Le Temps, den 26 januari 2009

Monsignore Fellay säger sig vara förtröstansfull inför framtiden:

– Fördömer ni biskop Williamsons ord när han förnekar förintelsen?

– Det är inte min sak att fördöma dem. Det är inte ett av mina kompetensområden. Men jag beklagar att en biskop har kunnat ge intryck av att vilja dra in brödraskapet i en åsikt som alls inte är vår.

– Enligt olika observatörer skulle påvens beslut kunna leda till splittring inom brödraskapet. Alla medlemmar och präster lär inte vara redo för en förening.

– Jag fruktar ingenting. Det är möjligt att det kommer att höras en och annan röst som inte är med på det hela. Men den iver och hängivenhet som vårt brödraskaps anhängare har ådagalagt när de bett rosenkransen med böneämnet att exkommuniceringarna skulle hävas säger mer än tusen ord om vår vilja till förening. Under två och en halv månad har man bett 1.700.000 rosenkransar.

– I ert brev till medlemmarna av den 24 januari ådagalägger ni er önskan att tillsammans med Rom undersöka de djupgående anledningarna till ”den aldrig tidigare upplevda krisen som skakar kyrkan i våra dagar”. Vilka är dessa anledningar?

– Först och främst beror denna kris på ett nytt sätt att närma sig världen, det vill säga en antropocentrism som består i att upphöja och förhärliga människan och att glömma bort Gud. De moderna filosofiska skolorna med sitt obestämda och otydliga språk har inneburit en förrvirring i det teologiska tänkandet.

– Enligt er uppfattning, bär även Andra Vatikankonciliet en del av ansvaret för denna kyrkans kris?

– Allt kommer inte från kyrkan. Det är emellertid sant att vi vänder oss emot delar av konciliet. Benedikt XVI själv har kritiserat dem som åberopar sig på Andra Vatikankonciliets anda och kräver en utveckling inom kyrkan som skulle innebära ett brott med det förflutna.

– I kärnan av den kritik som ni uttalat mot Andra Vatikankonciliet finner man ekumeniken och religionsfriheten.  

- Det är vår allra käraste önskan att söka uppnå enhet inom hela den mystiska kropp som kyrkan utgör.Men den metod man använder sig av är inte lämplig. I våra dagar lägger man så stor vikt vid de frågor som förenar oss med andra kristna bekännelser att man glömmer bort dem som skiljer oss åt. Vi tror att de som lämnat den katolska kyrkan, det vill säga de ortodoxa och protestanterna, borde återvända.  Vi uppfattar ekumeniken som ett återvändande till en enhet i sanning.

Beträffande religionsfriheten måste vi skilja på två olika scenarion: individens religionsfrihet och relationerna mellan kyrkan och staten. Religionsfrihet innebär samvetsfrihet. Vi håller med om att man inte har rätt att tvinga någon att anta en viss religion. Men när det gäller vår reflexion om relationerna mellan kyrkan och staten, så grundar den sig på den så kallade toleransprincipen. Det synes oss uppenbart att om det finns flera religioner måste staten se till att det råder sämja och samförstånd och fredliga relationer mellan dessa. Och detta även om det bara finns en religion som är den sanna och de andra inte är det i lika hög grad. Men vi accepterar denna situation för allas bästa.

– Vad kommer att hända om förhandlingarna strandar?

– Jag hyser förtröstan. Om kyrkan idag säger något som  motsätter det som hon igår lärde ut och om hon tvingar oss att acceptera denna förändring, då vill vi att hon förklarar skälet till detta. Jag tror på kyrkans ofelbarhet och jag tror att vi kommer att komma fram till en sann och äkta lösning.  

20080125

Övers. NH