Hur jag blev den katolik jag redan var

 


Av Richard John Neuhaus


Detta är mer en berättelse än en argumentation. I många avseenden är det en mycket personlig berättelse, men den saknar inte bredare implikationer. Det är lika möjligt att några kan urskilja uppslag till argument i berättelsen, till och med argument om lutherdomens natur eller mer allmänt om protestantismen.

När jag 1990 av kardinal John O’Connor upptogs till full gemenskap med katolska Kyrkan – den 8 september, Marias födelse – lämnade jag en kort redogörelse som svar på frågan Varför? Särskilt med tanke på mina lutherska vänner sade jag, ”Ni, med vilka jag rest i det förgångna, ni skall veta att vi fortfarande reser tillsammans. I fråga om Kristi och Kyrkans mysterium har ingenting gått förlorat, och det brutna skall bli helat. Om – som jag är övertygad om – min gemenskap med Kristi kyrka nu är mera fullständig, så följer därav att min enhet med alla som är i Kristus nu är desto starkare. Vi reser fortfarande tillsammans.”

När kardinal Newman vid en middagsbjudning blev tillfrågad om varför han blev katolik, svarade han att det inte var en sak som man kan förklara i en hand­vändning. När jag tillfrågas om samma sak, och naturligtvis sker det ganska ofta, brukar jag hänvisa till Newmans svar. Men sedan tillägger jag vad jag kallar ett kort svar, som helt enkelt lyder så: Jag har blivit katolik för att mera fullständigt bli vad jag redan var och vem jag var redan som lutheran. Följande berättelse kan kasta ett visst ljus över detta korta svar.
I mitt uttalande den 8 sept. 1990 sade jag också:

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för allt gott jag fått i den lutherska ge­menskapen. Där blev jag döpt, där lärde jag mig be, där lärde jag känna Bibeln och trosbekännelsen, där fick jag näring av Kristus till Kristus, där kom jag att lära känna den ytterst oförtjänta kärlek från Gud genom vilken vi förvånande nog lever. För min teologiska skolning, för oräknelig vänskap, för genomkäm­pade debatter, för ömsesidig tröst i motgången, för kamratskap i tjänsten – för allt detta känner jag stor tacksamhet...   Detsamma gäller mina trettio år som luthersk präst. Det finns ingenting i tjänsten som jag ångrar utom mina synder och tillkortakommanden. Att jag blir präst i romersk-katolska kyrkan kommer att bli ett slutförande och en rätt ordination av det som tog sin början för så många år sedan. Ingenting av det goda blir förkastat, all blir fullbordat.

Låt oss börja med S:t Johns lutherska kyrka i Ottawa Valley i Kanada. Att växa upp som lutheran, åtminstone i den lutherska Missourisynoden, åtminstone där och åtminstone då, var att uppfatta sig själv som en kyrkokristen. Naturligtvis tänkte jag inte på det sättet när jag var ung pojke, inte heller framställdes det för mig på det sättet, men jag kunde senare se hur det förhöll sig. En kyrkokristen är en som med hjärta och själ förstår och även med fingertopparna känner, att Kristus och hans kyrka, huvud och kropp, är oskiljbara. För den kyrkokristne är tron på Kristus och tron på kyrkan inte två trosakter utan en. Med S:t Cyprianus ord, han som var martyrbiskop i Kartago på 200-talet: ”Den som vill ha Gud som Fader måste ha Kyrkan som sin moder”. I en viktig mening är varje kristen, också den mest indivi­dualistiska, en kyrkokristen, eftersom ingen känner evangeliet utom genom Kyrkan. Extra ecclesiam nulla salus – ingen frälsning utanför Kyrkan – gäller för alla. För somliga är det en tillfällig sanning; för en kyrkokristen är den konstitutiv. Den är själva kärnan i tro och liv.

Under min barndom i Missourisynoden kunde till synes små saker göra stor skill­nad. Några skulle kalla dem för ”icke-teologiska faktorer”, men jag inser nu att de var mättade med teologisk innebörd. Tvärs över gatan, mitt emot S:t Johns präst­gård, låg en evangelisk, protestantisk kyrka. Tvärs över gatan bodde också mina bästa vänner, bröderna Spooner, som med sin mycket fromma katolska familj besökte S:t Columkils katedral. Jag är säker på att det, när jag var fem år gammal, var outtalat men självklart för mig att S:t John och katedralen hade mer gemensamt med varandra än vad någon av dem hade med det evangeliska kapellet. En första, ofantligt viktig sak var att våra kyrkor döpte bebisar. En annan var att vår frälsning var någonting som Gud gjorde genom sin Kyrka; den var given som en gåva. Den berodde inte – som den gjorde för vår evangeliske vän Dougy Hill – på känslor eller andliga upplevelser. Den berodde på nåd genom att saker och ting blev gjorda.

