av Gary Isbell

Eve Lavallière, artistnamn för Eugénie Fenoglio, föddes i Toulon i Frankrike den 1 april, 1866. Hon var andra barnet och enda dotter till Émile and Albanie Fenoglio, och skulle senare komma att beskriva sin barndom i dystra ordalag. ”Som barn visste jag inte vad en mors kärlek och omvårdnad var för något. Mitt liv bestod av tårar och lidande från det jag nådde den ålder då man börjar fundera över saker och ting.” Hennes far som var skräddare, alkoholist och fritänkare besvärade ofta familjen genom missunnsamt grubbleri och starka vredesutbrott. Modern blev ofta tvungen att fly med barnen och finna tillflykt hos släktingar tills hennes make lugnat ner sig. Detta pågick tills han en dag tog sin pistol och siktade mot hustrun och dödade henne. Därefter riktade han pistolen mot dottern men sköt inte utan sköt sedan sig själv istället.

Eves liv var fullt av umbäranden och lidanden tills hon anslöt sig till ett resande teatersällskap. Hennes skönhet, röst och distingerade uppträdande gjorde att hon genast fick framgång och blev antagen på de bästa teatrarna i Paris. Hon blev den mest berömda aktrisen i Frankrike och en idol för många. Hela världen beundrade och försökte ta efter hennes håruppsättningar och eleganta kläder  och önskade ivrigt äga parfymer, tvålar och skönhetsmedel “à la Lavallière.”

Kung Carlos av Portugal, kung Leopold II av Belgien, kung Edward VII av England, Heinrich av Bayern, diplomater, magnater och prinsar kom för att höra och applådera henne. Bländad av framgången kastade hon sig in i syndens vida hav.

“Guld och dyrbarheter flöt genom mina händer,” erkände Eve. ”Jag hade allt som denna världen kan erbjuda, allt jag önskade mig. Och ändå var jag den olyckligaste av varelser.” Fastän hennes bostad var ett praktfullt palats i Paris och hon var omgiven av lyx, ägde ett ekipage och till och med en bil till sitt förfogande – bilar var mycket sällsynta på den tiden – plågades hon av samvetskval. Mer än en gång försökte hon begå självmord, en gång till och med efter en bejublad föreställning i London. 

Vägen till Damaskus
I juni 1917 ville Eve resa bort och vila sig från världens oro och larm och förbereda de sånger och recitationer hon skulle uppföra i Förenta Staterna. Därför hyrde hon slottet Porcherie i Chanceux nära Tours. Där drog hon sig tillbaka tillsammans med Leonia, en ung belgisk flyktingkvinna som hon mött i Paris år 1915 och som blev hennes följeslagare och livslånga förtrogna. Förvaltaren av slottet var kyrkoherden i församlingen, fader Chasteigner, en enkel, spartansk och from man, som hyste äkta omsorg om sina församlingsbors själar.

Dagen som följde på Eves ankomst var en söndag. Fader Chasteigner som noterade att hon inte var närvarande vid mässan, avlade visit hos henne och uttalade sin oro. Eve lovade att nästa söndag skulle hon inte utebli från mässan och följande söndag, när den gode kyrkoherden predikade om syndare som omvänt sig, deltog hon i mässan, men på ett lättfärdigt sätt, utan att verka ta den på allvar.

Kyrkoherden besökte slottet igen den eftermiddagen och sade till Eve: ”Vad synd att du saknar tro!”

“Men vad är då tron?” svarade Eve i en ton hos den som förlorat den för alltid.

Sedan berättade hon för honom om sina erfarenheter med spiritism, i vilka som hon sade djävulen tog del. ”Jag tog tillfället i akt att be honom att ge mig tillbaka min ungdom, som var det jag mest önskade mig, och att bota mig från tarmkatarr. Satan lovade att göra det på villkor att jag blev hans. Jag accepterade och tillade att min livsstil var sådan att den säkert skulle vinna honom många nya anhängare. Han blev så klart helt nöjd och försvann.”

“Några dagar senare deltog jag i ännu en spiritistisk seans, och även där var djävulen närvarande. Jag klagade på honom och sade att han inte uppfyllt sitt löfte. Som svar försäkrade han att han skulle göra det jag bad honom om men under ännu ett villkor: Att jag inte skulle göra korstecknet när jag mötte ett begravningståg. Det var det enda resten av religion som återstod i mig.

