Intervju med kardinal Cañizares

Den tidigare ärkebiskopen av Toledo och primas av Spanien, kardinal Antonio Cañizares Llovera har i lite mer än ett år varit chef för den kongregation inom Vatikanen som sysslar med liturgifrågor (”Gudstjänstkongregationen”). En känslig uppgift för ett pontifikat som det nuvarande där Benedikt XVI önskar ge liturgin tillbaka dess centrala roll som till en del gick förlorad efter Andra Vatikankonciliet. Liturgin är sannerligen kärnan i de troendes liv och påven upprepade det igen under julaftonsvigilian: ”Så som den är för ordensfolket, så är liturgin för varje kristen hans eller hennes första prioritet,  allt annat kommer därefter. ”Det är nödvändigt ”att skjuta undan allt annat till en andraplats, hur viktigt det än må vara, för att låta sig dras mot Gud, och låta honom komma in i vårt liv och i vår tid.”  

Kyrkan kan inte tillåta sig att avstå från, glömma eller ge upp denna traditions skatter och det rika arv som vi finner i den romerska riten. Det skulle betyda att förråda och ge upp sig själv. Kyrkan kan inte avstå ifrån den kyrkliga liturgins historiska arv, eller önska skapa allt  nytt från grunden – som en del har föreslagit – om hon inte därigenom avsågar viktiga delar från kyrkan själv. En del förstod konciliets liturgiska reform som ett brott, och inte som en organisk utveckling av traditionen. Under åren som följde på koncilet blev ”förändring” nästan ett magiskt ord. Det ansågs nödvändigt att förändra det som varit, till den grad att man höll på att glömma det. Allt skulle förnyas. Det ansågs  nödvändigt att införa nya grepp, vilka i själva verket var mänskliga verk och skapelser.   

Det går inte att glömma att den liturgiska reformen och åren som följde på konciliet sammanföll med ett kulturellt klimat som kännetecknades och dominerades av ett sätt att uppfatta människan som  ”skapare” vilket är mycket svårt att förena med en liturgi som framför allt är Guds handlande som ger Gud företrädesrätt, visar på Guds ”rättighet”, på tillbedjan av Gud och också på traditionen av det som vi får och som har blivit oss givet en gång för alla. Det är inte vi som ska skapa liturgin, den är inte vårt verk utan Guds verk. Detta sätta att uppfatta  människan som ”skapare” leder till ett sekulariserat sätt att betrakta allting, där Gud själv ofta inte har någon plats, denna hänförelse för allt som innebär förändring och förlust av tradition, har ännu inte helt kunnat övervinnas. Och jag tror att det  bland annat är därför som så många betraktar motu propriet med misstänksamhet eller en del är ovilliga att ta emot det och acceptera det, inte önskar ta emot den romerska liturgiska traditionen och dess stora rikedomar, och inte vill  inse det ömsesidiga berikande som den ”ordinarie” och den ”extraordinarie” formen av den enda romerska riten kan utöva på varandra.

Motu proprio Summorum Pontificum, har ett stort värde som alla borde vara i stånd att uppskatta och detta värde har inte bara att göra med liturgin utan med hela kyrkan, med innebörden av traditionen. Om kyrkan går miste om sin tradition blir hon nämligen en mänsklig institution som vilken som helst, en institution i ständig rörelse och förändring. Men naturligtvis måste motu propriet läsas och tolkas i ljuset av  Andra Vatikankonciliet. När det läses i hermeneutiken av ett brott och ett avbrytande av ett sammanhang, går det inte att förstå något om konciliet och detta förvränges totalt. Som påven säger, är det därför bara en kontinuitetens hermeneutik som kan leda oss till en rätt tolkning av konciliet och till förståelsen av den sanning konciliet lär ut i alla sina dokument men särskilt i  Sacrosanctum Concilium , konstitutionen om den heliga liturgin, som är oskiljbar från det övriga. Därför är motu propriet också mycket viktig för kyrkans gemenskap.

Det är påven som står bakom den långsamma men nödvändiga process som innebär att kyrkan åter närmar sig en äkta liturgisk anda. Men det saknas inte splittringar och motsättningar. Om dessa har kardinal Cañizares det följande att säga:

Påvens stora bidrag tycks mig vara att han med en god pedagogik för oss närmare liturgin, leder oss in i liturgins sanna ”anda” (titeln på ett av hans verk som skrevs innan han blev vald till påve). Det han gör är att framför allt följa en enkel upplärningsprocess som försöker leda oss mot denna ”anda” eller äkta uppfattning av liturgin, och övervinna den reduktiva synen som är starkt förankrad i liturgin.