Till skillnad från pojkarna Spooner blev jag i katekesundervisningen lärd att tala om sola gratia. Det berättades också för mig att denna sanning skilde oss från katoliker­na, men så vitt jag kan minnas hade jag en större känsla för gratia  än för att utkämpa någon strid om sola. Vi visste båda att vi skulle hålla buden och glädja Gud i allt vi gjorde. Den förmodade skillnaden var att jag, som lutheran, försökte vara snäll i tacksamhet för att vara frälst, medan katolikerna försökte vara snälla för att bli frälsta. Jag kan inte minnas att jag någonsin diskuterade detta med pojkarna Spooner, men jag tror att vi skulle ha tyckt att det var en skillnad utan större betydelse. Vi visste att vi genom dopet var Guds barn, som Kristus hade dött för, och att det inte var bra att komma på kant med Gud. I katekesundervisningen fick jag veta, att de som katoliker var mera rädda för Guds straff än jag som var säker på förlåtelse, men jag lade aldrig märke till att det var på det sättet.

Missförstå mig inte. Jag var inte teologiskt brådmogen vid fem års ålder, inte ens vid tio. Jag var inte ens särskilt from. Jag tyckte verkligen inte om att behöva gå till kyrkan. Men nu ser jag tillbaka och försöker förstå hur jag formades som kyrkokristen – en kristen med låggradig katolsk känslighet som steg för steg skulle komma att ledas till höggradig katolsk lojalitet. Det fanns andra till synes obetydliga ting. S:t John och andra lutherska kyrkor hade ett högaltare. Det hade också katedralen. Med ljus. En annan viktig detalj var att det inte bara fanns ett naket kors utan ett krucifix. Och en altarring vid vilken vi föll på knä och tog emot det som vi utan undanflykter blev lärda var Kristi verkliga och sanna kropp och blod. Så blev pojkarna Spooner lärda och så sade vi också att vi båda trodde, fastän vi var överens om att vi inte riktigt kunde förstå hur det gick till. Vi hade katekeser att memorera som var nästan identiska i fråga om format och frågor om än inte alltid i fråga om svaren. Och alla visste att sättet att berätta om skillnaden mellan katolska och lutherska kyrkor i förhållande till alla andra var att katoliker och lutheraner hade ett kors på toppen av sina kyrktorn i stället för en väderflöjel eller ingenting alls.

Dessutom, fastän jag hört i katekesundervisningen om sola scriptura, visste vi båda att vi hade ett magisterium, fastän jag är säker på att jag aldrig hade hört termen. När det gällde att avgöra en diskussionsfråga hade de påven – och vi hade fakulteten i Concordia-seminariet i S:t Louis. Det var fullkomligt naturligt att ställa frågan ”Vad anser vi om det eller det?” De ”våra” hänvisade självklart frågan till missourisynoden och svaret gavs vanligen genom hänvisning till en artikel i synodens officiella tidning, The Lutheran Witness, vanligtvis skrivet – så tycktes det åtminstone – av Dr. Theodore Graebner. Varför familjen Spooner gick till en kyrka och vi till en annan tycktes uppenbart nog: de var katoliker och vi var lutheraner. De hade blivit lärda att de tillhörde den ”enda sanna Kyrkan” och jag hade blivit lärd att jag tillhörde missourisynoden och alla som stod i läromässig överensstäm­melse med missouirsynoden, vilka tillsammans bildade ”den sanna synliga Kyrkan på jorden”. Så mellan deras ecklesiologiska krav och våra var det nästan som att singla slant. De blev lärda att jag, trots att jag inte tillhörde den enda sanna Kyrkan, kunde bli frälst tack vare ”hopplös okunnighet”. Jag blev lärd att de, trots att de inte hörde till den sanna synliga Kyrkan på jorden, kunde blir frälsta genom en – enligt missourisynodens huvuddogmatiker Francis Piepers delikata formulering – ”lyckad inkonsekvens”.