“Men fortfarande gjorde Satan ingenting för mig. Under nästa seans tog jag till orda argt och uppbragt och kallade honom för bedragare och en lurendrejare. Vid det laget hade jag förstått att spiritism inte var något annat än en fars och att djävulen inte existerade.”

“Men jag kan försäkra er att han existerar,” sade den gode prästen, hoppade upp på sin cykel och gav sig iväg utan vidare krus.

Eve som var slagen av häpnad över hans övertygelse började tänka. ”Om djävulen existerar, då existerar Gud. Och om Gud existerar vad gör jag då i denna värld? Vad är det jag gör med mitt liv?”

“Nästa morgon”, påminner sig Leonia, ”tog vi en promenad framför slottet när kyrkoherden dök upp.”

“Mademoiselle,”sade han, ”det Ni berättade för mig igår gjorde mig orolig. Jag måste erkänna att jag tillbringade största delen av natten i bön, jag bad Gud att ge mig råd hur jag skulle bära mig åt med Er. Jag firade också den Heliga Mässan för denna intention. Se här, jag tog med mig Den heliga Maria Magdalenas liv av fader Henri Lacordaire. Läs boken knäfallande och Ni kommer att se vad Gud kan göra med en själ sådan som Er.”

“Efter lunch,” fortsätter Leonia, “slog sig Eve ner vid köket, öppnade dörrarna så att tjänarna kunde höra henne och började läsa med hög röst. Allteftersom hon läste greps hon av en allt större entusiasm. Aldrig hade jag hört henne läsa med sådan övertygelse. Jag satte mig vid hennes fötter och började gråta. Även tjänstefolket var rörda. Eve fortsatte att läsa med en röst som då och då bröts av snyftningar.” 

Eve och Leonia tillbringade resten av veckan i stilla tillbakadragenhet, i bön och meditation.

“Och jag då, ärade Fader?”
“Så blev det söndag igen, den 10 juni,” säger Leonia. “Vi gick till mässan men denna gång var Eve på ett helt annat humör. Det var denna dag, under lunchen, som jag vågade säga till  henne: ’Jag skulle vilja göra min första kommunion. Jag är 23 år gammal och har aldrig tagit emot kommunion, men nu vill jag göra det.’”

Eve blev rörd. Hon inte bara uppmuntrade Leonia utan erbjöd sig att ordna med allt omkring denna händelse och att lovade att ta emot kommunionen samtidigt med henne. Hon sade också: ”Från och med nu var snäll och kalla mig inte ‘my lady.’ Kalla mig bara ‘Eve,’ för du är min syster och jag är din.”

När kyrkoherden sedan kom och hörde vad Leonia hade beslutat lovade han att hjälpa henne. Eftersom hon först behövde undervisning sade han att han skulle undervisa henne i katekesen. Kyrkoherden gjorde sig beredd att lämna dem men Eve höll kvar honom.

— Och jag då, ärade Fader?

— Du?

— Ja, jag! Jag lovade den här lilla flickan att jag skulle hjälpa henne, bli hennes fadder och ta emot den heliga kommunionen tillsammans med henne.

— Men . . . .

— Ja, jag vet. Jag är en syndare och har inte levt som en kristen bör göra, men trots det hoppas jag att det inte är för sent för mig att återvända till Gud.

Leonia skriver: ”Jag kan fortfarande se Eve för mig på gången framför slottet, hur hon går med energiska steg bredvid kyrkoherden och med hög röst anklagar sig själv offentligen för sina synder. Den gode prästen verkade generad.

— Vänta, vänta lite! protesterade han. Och framför allt, var inte så högljudd!

— Vänta? Vänta på vad? Kan inte Leonias lycka också bli min?

— Det är bara det att…. Jämfört med Er är Leonia bara ett barn. Hennes fall är enkelt. Men Ni, Ni är Eve Lavallière . . . Ni är en känd gestalt… Ert liv är känt för allmänheten. Jag kan inte behandla Er på samma sätt. Dessutom har ni sysslat med spiritism. Det rör sig om ’reserved sin’” (en synd som kräver biskopens tillåtelse innan prästen ger avlösning för den, den beviljas i de flesta fall).

— Åh min Gud! Jag är så olycklig. Gud bryr sig inte om mig för jag är en så stor syndare.

— Lugna Er, Mademoiselle! Gud älskar Er och för att bevisa det kommer jag genast att bege mig till Tours för att be om den nödvändiga tillåtelsen.