Hans så rika och överflödande undervisning inom detta område är han som påve den förste att praktisera, och de talande gester som åtföljer de firanden han leder, går alla i denna riktning.  Det är vår skyldighet att ta emot dessa gester och denna undervisning om vi vill uppleva liturgin på ett sätt som svarar mot dess natur och om vi inte vill gå miste om traditionens skatter och liturgiska arv. De utgör också en stor gåva när det gäller den angelägna och nödvändiga uppgiften att utbilda kristenheten. Det är i detta perspektiv som vi måste se motu propriet som har gjort det möjligt att fira mässa enligt det romerska missalet som Johannes XXIII godkände och som med alla sina olika modifikationer går tillbaka ända till Gregorius den Store och till och med ännu längre tillbaka.  Förvisso möter de som gör bruk av sin rätt att fira den heliga mässan enligt ”den äldre” eller ”extraordinära” riten stora svårigheter. Denna motsättning skulle inte behöva finnas och än mindre skulle dessa personer behöva betraktas  med misstänksamma blickar eller få etiketten ”förkonciliära” eller till och med ”anti-konciliära”. Skälen till detta är många och skiftar. Men djupast sett är de desamma som de personer har som uppfattar den liturgiska reformen som ett brott och inte inom ramen för traditionen och kontinuitetens hermeneutik, vilket skulle innebära en förnyelse och en sann liturgisk reform tolkad enligt Andra Vatikankonciliets läror. Slutligen går det inte att bortse från att liturgin vidrör vi det allra väsentligaste för tron och kyrkan, och varje gång något i liturgin har blivit föremål för förändringar har det kommit till spänningar och till och med motsättningar.

Det är från och med talet till den romerska kurian som Benedikt XVI höll den 22 december, 2005 som nödvändigheten att läsa Andra Vatikankonciliet inte i ljuset av ett brott utan som en kontinuitetens hermeneutik  har blivit en central fråga inom det nuvarande pontifikatet. Vilken betydelse har detta ur liturgisk synvinkel?

Det betyder bland annat att vi inte kan fullborda den liturgiska förnyelsen och sätta liturgin i centrum som källa till det kristna livet, om vi närmar oss den med en tolkning som innebär ett brott med den tradition som föregår den och som uppbär denna rika källa, som är Guds gåva som har givit näring och liv till Gudsfolket. Benedikt XVI:s undervisning, anvisningar och gester är helt grundläggande för detta. Därför måste vi främja den lugna och djupa kunskapen om det han säger, vilket även omfattar det han sade innan han blev påve, och som han så tydligt framlägger till exempel i den apostoliska uppmaningen  Sacramentum Caritatis.

Cañizares kongregation höll i mars förra året ett plenarmöte där man framlade några förslag till den Helige Fadern. 

Kongregationens plenarmöte handlade framför allt om eukaristisk tillbedjan, eukaristin som tillbedjan och tillbedjan utanför den heliga mässan. En del slutsatser antogs vilka sedan framlades inför den Helige Fadern. Dessa slutsatser innebär en arbetsplan för kongregationen under åren som kommer, vilken påven både har godkänt och uppmuntrar. Slutsatserna berör olika sätt att främja och ge nytt liv åt en ny liturgisk rörelse som enligt konciliets och Benedikt XVI:s läror placerar liturgin på den centrala plats som tillkommer den inom kyrkans liv. Slutsatserna man kom till berör ett sätt att främja tillbedjan av Herren som grundar sig på den andakt vi är skyldiga Gud inom ramen för den kristna liturgin och som inte kan skiljas från Kristi verkliga och substantiella närvaro i det eukaristiska sakramentet, vilket är absolut oundgängligt för en levande kyrka. Att sätta punkt för alla missbruken – som tyvärr är många – och rätta till dem är inte något som togs upp på kongregationens plenarmöte, men det är något som krävs såväl av själva liturgin som av kyrkans liv och framtid och gemenskapen inom denna. Om denna punkt, om de många liturgiska missbruken och hur man ska rätta till dem gav kongregationen ut en mycket viktig Instruktion för några år sedan. Det var Redemptionis Sacramentum och vi måste alla lyda den. Det är en mycket angelägen skyldighet för oss att rätta till missbruken om vi som katoliker vill ge världen något som kan förnya den. Förslagen avser inte att sätta stopp för kreativiteten utan att uppmuntra och skänka nytt liv åt liturgin, i dess allra mest äkta och sanna anda. Ingen kan förneka att det sätt på vilket den liturgiska kreativiteten ofta förstås är något som är förödande för denna och skälet till dess förvärldsligande eftersom den ju står i motsättning mot liturgins själva väsen.

Står det något i förslagen om användandet av latin som mässpråk?