Jag tvivlar på om pojkarna Spooner ens för ett ögonblick skulle ha tänkt på att vara lutheraner. Jag är säker på att jag som pojke tänkte – inte på allvar och helt visst inte överdrivet – men jag tänkte på hur det skulle vara att vara katolik. Det tycktes som om av alla bra saker som vi hade, hade de mera. Katolicism var mera. Dessutom visste jag vad alla bra saker som vi hade kom ifrån. De kom från den Kyrkan som hade mer. Mycket senare fick jag höra schismen från 1500-talet beskriven som – med Jaroslav Pelikans fina formulering – en ”tragisk nödvändighet”. Jag tänkte, både då och nu, att det var lättare att tro på tragedin än på nödvändigheten. Men i mitt pojkhuvud tycktes delningen inte tragisk. Det var bara som saker och ting förhöll sig. Jag kan inte minnas någonting som passande kunde ha beskrivits som anti-katolicism. Min fars hjortjaktskompis var en katolsk präst, och för pappa var hjortjakt någonting som låg mycket nära communicatio in sacris. I missourisynoden betraktades på den tiden bön tillsammans med katoliker – eller vem som helst som vi inte stod i fullständig läromässig överensstämmelse med – som ”unionism”. Reglerna sade ingenting om den djupa gemenskapen under hjortjakt.

Naturligtvis gick vi barn i olika skolor; de gick till privata (d.v.s. katolska) skolor och vi till de offentliga (d.v.s. protestantiska) skolorna. Ibland kunde de gå hem på ena sidan gatan och ropa ”Catholic, catholic ring the bell/Protestant, protestant go to hell”. Vi på den andra sidan gatan svarade genom att kasta om ramsan. Det hela skedde på skoj, mycket påminnande om skolskämt. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av oss hade någon tanke på den andres eviga öde. Det var bara ett uttryck för hur saker och ting förhöll sig. Det fanns andra skillnader. Tommy och Eddie gick till bikt, något som jag var nyfiken på. Vid S:t Johns lutherska kyrka kom folk på lördagskvällen inför söndagens nattvard för att anmäla sig till ”kommunion”, en blek rituell rest av vad som en gång hade varit bikt, helt i avsaknad av varje känsla för det sakramentala mysteriet. Det var helt enkelt fråga om att skriva ner deras namn i ”kommunionboken”, och om pappa inte var där för att göra det, gjordes det av min mor eller någon av mina äldre syskon.
Och så var det detta: S:t Columkils hade en biskop som, sades det, var tillsatt av påven i Rom. S:t Johns hade, nåja, min pappa, som enligt vad han själv sade var tillsatt av en klasskamrat från seminariet, som ledde honom till kallelsen. Naturligtvis var det – med missouriskt språkbruk – en ”gudomlig kallelse”, men jag undrar nu om jag som barn inte hade en intuitiv känsla av att det fanns en viss kvalitativ skillnad i fråga om kyrklig auktoritet mellan biskop Smith och min pappa. Inte så att jag var böjd för att betvivla vad min pappa lärde. När allt kom omkring hade han Bibeln, Martin Luther och S:t Louis fakultet på sin sida. Och han var odiskutabelt auktori­tativ i sitt sätt. Inte utan orsak kallades han under seminarietiden ”påven Neuhaus”. Men den unge pojken kände, utan att kunna säga just varför, att det mellan biskopen av Pembroke och kyrkoherden i S:t Johns lutherska kyrka i Pembroke fanns en kvalitativ skillnad i ämbetet.

Det var inte en fråga om liv eller död. Leva och låta leva var det som gällde för dagen. Där vi tänkte olika, hade vi rätt och de hade fel. Alla på vår sida – som vagt kan beskrivas som den protestantiska sidan – var överens om att inte vara överens med katoliker. Men å andra sidan var vi lutheraner oense med många protestanter och valde den katolska sidan när det gällde t.ex. att döpa barn eller att veta att Jesus sant och verkligen och utan tvivel var närvarande i den heliga nattvarden. Det var alltsammans mycket förvirrande och inte något som man kunde stå ut med att tänka alltför mycket på. Med tiden kom jag att förstå att det är en fråga om auktoritet och att man i själva verket behöver tänka mycket omsorgsfullt på saken.

