när Gud så vill. Jag tror fullt och fast att helvetets krafter inte kan besegra Kyrkan. Jag är förvissad om att Kyrkan kommer att fortsätta och det är därför som jag trots alla svårigheter håller fast vid den. Jag älskar denna Kyrka även om jag får ta emot hårda slag från den!
Gérard Leclerc: Jag tror att hela klimatet måste förändras och detta inte enbart inom den teologiska debatten. Jag inser detta, inte minst som en följd av den polemik som jag tvingats engagera mig i under de senaste dagarna. Vi måste återvinna friden och sluta upp med att tala nedsättande om varandra, särskilt inte med hjälp av falska förebråelser. Detta kan bara ske om vi lydigt följer den helige Ande.

Har ni några särskilda förväntningar på de franska katolikerna?

Mgr Fellay: Jag väntar mig mycket! Jag förväntar mig att de växer till i kärleken till Gud och i tjänandet av Honom. De heligas samfund gör att varje god handling vi gör för Kyrkan är till nytta för alla andra. Om någon helgar sig inom Kyrkan, då upphöjer han hela den mystiska kroppen. Jag förväntar mig att vi försöker leva mera intensivt i denna heliga gemenskap, då kommer resten av sig själv. Det är något mycket stort. Den universella kallelsen till helighet är just ett av de viktiga ting som konciliet påminner oss om.

ur Famille Chrétienne
den 14 februari 2009

Övers:NH