I sina memoarer som kommer ut i dagarna, ser den produktiva författaren och forskaren tillbaka på flera årtionden i evangeliets och sanningens tjänst.

av Jim Graves

Nyligen förlänades Alice von Hildebrand, av påve Franciskus, Gregoriusordens Storkors, som ett erkännande av hennes livsverk för kyrkan. Hon är bördig från Bryssel, Belgien, och kom till USA 1940, när andra världskriget började ödelägga Europa.

Eftersom hon inte lyckades få anställning på en katolsk högskola inledde hon 1947 en 37 årig karriär som lärare i filosofi på Hunter College, ett statligt universitet i New York. 1959 gifte hon sig med Dietrich von Hildebrand (1889- 1977), två år efter hans första frus död. Efter sin makes död har hon ägnat all sin tid och kraft åt att främja hans arbete. Hon är en flitig författare och begåvad talare, som vältaligt delar evangeliets budskap med katolska läsare och åhörare över hela världen.

CWR: I era memoarer, berättar ni detaljerat om 37 års undervisning vid Hunter College, och de problem ni upplevde i dess antikristna miljö.

Alice von Hildebrand: Ja, jag var en mycket oskyldig liten utländsk flicka som undervisade på ett sekulärt universitet, och jag upplevde mycket förföljelse. Jag började skriva om mina erfarenheter efter det att jag lämnat Hunter, eftersom jag ville att mina minnen skulle vara exakta.

Först sökte jag lärarjobb på katolska universitet. De ville inte anställa mig eftersom jag var kvinna. Samma sak hände förresten Edith Stein i Tyskland. Hon kunde inte hitta ett universitetsjobb p.g.a. att hon var kvinna.

Jag erbjöds en tjänst på Hunter College. De behövde någon som kunde ersätta en professor som skulle vara borta två veckor. Jag hade aldrig undervisat på universitet tidigare och började den 8 december 1947. Mot slutet av de två veckorna trodde jag att jag skulle få avsked på grått papper men fick stanna kvar som assistent. Men efter många års undervisning hade jag inte fått någon befordran och ingen sjukförsäkring. Efter elva år blev jag högskoleadjunkt, men med en lön längst ner på löneskalan.

En dag fick jag ett kort och koncist meddelande om att jag skulle anmäla mig till dekanus.

Jag gick dit och mötte 17 andra professorer som under två timmar frågade ut mig om min undervisning. De sa att jag spred mina religiösa ideer i klassrummet. När jag lämnade dem var jag helt slut. Jag hade inte känt en sådan utmattning under alla mina år av undervisning. Märkligt nog fick jag fortsätta. Nio professorer röstade för, åtta emot. Jag stötte på en vän som frågade mig ”Tror du på mirakel?” Jag svarade: ”Ja, det gör jag”. Han svarade: ” Att du fick fortsätta var inget mindre än ett mirakel.”

Inte alla var glada över att jag fick fortsätta. Flera rabbiner protesterade. Folk varnade mig för att tala om religion eller sanning i klassrummet. Andra lärare, som inte ens träffat mig, varnade sina studenter för att gå på mina kurser. I mina memoarer berättar jag detaljerat om detta och allt jag säger kan bevisas.

CWR: Ni var populär bland era studenter.

Von Hildebrand: Ja, mina kurser var alltid fullbelagda. Under tiden på Hunter College dök idén upp om att alla skulle vara lika. Det ansågs t.ex. odemokratiskt att fakultetspersonalen hade egen toalett. Som en del i detta nya perspektiv, tilläts studenterna att komma med omdömen om sina lärare. Vi fick ta del av studenternas utvärderingar efter avslutade kurser.

När jag utvärderades av mina studenter, fick jag den högsta uppskattningen på min institution. Av de 700 lärare som undervisade 25 000 studenter fick jag faktiskt högst poäng totalt sett. Det gjorde att jag fick ett särskilt pris när jag slutade på Hunter College 1984. Universitetets rektor, Donna Shalala (senare president Clintons sjukvårdsminister) förlänade mig utmärkelsen i Madison Square Garden.

Hur kunde jag uppnå en sådan fantastisk framgång? Jag var framgångsrik eftersom jag var den enda på institutionen, om inte hela universitetet, som försvarade sanningens objektivitet. I min undervisning, och under mycket lidande och bön, förmådde jag väcka en längtan efter sanningen hos mina studenter.

Förra året hade jag den stora förmånen att få tre brev från före detta studenter, som nu är i sjuttioårsåldern. Jag kom inte ens ihåg dem. Alla tre hade konverterat till katolicismen. En av dem var min student 1952 och jag hade då sagt någonting i klassrummet som sådde ett frö vilket ledde till hans konversion. Jag kunde inte tro på det eftersom jag tyckte att jag var en så urusel lärare i början.

I mina memoarer har jag tagit med fem liknande historier om konversioner som resultat av min undervisning. Jag minns att jag, för många år sedan, berättade en av dem för min man. Han blev rörd till tårar.

CWR: Hur var det att växa upp som katolik i Belgien på 1920- och 30-talet?

Von Hildebrand: Belgien var ett mycket katolskt land, och min familj var mycket engagerad i kyrkan. Min farfar var en framstående katolik i Belgien. Han var grundare av en tidskrift som kardinal Silvio Oddi (1910-2001) en gång kallade Europas mest katolska tidskrift.