Nej, det står inget om att ge mera plats åt latinet, inte heller i den ordinarie riten, ej heller om att utge tvåspråkiga missaler, vilket i själva verket skedde på en del platser efter konciliets slut. Vi får inte glömma att konciliet i konstitutionen  Sacrosanctum Concilium inte avskaffar latinet, det vördnadsvärda språk med vilken den romerska riten är förknippad. 

Sedan har vi många andra frågor, riktningen...

Vi tog inte upp frågan om ”versus Orientem” , inte heller om munkommunion eller andra aspekter som ibland leder till anklagelser att vi ”tar steg bakåt” eller för konservatism eller elitism. Jag tror för övrigt att frågor som dessa, om riktningen, att krucifixet blir synligt  mitt på altaret, om kommunion som tas emot knäfallande och på tungan, om den gregorianska sången, är viktiga frågor som vi inte kan behandla på ett lättvindigt sätt utan på basis av grundläggande kunskap så som till exempel den Helige Fadern gör och i det man iakttar hur dessa ting har att göra  med (och även främjar) mässfirandets sanna väsen. Detsamma gäller för det aktiva deltagandet, på det sätt som konciliet beskriver det, och inte på något annat sätt. Det viktiga är att liturgin firas på ett äkta och sant sätt, och att firandet leder till ett intensivt främjande av liturgins anda hos Gudsfolket så att liturgin blir till något som ger näring åt vår tro. Det är av yttersta vikt att mässan firas så att det  heliga, mysteriet, kommer fram, att den blåser nytt liv i tron på Herrens realpresens och Guds gåva som är aktiv där, så som sker i tillbedjan, respekt, vördande, kontemplation, bön, lovprisning, tacksägelse och mycket annat som riskerar att gå förlorat. När jag deltar i eller ser på påvens liturgi som upptagit många av dessa element, blir jag alltmer överygad om att det inte rör sig om tillfälligheter utan om viktiga aspekter som även äger en stark och fostrande kraft i sig själva och i firandets sanning, som om de saknas blir något vi lägger märke till.

Cañizares har under många år varit en framstående gestalt inom den spanska kyrkan. Han är det fortfarande, även nu när han bor i Rom. Sekreteraren i den spanska biskopskonferensen, monsignore Juan Antonio Martinez Camino, har kommit med uttalandet att politiker som offentligen stöder abort inte kan få kommuniera. Delar ni denna åsikt? Varför har Spanien blivit ett föregångsland när det gäller så kallad ”sekulära politiska beslut”? Hur bör biskopar och biskopskonferenser ställa sig till åsikter som säger nej till livet?

Biskoparna som är herdar som leder och beskyddar de människor som blivit dem anförtrodda, äger den ofrånkomliga skyldigheten vi finner i kärleksbudet att undervisa de troende och försiktigt ge vidare till dessa den vishet och de läror  som kyrkan tror på och lär ut, även om detta innebär något svårt och går emot eller kränker den allmänna opinionen. Det som står på spel i abortfrågan och som man kommer att lagstifta om i Spanien, efter det att alla legislativa förfaranden iakttagits, är något mycket allvarligt och avgörande och vi kan inte tiga i saken eller gömma undan sanningen. Det gäller den sanning som kyrkan bekänner sig till och kräver av den troende när hon lyder Herrens bud. Det är den sanning som hon begär och förväntar sig av dem. Vi måste tjäna och leda de troende i ljuset av den sanning vi har tagit emot och som vi inte kan bortse ifrån när det gäller moraliska, ibland mycket känsliga, frågor. Vi måste också hjälpa katolikerna i det offentliga livet att fatta sina beslut ansvarsfullt inför Gud och människorna i enlighet med vad förnuftet förespråkar, för det är detta de måste göra om de vill vara kyrkans söner och människor som tror på Jesus Kristus.

Vi kan inte och får inte, om vi inte vill vara dåliga herdar, handla på ett relativistiskt sätt i dessa frågor, med politiskt kalkylerande eller listig och smart ”diplomati”. Om vi troget vill utföra vår biskopliga tjänst är detta inte något som motsäger att vi  handlar med försiktigt lugn och måttfullhet, barmhärtigt och genom att ömsint sträcka ut en hand och detta handlingssätt bör vi iaktta i allt vi företar oss. Spanien genomgår en svår tid. Det är inte lätt för biskoparna heller. Å andra sidan tror jag inte att Spanien är något föregångsland för politisk konfessionslöshet.  Sekularism, vare sig den är tydlig eller dold, liksom politisk sekularism, har spritt sig nästan överallt, i en del länder mer än i andra och i några med stor kraft och styrka. Det finns en kraft som till synes är omöjlig att stoppa, som önskar sprida sekularismen över hela världen, vilket är detsamma som att fördriva den uppenbarade Guden som äger Jesu Kristi, hans enfödde sons, mänskliga ansikte från människornas tankar. Det är sant att denna sekularism har en del särskilda, bakomliggande orsaker, på grund av sin historia och själva identitet. Spanien håller på att omvandlas radikalt både till mentalitet, tankar,  omdöme och kriterier för handlandet, vanor och handlingssätt, kultur, kort och gott till hela sin natur och självbild.  Detta visar sig i en stor och djupgående kris i fråga om värderingar eller en moralisk upplösning, bakom vilken döljer sig en religiös och social kris, och en fragmentering av människan. På samma gång härrör Spaniens rötter och själva grunden för dem som utgör landets genuinaste beståndsdel ur den kristna tron och hämtar sin näring i den. Dessa rötter har inte gått förlorade och kommer heller inte att förloras. En samling lagar, som abortlagen som redan har antagits av riksdagen, är utan tivel tecken på  förvandlingen som är igång.