Jag vill återkomma till frågan om auktoritet, men tills vidare vill jag helt enkelt understryka det sätt på vilket uppväxandet i missourisynoden – åtminstone då och där – gav upphov till en kyrkokristen. Man skulle också kunna tala om en sakramental kristen eller en inkarnatorisk kristen, men vilken terminologi man än väljer, är det ett faktum att den djupaste överty­gelsen, den mest okuvliga känslan är den av berörbarhet, synlighet, påtaglighet i det man skulle kunna kalla för ”den kristna saken”. För att använda de gamla eukaris­tiska kontroversernas språkbruk: finitum capax infiniti – det begränsade innesluter det obegränsade. Eller annorlunda: det finns ingen tillgång till det obegränsade utom genom det begränsade. Eller ytterligare: Guds inneboende i det begränsade kan man lita på obegränsat. Fastän luthersk teologi avvisade frasen, så är övertygelsen om ex opere operato uppenbar i Luthers slutliga trots mot varje Satans frestelse genom trumfkortet ”Jag är döpt!”. Ex opere operato är det sakramentala förverkligandet av sola gratia. Det är kompromiss­löst objektivt. Genom det blir den morbida intro­spektionen, den religiösa entusiasmens besvikelser och den teologiska inbillningens evigt skickliga påstå­enden underordnade en sanning som inte är ansvarig inför någon högre sanning; ty det är Kristus, som är Sanningen, som talar genom Kyrkans röst – ”jag döper dig...”, ”jag förlåter dig dina synder....”, ”detta är min kropp...”

Om jag nu går vidare till mina tonår, så hade jag i gymnasiet en upplevelse som våra evangeliska vänner brukar kalla för att bli född på nytt, och för en tid såg jag med förakt på ritual och sakramentala formaliteter hos en – som jag ansåg – andligen medvetslös lutherdom. Under en tid ansåg jag, att jag skulle kunna vara en bra kandidat till baptistiskt församlingsledarskap, men den varade inte länge. Missouris traditionella fientlighet mot ”pietism” – en överdriven betoning på den känslomässiga dimensionen i den kristna tron – föreföll mig som fientlighet mot fromhet. Men efter en period av ofta ångestfylld osäkerhet om möjligheten av att skilja subjektiv upplevelse och egoistisk tvärsäkerhet från nådens verk, nådde jag fram till en ny uppskattning av Luthers varningar mot religiös entusiasm. Åtskilliga år senare vid Concordia i S:t Louis upptäckte jag den möjliga syntesen av fromhet, klart förnuft och kyrklig auktoritet i professor Arthur Carl Piepkorns person och undervisning.

De studenter som samlades närmast runt honom kallade honom – bakom ryggen för säkerhets skull – ”Pieps”, och de inom den amerikanska lutherdomen som i dag beskriver sig själva som ”evangeliska katoliker” – kanske en fjärdedel eller något mer av präster­skapet – kallas passande nog för Piepkornianer. Piepkorn var en man med discipli­nerat böneliv och grundlig lärdom. Han var djupt engagerad i den liturgiska förnyelsen och i uppkomsten av den lutherska och romersk-katolska dialogen. Vid S:t Louis undervisade han om de lutherska bekännelseskrifterna från 1500-talet, vilka han envist kallade för ”de symboliska böckerna för kyrkan av den Augsburgska bekän­nelsen”. Han framhöll ivrigt att de var ”symboler” för en bestämd gemenskap inom den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. De representerade ett sätt att vara katolsk som arvtagare till en reformation som avsåg att vara en reformationsrörelse inom och för Kristi enda Kyrka.

Piepkorn betonade kyrkans tradition före reformationen, den tradition som luther­domen var en del av. Tyngdpunkten låg på kontinuitet, inte på diskontinuitet. Det är möjligt att femtonhundratalets brytning var nödvändig – fastän det aldrig sades rent ut – men helt visst hade den lutherska reformationen, till skillnad från andra rörelser som gjorde anspråk på det reformatoriska arvet, inga tankar på att vara någon ny början, någon så kallad återupptäckt av evangeliet genom vilken den autentiska och apostoliska kyrkan skulle återupprättas. Lutherdomen var inte en ny början utan bara ännu ett kapitel i den enda kyrkans historia. Kyrkan är inte en teologisk tankesmedja eller en sammanslutning formad av lojalitet mot teologiska bekännelseformler sådana som ”rättfärdiggörelse genom tro” – utan snarare den historiskt bestämda gemenskapen av ett ordnat lärjungaskap under tidens gång till tidens slut. Piepkorn betonade att vi i första hand är kristna, i andra hand katolskt kristna och i tredje hand lutherska kristna. Som han såg saken var målet att fullfölja den lutherska reformationens förhoppningar genom att förmedla dess gåvor till full gemenskap med den stora tradition som tiderna igenom mest fullständigt och riktigt kommit till uttryck  i den romersk-katolska kyrkan.

I den meningen skulle Augsburgska bekännelsens beslut från 1530 anses vara normativt. Där förklarar undertecknarna:

Blott det har omnämnts, som nödvändigtvis måste framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och inga ceremonier införts, som strider mot Skriften eller den katolska kyrkan. Ty det är uppenbart, att vi med största omsorg sökt förhindra, att några nya, okristliga läror skulle spridas i våra kyrkor.