— Och om man inte vill ge den?

— Det kommer man att göra. Vad skulle man ha för skäl att vägra? Mademoiselle, jag kommer tillbaka inom en timme och då har jag alla nödvändiga dokument med mig.

Med de orden försvann den gode prästen på sin cykel. Eve blev klar i ett tillstånd av ängslan, jämrande sig och gråtande.

Eves enda tröst i sin sorg var enligt Leonia hennes förtröstan på Vår Fru! ”Vad det gör mig gott att tänka på henne. Förr brukade jag älska henne och jag har aldrig helt och hållet glömt henne. Jag brukade sända henne de blommor man gav mig. Hon kommer att ha förbarmande över mig!”

Men trots detta blev Eves oro allt större, ju längre hon väntade. Slutligen greps hon av förtvivlan. Hon föll på knä och lyfte händerna mot himlen. Badande i tårar utropade hon: ”Herre, ta mig! Låt mig dö, jag står inte ut längre!”

Just i det ögonblicket ropade Leonia, som tittade ut genom fönstret: “Goda nyheter! Jag ser honom, han har äntligen kommit! Han cyklar allt vad han orkar!” Eve rusade ut för att möta honom.

“Så länge jag lever,” skriver Leonia, “kommer jag aldrig glömma hennes glädjeskri. Jag kommer alltid att se henne för mig, hur hon föll på knä i gräset och uttryckte sin lycka och tacksamhet till Gud.”

“Må Herrens frid vare med Dig, min dotter!” sade prästen och hoppade av cykeln. ”Generalvikarien gav mig genast tillåtelsen.”

Eve reste sig upp, lugn och som förklarad. Hur uppmärksamt och med vilken stor tacksamhet lyssnade hon inte på dessa fridens ord!

Under en hel vecka förberedde de två väninnorna sig för bikten och den Heliga kommunionen. De vandrade tillsammans över vetefälten varje morgon för att komma till prästgården. Där satt de sedan sida vid sida på den gamla soffan i samtalsrummet och som två väluppfostrade barn läste de upp sin katekesläxa. På eftermiddagen brukade fader Chasteigner bege sig till slottet för att tala om Himlen och sådant som handlade om Gud. Fader Chasteigner gav var och en av dem en rosenkrans och det var Eve som lärde Leonia hur man använder den. När det var dags att förbereda sig för generalbikten, ”skrev vi upp våra synder på pappersark så vi inte skulle glömma något,” sade Leonia.

Kyrkan där hon biktade sig	Minnseplakett

På eftermiddagen före den viktiga dagen befann de sig båda två i Eves rum och bad sina böner högt. Eve sade: ”När jag var barn, var det brukligt att man dagen före den första kommunionen bad våra föräldrar om förlåtelse för de fel vi begått mot dem.” Därpå kastade hon sig själv på knä vid Leonias fötter och bad henne lidelsefullt: ”Förlåt mig, Leonia, för att jag varit en så dålig förebild för dig och för all smärta jag förorsakat dig.” Leonia gjorde sammaledes och efteråt drog de sig tillbaka var och en till sitt rum för att invänta den stora dagen.

Slottet ”La Porcherie” där Eve Lavalière konverterade den 7 juni, 1917.

Död för världen
Äntligen blev det morgon. Det var en mulen och regnig dag som grydde. ”Idag är det du som har företräde, Leonia,” sade Eve, ”för det är du som gör din första kommunion. Du ska bikta dig och ta emot den heliga kommunionen före mig.” De fann kyrkan draperad i sorgflor för man skulle fira en mässa senare för en soldat som dött i kriget. ”De förbereder en begravning,” förklarade Eve. “Och på denna dag,  Leonia, kommer även vi att begrava vårt liv i synd.”

“Fader Chasteigner väntade på oss i den övergivna kyrkan,” erinrar sig Leonia. “Han tände ett ljus inför den Allraheligaste Jungfrun och steg in i biktstolen. Jag gick in först och knäböjde där. Sedan jag hade biktat mig var det Eves tur. Efter bikten tycktes det mig att hon redan hade tagit emot den Heliga kommunionen, så rent var uttrycket i hennes ansikte och så samlad var hon.”