Jag har alltid haft den övertygelsen att  vi biskopar, vars lydnad snarare är mot Gud än mot människorna, alltid måste förkunna det Glada budskapet om Jesus Kristus och inte ge något annat företräde än Han och Hans verk, outtröttligen och tappert måste förkunna den levande Guden och dennes ärorika människotillblivelse vilket innebär det allra fullkomligaste ”ja” som kan ges människan, hennes oförytterliga rättigheter, och allt som är sant mänskligt.  Att förkunna och bära vittnesbörd om Honom som är kärlek, genom att man i allt handlar i kärlek och bär vittnesbörd överallt om Guds kärlek, om den lidelsefulla kärlek Gud hyser till människan, särskilt till de svaga, de som inte kan försvara sig och de som behandlas med orättvisa, allt detta går i riktning mot en förvandling, så att det uppstår en ny mänsklighet som utgörs av nya människor, med nyheten i det glada budskapet i Jesus Kristus, människor som tänker och handlar som Han, det är i detta som vi finner sanningen om Gud och människorna, det är där som vi finner vårt ursprung.

Vad det handlar om är helt enkelt att ge en ny och avgörande evangelisering den impuls den behöver och leda den fram till sitt uppfyllande. Det är denna situation som kyrkan och de spanska biskoparna befinner sig i sedan en lång tid tillbaka. Det är ett långsamt och mödosamt arbete, men som håller på att ge resultat. Jag tror också att de spanska biskoparna – eftersom de starkt och kraftfullt förkunnar Gud och sin tro på Jesus Kristus – håller på att kasta sig in i en stor strid till förmån för människan, för rätten till liv, för frihet och allt det som människan behöver, som familjen, sanningen och skönheten i en familj som grundar sig på äktenskapet mellan en man och en kvinna som öppnar sig för nytt liv grundat på kärlek.  Deras strid gäller rätten till utbildning av människan och friheten att söka den rätta undervisningen och religionsfrihet. Eftersom kyrkan i Spanien för varje dag ger ett allt starkare  och mera intensivt stöd åt människan och hennes grundläggande rättigheter, känner den det vara sin kallelse att förstärka erfarenheten av Gud så att de troende kan bli ”vittnen till den levande Guden”, som det sades i ett av de viktigaste och tydligaste dokumenten  som utgavs för några år sedan.  Dess uppgift är inte politik, ej heller att engagera sig i politisk verksamhet, utan helt enkelt att vara kyrka, att vara Kristi närvaro bland människorna, även när den bestraffas för detta. Det är en svår situation vi har att göra med, men vi ser hoppfullt framtiden an  och ber Gud om styrka för vårt engagemang så att vi kan sätta Honom i centrum av allting. Då kan vi fortsätta på vår väg utan att förtröttas och utan att se oss om, med blicken fast riktad mot Jesus Kristus.  

Jag är absolut säker på att Spanien kommer att ändra sig och energiskt vända tillbaka till att omfatta en levande tro och en förnyelse av samhället. Vi kan inte sänka garden eller sänka armarna som måste sträckas mot Gud i en tillitsfull och ständig bön. Det är viktigt att kyrkan i Spanien framför allt återfår sin vitalitet och sin teologiska och religiösa kraft så att Gud i Jesus Kristus verkligen blir dess centrum och dess fasta grund, därigenom kommer den att liksom den gjort i andra tider förmå skapa en ny kultur och låta ett nytt samhälle växa fram. Detta är möjligt och  dessutom – inget är omöjligt för Gud.

Ur The New Theological Movements blogg

Denna intervju beviljades den 9 januari 2010 av Paolo Rodari, Il Foglio, av kardinal Antonio Cañizares,  prefekt för Kongregationen för gudstjänstsliv och sakramentsförvaltning.

20100125

Översättning: NH