För oss Piepkornianer skulle allting stå i överensstämmelse detta krav. På vissa håll i den lutherska ortodoxin liksom i den protestantiska liberalismen hade man en helt annan uppfattning om vad som skulle vara normerande. Enligt det tjugonde århundradets Paul Tillich skulle den katolska substansen hållas i schack med en protestantisk princip, som skulle ha det korrigerande och slutliga ordet. Men en princip som inte är en del av substansen underminerar oundvikligen substansen. Och det som kallas för den protrestantiska prinicpen är, som vi vet av sorgliga erfa­renheter, så proteusartad, så underkastad förändring att den antingen färdärvar själva läran eller befordrar stridigheter i försvaret för läromässiga nyheter. Teologi som inte står i tjänst till ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Judas 3) vänder sig emot den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Ideer som inte står i överensstämmelse ”den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval” (1 Tim. 3:15) kommer att med tiden bli fiende till denna sanning. Så förstod vi Augustanas normativa krav på att inte ha mottagit någonting som stod i strid med Skriften eller den  katolska kyrkan.

Men det lutherska kapitlet i kyrkohistorien orsakade stridigheter, och för detta olyckliga faktum fanns det nog med skuld att fördela överallt. Enligt min mening var delningen tragisk men inte nödvändig. Det fanns och finns ingen sanning som nödvändiggör söndring från sanningens pelare och grundval. Den katolska kyrkan är alltid – som Chesterton observerade – mycket större från insidan än från utsidan. Och särskilt gäller detta, skulle jag vilja tillägga, dem vars identitet som protestanter beror på att de befinner sig på utsidan. Så var det också för mig under de trettio år då jag som luthersk präst, tänkare och skribent, som utgivare av Una Sancta, en eku­menisk, teologisk tidskrift och senare av Forum Letter, en oberoende luthersk publi­kation, arbetade för vad jag oavbrutet kallade ”helandet av det sextonde århund­radets brytning mellan Rom och reformationen.” Under lång tid kunde man ana en, visserligen sorgligt långsam, men dock trovärdig rörelse mot detta mål. Mycket hoppfull var det förnyade återvändande till den lutherska tradition som var knuten till adertonhundratalets ”evangeliske katolik”, Wilhelm Loehe, och det ressource­ment – återvändande till källorna – som blev uppenbart genom 1970-talets utgåva och bruk av Lutheran Book of Worship. Dessutom visade sig nya löftesrika horisonter av förståelse och teologisk försoning i de formella lutherska och romersk-katolska teologiska dialogerna. Dessa hoppfulla tecken skulle emellertid inte bestå.

De senaste årtiondena har inte varit vänliga mot lutherdomen. Vid slutet av 1980-talet tycktes det mig uppenbart att den verkliga, existerande lutherdomen – till skillnad från lutherdomen som idé eller tankeriktning – med eller mot sin vilja avgjort vänt sig bort från att fullfölja sin bestämmelse som reformrörelse inom Kristi enda kyrka. Lutherdomen hade till alla sina delar, både här och på andra håll, bestämt sig för att vara en permanent, separerad, protestantisk särkyrka; eller – som det kanske var fallet – flera protestantiska särkyrkor. Några av mina lutherska vänner sade, att jag, genom att träda i full gemenskap med den katolska kyrkan, handlade  brådstörtat, jag hoppade framför geväret. På det svarar jag, att jag hoppas att de har rätt, och att om det någon gång, på något sätt som inte kan förutses, blir en kyrklig försoning och ett helande av 1500-talets brytning, så hoppas jag att mitt beslut skall ha spelat åtminstone en dimunitiv roll för denna lyckliga utgång.

Mitt beslut var dikterat av samvetet. Jag har visserligen aldrig funnit det i Brunners skrifter, men en professor vid S:t Louis, som varit hans student, berättade för mig att den store, konfessionelle lutherske teologen Peter Brunner regelbundet sade att en lutheran som inte dagligen frågar sig själv varför han inte är romersk katolik inte kan veta varför han är lutheran. Detta gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag hade varit luthersk präst i trettio år, och efter att i trettio år ha frågat mig själv varför jag inte var romersk katolik saknade jag slutligen svar som kunde övertyga vare sig mig själv eller andra. Så upptäckte jag till slut, inte så mycket att jag hade fattat ett beslut, som att beslutet var fattat, och jag har aldrig sett mig tillbaka utom för att spåra avtrycken av nåd, av sola gratia, varje steg på vägen.