Den lycka som bara kan komma från Gud
Fader Chasteigner återvände till helgedomen. Eve och Leonia knäböjde förväntansfullt vid altarringen. ”När kyrkoherden tände altarljusen badade hans ögon i tårar. Så som vi kommit överens om tog jag emot kommunionen först och Eve strax därefter. Prästens hand darrade när han gav henne den Heliga hostian. Hon var vit, som om hon var död, när hon tog emot sin Gud. När jag återvänt till min plats stannade jag bara en kort stund i andakt, för långt utdragen bön var inte något som passade mitt temperament. Men Eve verkade befinna sig i en annan värld.  

“Vi var bjudna på brunch i prästgården. På ett tecken från den ärade fadern, ropade jag på Eve flera gånger. Men hon var så djupt försjunken i sina böner att hon inte hörde något. Slutligen gick fader Chasteigner själv och skakade henne så att hon kunde återvända till jorden.

“Vilket lycklig och strålande firande! Efter det återvände vi till fots genom de soldränkta fälten, för solen hade fått bukt med moln och regn. Eve jublade av glädje. ’Tycker inte du, Leonia, att fälten har skönare toner och att blommorna idag är vackrare än någonsin?’ Vi kände oss skira som skuggor.

“Eve skulle alltid anse att denna dag, den 17 juni, 1917, var den allra mest särskilda dagen i hennes liv. Hon betraktade den som den dag då hennes liv verkligen började. Hon avstod från teatern för alltid, sade upp sina kontrakt, gjorde sig av med sina smycken och förkastade allt som påminde henne om hennes tidigare liv. Efter sin omvändelse skulle hon påstå: ’Det var djävulen som ledde mig till Gud!’

“‘Mitt beslut står fast,’ skrev Eve. ‘Från och med nu, är det bara Jesus som har rätt till mitt liv, för det är bara Han som givit mig lycka och frid.’”

Sann ånger
“Hon lämnade Paris för att vara i säkerhet för stadens faror, och delade ut sin enorma förmögenhet till de fattiga, till missionen och kloster och gav sig iväg till avlägsna trakter där hon bosatte sig. Hon bad Gud om mycket lidande för att sona sina forna synder och för att stiga upp till höjderna av kontemplation, dygd och helighet.”

Gud uppfyllde hennes begäran om att få lida på olika sätt. Hon önskade till exempel att gå i kloster för att sona sina synder och arbeta för syndarnas omvändelse. Trots sin stora talang för kärlek och hennes rena hjärta, blev hon gång på gång avvisad på grund av sin dåliga hälsa och berömdhet. Det var en prövning som hon accepterade fullt ut, då hon insåg att det var Guds vilja.

Under fyra år ägnade hon sju månader om året åt att tjäna en grupp lekmän i en kombinerad sjukstuga och missionärshus i Tunisien, men hennes dåliga hälsa och återkommande depressioner tvingade henne att ge upp detta arbete och återvända till Frankrike. Där förde hon tillsammans med Leonia ett liv som ägnades bön, meditation, allmoseutdelning och där hon led mycket i sin sjukdom.

Hon som hade varit hela Paris älskling, mötte intensivt lidande i slutet av sitt liv. Inte ett enda av hennes tidigare så vackra anletsdrag besparade hon att använda som soningsoffer, helgelse och apostolat. Hon tackade Gud och sade: ”Jag har syndat genom att utnyttja dessa gåvor, Herre. Nu tackar jag Dig att du tillåter mig att sona mina synder genom lidande.”

— Lider Ni mycket?
— Ja, hemskt mycket, svarade hon.
— Har Ni något hopp om att bli botad?
— Nej, inget alls. Men jag är så lycklig! Ni kan inte ana hur lycklig jag är.
— Även när Ni lider så?
— Ja, och på grund av det. Jag är i Guds händer. Tala om för mina tidigare vänner att Ni just har mött den lyckligaste människan i världen.

I sitt sista brev skrev hon:

”Hela min varelse och hela min vilja är riktade mot detta mitt yttersta mål: att älska Gud. Han som älskar mig så mycket trots mitt förflutna och mitt nuvarande elände.”

Hon dog den 10 juli, 1929, vid 63 års ålder. På hennes grav placerades ett enkelt kors med dessa ord som hon själv hade bett skulle stå där:

Jag lämnade allt för Gud;
Han ensam är tillräcklig.
O Du som skapade mig,
Ha förbarmande över mig.

 

20100308

Övers.: NH

Se även: Orginalartikel från New York Times 1921