Kardinal Silvio Oddi innehade ett flertal poster i kurian, däribland prefekt för prästkongregationen.

Jag hade lyckan att få gå i de bästa katolska skolorna, och kunde besöka många storslagna kyrkor i Bryssel, kyrkor med underbara religiösa målningar. Jag lärde mig mycket om tron genom att betrakta och fundera över dem. Jag hade tillgång till de bästa katolska läroböckerna som barn. Jag kunde komma hem med böcker på 450 sidor finstilt text och lära mig allt i dem. Som tonåring deltog jag dagligen i kommunionen.

Belgien var så katolskt det kunde bli och jag fick en utmärkt utbildning.

CWR: Tidigare i år undertecknade Belgiens kung Philippe en lag som tillåter sjuka barn att begära och få dödshjälp, vilket i opinionsundersökningar stöds av en majoritet av det belgiska folket. Vad har hänt med den katolska miljön där?

Von Hildebrand: Jag kan bara säga att det handlar om ett fullständigt avfall. Jag har inte varit i Belgien på 20 år och jag skulle bara gråta om jag var där. Jag hade en systerdotter där som fick assisterat självmord och efteråt en katolsk begravningsmässa. Om jag skulle åka dit skulle jag bara gråta från morgon till kväll.

CWR: Ni har ofta talat om kvinnans roll och kritiserat den moderna feminismen. Vilka råd kan ni ge föräldrar som vill uppfostra sina döttrar till goda katolska kvinnor?

Von Hildebrand: Jag ska berätta min hemlighet. Det är oerhört viktigt att föräldrarna får sina döttrar att inse vilket stort privilegium det är att vara kvinna. Kvinnans kropp är helig ty i den skapar Gud liv. Maken spelar en avgörande men ändå blygsam roll. Han ger sin säd till hustruns kropp. När ägget befruktats, händer något fantastiskt. Gud vidrör kvinnans kropp och ger åt livet inuti henne en själ. Det är en personlig förbindelse mellan Gud och kvinnan. Hon måste vara medveten om detta mysterium och förstå dess helighet. Och eftersom hon äger denna helighet behöver hon på något passande sätt skyla sig. Detta är något som har gått förlorat i vårt samhälle. Se bara hur många kvinnor klär sig idag!

Jag skulle också påminna flickor om att den mest fullkomliga varelsen som Gud någonsin skapat är en kvinna, jungfru Maria. Men det är inte något som ska göra oss högmodiga, utan ödmjuka.

CWR: Och att det är viktigt att männen visar respekt för kvinnorna i deras liv.

Von Hildebrand: Ja, jag gör en poäng av att skriva om min far i mina memoarer. Han var en ödmjuk man, blyg och reserverad. Han var en helig man, men några skulle kalla honom misslyckad. Han tjänade aldrig några pengar. Men jag är honom för evigt tacksam för att han lärde mig den riktiga attityden som män bör ha gentemot kvinnor. Han insåg att det finns en helighet i kvinnan. Och han insåg den oerhörda betydelsen av hur en man behandlar sin fru.

CWR: Ni har talat och skrivit om att ni föredrar den förkonciliära liturgin. Kan ni förklara?

Von Hildebrand: Ja, först och främst och som min man sa från dag ett; den nya mässan är giltig. Men den har utarmats. Den tridentinska mässan är mer Gudscentrerad.

Nu är jag mycket gammal och har svårt att koncentrera mig under mässan. Men när jag närvarar vid den tridentinska mässan tänker jag att detta är den mässa som den heliga Therese av Lisieux, Don Bosco och den helige Franciskus av Assisi och så många andra stora helgon närvarat vid. Det ger mig vingar och lyfter mig.

Novus Ordo utgör ett brott i kyrkans liturgiska tradition. Den är giltig men inte så förnämlig som den gamla riten.

Jag träffade kardinal Joseph Ratzinger tre gånger i privat audiens innan han blev påve, 1984,1985 och 1991. Varje gång bad jag honom om stöd för den tridentinska mässan. Och 2007 hade jag en privat audiens med honom som påve. Återigen uppmanade jag honom att stödja den tridentinska mässan. Han svarade med ett älskvärt leende.”Mycket snart, ja mycket snart” och kort efteråt tillät han präster att fira den tridentinska mässan (Moto proprio Summorum Pontificum 2007).

CWR: Tror ni att kyrkan ännu mer kommer att använda den traditionella liturgin?

Von Hildebrand: Jag är ingen profet, men jag ber för det.

CWR: Vi ser fram mot utgivningen av era memoarer.

Von Hildebrand: Tack, jag tror att ni kommer att finna dem intressanta med flera häpnadsväckande historier.

20140824

Från The Catholic World Report

Övers. DW

Alice von Hildebrands memoarer, Memories of a happy failure, utkommer i slutet av augusti på Saint Benedict Press, TAN Books. För beställning mm, vg klicka på bilden till höger.

Artiklar om och av Dietrich och Alice von Hildebrand i katobs.se:

När Küng och von Hildebrand kom till Loyola
Kan man skilja religion och etik från varandra?
Om skolans sexualundervisning