Mitt upttagande förorsakade en del kommentarer inkluderande iakttagelsen att jag och andra, som fattat detta beslut, måste ha känt ”ett behov av auktoritet”. Detta sägs vanligen på ett nedvärderande sätt av människor som tror att de kan leva med tvivel och spänningar, som andra av oss inte kan stå ut med. Har jag känt ett behov av auktoritet, lydnad, underkastelse? Självklart. Lydnad är den med rätta föreskriv­na inställningen till sanning, och underkastelse är det egna jagets underordning under det genom vilket jaget har blivit taget i anspråk. Sanningen för befälet, och auktoritet har att göra med fullmakt, ursprunget till den befallande sanningen. Genom vilket auktoritet? Genom vems auktoritet? Det finns inte någon viktigare fråga för det rätta inriktningen av våra liv och tjänster. I annat fall skulle vi i vår predikan, vår undervisning och i hela vår ämbetsutövning bara göra det som faller oss in och genom att göra det i Guds namn missbruka hans namn.

Det var sorglustigt att läsa om hur en luthersk kyrka i detta land beslutat om en vidlyftig undersökning med sikte på att revidera sin undervisning om sexualmoral, särskilt med tanke på homosexualitet. Slående var försäkran om att denna under­sökning skulle företas ”utan förutfattade meningar”. Föreställ er det. Den kristna tron är helt inrättad på lydnad mot den mottagna sanningen i Guds själv­uppenbarelse i Jesus Kristus och mot Andens ledning av Kyrkan reflektion över denna sanning. Vid någon punkt kommer denna lutherska grupp att nå fram till sin nya lära. Gemom en komplicerad process av byråkratisk planläggning, agitation från intressegrupper och en legitimerande majoritetsomröstning kommer den måhända att nå fram till den punkt då man säger: ”detta tror, lär och bekänner vi”. Utan tvivel kommer man att citera Skriften, men, som Luther sade: bibliska texter kan vridas om som vaxnäsor för att passa. Om, som troligt är, denna grupp antar en ny lära och någon frågar med vilken auktoritet den undervisar denna nya lära, kommer det enda ärliga svaret att vara: ”Eftersom vi vill att det skall vara så”. ”Detta är vad som har beslutats i procedurer som har antagits av vår religiösa församling”, kanske de säger. ”Den är, när allt kommer omkring, en frivillig sammanslutning, så ingen har någon rätt att beklaga sig”. Genom denna kyrkas regler har Kyrkan i alla tider och den samtida universella Kyrkan, som Kristus lovade sin Andes ledning, inte fått någon röst.

Från min barndoms horisont som kyrkokristen tycktes det självklart, att om Gud haft för avsikt att uppenbara några slutgiltiga sanningar för mänsklighetens välgång och om Jesus tänkt sig en bestående lärjungagemenskap, då skulle några pålitliga medel behövas för att bevara och förmedla sådana sanningar genom århundradena. Katoliker tror att Gud har inrättat sådana pålitliga verktyg genom att ge apostlarna och deras efterföljare biskoparna auktoritet att undervisa i hans namn och genom ett löfte att vara med dem för alltid. Apostlarnas och de apostoliska kyrkornas undervisning, fast grundad i det bibliska ordet om Gud fortsätter till denna dag och skall fortsätta till tidens slut. Katoliker tror att påven och hela skaran av biskopar under vissa noggrant föreskrivna omständigheter har möjlighet att undervisa med ofelbarhet. Det är en utsaga som skrämmer många, men jag tycker inte att den skulle behöva göra det. Den innebär att Kyrkan är ofelbar och att vi har Guds löfte om att han aldrig skall tillåta Kyrkan att slutgiltigt avvika från sanningen och avfalla. Ofelbarhet är, som kardinal Avery Dulles skriver, ”helt enkelt ett annat sätt att säga att den helige Ande skall bevara Kyrkan från att använda sin fulla auktoritet till att av sina medlemmar kräva att de bifaller det som är falskt.” Utan denna försäkran, fort­sätter han, ”skulle uppenbarelsens sanning inte bevaras i igenkännlig form”. Och – skulle jag vilja tillägga – för att lyda sanningen måste vi ha möjlighet att känna igen sanningen.

Frågan om auktoritet, frågan ”Vem säger så?”, har följt Kyrkan från begynnelsen. I Korint åberopade sig några på Petrus, några på Paulus, några på Apollos och några på Kristus. Så var det också senare med montanister, arianer, nestorianer, valenti­nianer, donatister o.s.v.  Ett säkert kännemärke på en heretisk och schismatisk församling, sade Augustinus, är att den uppkallar sig själv efter en människa eller en idé snarare än med den enkla titeln ”katolsk”. Även århundraden senare, t.ex. på femtonhundratalet, försökte de som hade tillräcklig känsla för att Kyrkan inte började med deras nya teologiska insikt att rekonstruera kyrkohistorien för att passa deras syften. Sålunda sammanställde lutheranen Matthias Illyricus Flacius Magdeburg Centuries; John Knox efterföljare gjorde anspråk på att ha återupprättat den nytestamentliga kyrkans styrelseform; på samma sätt härleder de amerikanska baptisterna uppkomsten av den enda sanna kyrkan genom katarerna, valdensarna, lollarderna, albigenserna hela vägen tillbaka till Jesus själv. Alla sådana ansträngningar är försök att besvara frågan om auktoritet. Somliga är mer skrattretande än andra, men ingen är trovärdig. Som Augustinus och alla katolska lärare vet, är Kyrkans undervisning framåtriktad, den rekonstrueras inte bakifrån.

S:t Augustinus åberopade sig på securus judicat orbis terrarum – hela världens säkra omdöme, varmed han avsåg den katolska kyrkans. Nåväl, men vad gör du när detta omdöme är otydligt eller ställt under debatt? Augustinus svar är att du skall vänta i uthållig gemenskap med katolska kyrkan och i orubblig övertygelse om att den helige Ande i enlighet med vad som utlovats skall klargöra saken i sinom tid. Saken är att den apostoliska läran inte kan upprätthållas över tiden utan det apostoliska ämbetet, varmed menas ett ämbete som är apostoliskt både till sitt ursprung och apostoliskt i utövandet av sin auktoritet. Augustinus utvecklar detta argument på ett lysande sätt i sin polemik mot donatisterna, som hänvisade till S:t Cyprianus som prejudikat för att vägra erkänna traditorernas sakrament, d.v.s. deras som hade avfallit under förföljelserna. Ja, svarade Augustinus, den helige Cyprianus var förvirrad och gick just så långt; men han inväntade ett klargörande genom securus judicat orbis terrarum. Men – till skillnad från donatisterna – det enda han inte kunde tänka sig var att bryta gemenskapen med den katolska kyrkan.

De schismatiska donatisterna hävdade, att eftersom kyrkan är helig i sitt handlande och sann i läran kan den inte existera i gemenskap med det oheliga och falska. Av detta följer att donatisterna är den sanna kyrkan. På detta svarade Augustinus:

Om därför de rättfärdiga p.g.a. sådan gemenskap med de onda inte kan annat än gå under, så skulle Kyrkan ha gått under redan på Cyprianus tid. Varifrån kommer då Donatus? Var blev han undervisad, var blev han döpt, var blev han prästvigd, eftersom [du påstår att] Kyrkan redan hade blivit förstörd genom att smittas av gemenskap med de onda? Men om Kyrkan fortfarande fanns, kunde de onda inte göra de goda någon skada genom gemenskap med dem. Varför avsöndrar ni er själva?

”Varför avsöndrar ni er själva?” Augustinus fråga ekar genom århundradena, och den riktas till alla som avsöndrat sig själva från gemenskap med den katolska kyrkan. I dag kan man höra kritik om att katolska kyrkan trots all sin myndiga auktoritet tillåter nästan allting i lära och praktik, så länge som man inte formellt bryter gemenskapen med kyrkan. Det ligger en viss sanning i detta, fast jag inte anser att det är någon kritik utan en komplimang. Medan det som lutheranerna kallar publica doctrina, den offent­liga läran, i katolska kyrkan är genomskinligt klar, så är det sant att kyrkan sätter till alla krafter på att tyda varje avvikande åsikt till det bästa för att undvika det som Augustinus kallar för ”den avskyvärda och fördömelsevärda söndringssynden”. Så kan t.ex. antalet teologer, som under den förmodat auktoritäre Johannes Paulus II:s pontifikat offentligen kritiserats, förmodligen räknas på ena handens fingrar, och den enda schism som inträffat har varit den med Lefebvristerna i Frankrike. Åsiktsskill­nader, förvirring och falsk lära kan åstadkomma mycket ont, men botemedlet mot sådant ont finner man alltid i gemenskap med den kropp som har fått nådegåvan att sörja för securus judicat orbis terrarum.

Koncilier kan fara vilse, säger reformatorerna. Nej, säger katolska kyrkan, kyrkans lära är framåtriktad, och ingen definition, inklusive konciliernas, motsvarar fullständigt sanningen i dess helhet. Kyrkan har alltid med S:t Paulus lärt, att, som han säger i 1 Kor. 13, vi nu ser i en dunkel spegel men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu är vår kunskap ett styckverk, men då skall vi förstå till fullo, så som vi själva har blivit fullständigt förstådda. På väg mot den eskatologiska fullheten – en väg som ofta är ojämn, villosam och konfliktbeströdd – har kyrkan blivit lovad att hon aldrig, aldrig oåterkalleligt, skall ta miste på vägen. Vi kan inte önska oss allting, men detta är nog; det är mer än nog.

Kyrkans lära lever framåtriktad, den är inte rekonstruerad bakifrån – vare sig från 400- eller 1500- eller 1800- eller 2000-talet. Men genom alla förändringar i att leva framåtriktad, hur vet vi vad som är förvanskning och vad som är autentisk utveck­ling? Låt oss minnas kardinal Newmans tankar om lärans utveckling, tankar som införli­vats med magisteriets undervisning. Han föreslog sju kännetecken för autentisk utveckling: autentisk utveckling bevarar kyrkans apostoliska form; den reflekterar kontinuiteten i principerna för att pröva det okända genom det kända; den demonstrerar kraften i att assimilera det som är sant även i det som är postulerat emot den; den följer en logisk utveckling; den förutser framtida utvecklingar; den bevarar tidigare utvecklingar; och genom alltsammans gör den anspråk på och demonstrerar läroauktoritetens styrka. Så kommer det sig, som Vincent av Lerin sade på fyrahundratalet, att i en autentisk läroutveckling framkom­mer ingenting i kyrkans ålderdom som inte fanns latent i hennes ungdom. Sådan var den sanning som Augustinus upptäckte, en sanning ”alltid gammal, alltid ny”.

Så kommer det sig att denne kyrkokristne, denne son av S:t Johannes lutherska kyrka i Pembroke, denne forne lutherske präst i S:t Johannes evangelistens församling i Brooklyn, den 8 september 1990 blev ledd av sitt skyddshelgon, S:t Johannes evangelisten, till att upptas i Kyrkans fulla gemenskap genom kardinal John O´Connor i hans huskapell. På allt sätt, inklusive mitt medvetande om S:t Johannes förbön, är kontinuiteten mer slående än diskontinuiteten. I enlighet med orden från Andra vatikankonciliet står mina protestantiska bröder och systrar i kraft av dopet och tron på Kristus sant men ofullständigt i gemenskap med den katolska kyrkan. Något som naturligtvis också betyder att jag, sant men ofullständigt, står i gemenskap med dem. Dessutom, och enligt samma koncilium, dras all den frälsande och helgande nåd som finns utanför den katolska kyrkans gränser mot fullkom­ningen av denna ofullständiga gemenskap. Somliga anser att katolska kyrkan gör anspråk på att vara självtillräcklig, men det är inte sant. Hennes ecklesiologi är sådan, att hon, av alla kristna gemenskaper, vet sig själv vara den mest behövande. Ingenstans bes orden Ut unum sint, ”att de alla må vara ett”, så ivrigt; ingenstans känns såren efter vår brutna gemenskap så intensiva; ingenstans är förpliktelsen till försoning så obeveklig och oåterkallelig.

Det skulle behövas en helt annan essä för att överblicka de rådande framtidsutsikterna för en sådan försoning. Det må vara nog att konstatera, att vare sig det gäller de ortodoxa kyrkorna i öst eller de åtskilda gemenskaperna i väst, så är det svåra tider för ekumeniken, svåra tider för hoppet om kristen enhet. Men kyrkan har upplevt många tider som har varit svårare, mycket svårare. Hon har lärt sig att den bättre delen av trohet ibland helt enkelt består i att uthålligt vänta på den helige Andes rörelse mot möjligheter som Kyrkan varken kan förutse eller kontrollera, men för vilka vi tillsammans måste be.

Vad beträffar nuet, slutar jag där jag började – liksom jag i mitt liv började där jag har slutat – genom att än en gång säga: ”Ni, med vilka jag rest i det förgångna, ni skall veta att vi fortfarande reser tillsammans. I fråga om Kristi och Kyrkans mysterium har ingenting gått förlorat, och det brutna skall bli helat. Om – som jag är övertygad om – min gemenskap med Kristi kyrka nu är mera fullständig, så följer därav att min enhet med alla som är i Kristus nu är desto starkare. Vi reser fortfarande tillsammans.”

Denna essä av Richard John Neuhaus publicerades i aprilutgåvan 2002 av First Things.

Övers. Sten-Bertil Risberg

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved