Betydelsen av vigningen den 25 mars
och dess konsekvenser

av Roberto de Mattei

 

 

Vilken betydelse har invigningen av Ryssland och Ukraina till Marie obefläckade hjärta, som gjordes av påven Franciskus vid Peterskyrkan den 25 mars 2022?

I uppenbarelsen den 13 juli 1917 i Fatima meddelade Vår Fru till de tre små herdebarnen: "Jag kommer för att be om vigning av Ryssland till mitt obefläckade hjärta och förening i bot de första lördagarna." I en efterföljande privat uppenbarelse till syster Lucia, som ägde rum den 13 juni 1929 i klostret Tuy, sade Vår Fru att "ögonblicket har kommit då Gud ber den Helige Fadern, i förening med alla världens biskopar, att göra vigningen av Ryssland till mitt obefläckade hjärta, med löftet att på detta sätt att rädda landet”.

Varken Pius XI eller hans efterträdare beviljade denna begäran; förutom delvis. Pius XII vigde Ryssland till Marie obefläckade hjärta 1952, men utan att få världens biskopar att delta i hans aktion. 1984 använde Johannes Paulus II neologismen "anförtroende" (entrustment) istället för termen "vigning" och nämnde inte specifikt Ryssland. De villkor som Vår Fru begärde är dock alla närvarande i påven Franciskus´ akt, som uttalade följande ord:

" Du Guds Moder och vår Moder, till ditt obefläckade hjärta anförtror och viger vi högtidligt oss själva, kyrkan och hela mänskligheten, särskilt Ryssland och Ukraina. Ta emot denna akt som vi fullgör med förtröstan och kärlek. Låt kriget ta slut och fred råda i hela världen. Ditt hjärtas ja öppnade historiens dörrar för Fredsfursten. Låt genom ditt hjärta freden gry än en gång. Till dig anförtror vi hela den mänskliga familjens framtid, varje folks behov och förhoppningar, världens oro och förhoppningar.”.

Tillägget av Ukraina till Ryssland är helt legitimt, delvis för att Kiev är den ryska civilisationens vagga och Ukraina var en del av Ryssland 1917. Användningen av termen "högtidligt" ger också särskild betydelse åt den Helige Faderns handling, vilket framfördes på Peterskyrkan under en stram botgöringsceremoni. I centrum av basilikan fanns inte påven, utan statyn av Vår Fru av Fatima, med kronan på huvudet och en rosenkrans i händerna, framför Confessios starkt upplysta altare. De som fruktade stunder av vanhelgande eller avvikelse från kyrkans seder och traditioner fick en överraskning. Påven Franciskus utförde denna handling omgiven av kardinaler, biskopar, representanter för den diplomatiska världen, präster, religiösa män och kvinnor och vanliga troende: en betydande del, nästan ett mikrokosmos av den katolska världen. I samma ögonblick, över hela världen, anslöt sig tusentals biskopar och präster till vigningens ord. Schwetzergardet som stod orörliga runt den påvliga tronen verkade återge ett minne, långt avlägset men aldrig raderat ur historien.

Om det faktum att vigningen motsvarade de förfrågningar som Vår Fru gjorde till de tre små herdarna i Fatima, råder nästan enhällighet. De få uttrycken för oliktänkande från vissa traditionalister rör inte själva handlingen utan Franciskus person, som anses otillräcklig när det gäller att utföra en handling av så övernaturlig betydelse. Det måste dock sägas att för några av dessa traditionalister har påven Franciskus förlorat pontifikatet. Om Franciskus inte är den legitime påven är det uppenbart att hans handling är olaglig och ogiltig. Om han tvärtom, trots alla reservationer som man kan ha i hans avseende, sitter han i Petri stol legitimt, kan en handling från honom inte annat än vara giltig, oavsett vad han har gjort i det förflutna och hans avsikter, som endast Gud vet.

Det kan tyckas paradoxalt att en påve så öppen för sekularisering som Franciskus skulle vara upphovsman till en handling som i sig är negationen av den sekularistiska principen. Sekulariseringen är i själva verket en process av det ökande utanförskapet av Gud från den offentliga sfären. Vigning bekräftar istället Guds herravälde över nationer och över samhället som helhet. Detta är anledningen till att progressiva teologer och "minimalistiska" mariologer alltid har motsatt sig användningen av termen "vigning", på offentlig och individuell nivå. Under Vatikanen II noterade p. Yves Congar (1904-1995) i sin dagbok: "Jag för den tuffaste kampanj jag kan mot en vigning av världen till Marie obefläckade hjärta, eftersom jag ser faran att detta kan leda till bildandet av en rörelse” (Diario del Concilio: 1969-1966, Edizioni San Paolo, 2005, vol. II, s. 120).

På samma sätt skrev Montfortianaren Stefano De Fiores (1933-2012), i sin postuma essä "Vigning eller överlåtelse", att "det är svårt att förstå hur vissa författare skulle föreslå en återgång till 'vigning till Maria eller till det obefläckade Marias hjärta', för i Fatima använde Vår Fru ett sådant språk”. Faktum är att ”år 1917 var det helt normalt att tala som Vår Fru gjorde. Vi tillåter oss inte någon kritik av det språk hon använde i just det historiska ögonblicket. Bara det att kyrkan idag har tagit en biblisk-teologisk väg som kräver ett mer rigoröst språkbruk när man talar om Kristus eller om Maria” (”Vita Pastorale”, nr 5, maj 2012, s. 30).

Tio år efter p. De Fiores död tycks Vår Fru ha vänt stegen på hans antagande att ge henne lektioner i teologi, och för att göra det valde hon ingen annan än påven som verkar vara den minst adekvata för att genomföra en "återvändande till helgelsen till Maria”. Påven Franciskus gjorde inte vigningen till det obefläckade hjärtat när han reste till Fatima den 12–13 maj 2017. Och den 12 december 2019, under en mässa tillägnad Vår Fru av Guadalupe, nekade han till och med Vår Fru titeln "Co -redeptrix”. Men den 25 mars beviljade han oväntat begäran om Fatimas budskap.

Är påven Franciskus medveten om den historiska betydelsen av sin gärning? Under ceremonin, och under de följande dagarna, verkade han vara vid dålig hälsa och nästan överväldigad av händelser. Att vigningen uppfyllde de villkor som Vår Fru önskade betyder inte att det straff som skymtar över mänskligheten kommer att avvärjas. För att detta ska hända, bör vigningen åtföljas av reparativ övning de första lördagarna i månaden och framför allt av en djup anda av botgöring. Dessa villkor saknas och världen fortsätter att rusa mot avgrunden, men invigningen den 25 mars tillkännager för oss att timmen för uppfyllandet av Fatimas profetia närmar sig, och detta innebär stor tuktan men framför allt den slutliga segern för Marie obefläckade hjärta.

I ett brev till p. Gonçalves daterat den 18 maj 1929 berättade syster Lucia om ett samtal som hon hade med Vår Herre 1936 om vigningen av Ryssland:

”Intimt har jag talat till Herren om ämnet; och för inte så länge sedan frågade jag honom varför han inte skulle omvända Ryssland utan att hans helighet gjorde invigningen. "För att jag vill att hela min kyrka ska erkänna denna vigning som en triumf för Marie obefläckade hjärta, och på så sätt utöka Hennes hängivenhet och placera vid sidan av hängivenheten till Mitt gudomliga hjärta, hängivenheten till det obefläckade hjärtat". Men, o min Gud, den Helige Fadern kommer inte att tro mig om Du själv inte rör honom med en speciell inspiration. ’Den helige Fadern! Be mycket för den Helige Fadern. Han kommer att göra det, men det kommer att bli sent! Ändå kommer Marie obefläckade hjärta att rädda Ryssland. Det har anförtrotts henne.”

Fatima tillkännager inte världens undergång eller antikrists ankomst, utan Marieobefläckade hjärtas triumf, som är den kristna civilisationen, helig eftersom den är beordrad av Gud och fridfull eftersom den är föremål för Guds eviga Son, skapad människa, vars namn är Princeps pacis, som Pius XII påminde om i sitt radiomeddelande av den 24 december 1951 och som påven Franciskus kallade honom den 25 mars. Vigningen av Ryssland kommer att påskynda timmen för det obefläckade hjärtats triumf, och föra med sig ny nåd av omvändelse till världen. Detta är tillräckligt för att fylla hjärtan hos dem som är hängivna Fatima med glädje i denna mörka stund av vår historia.

Från Voice of the Family 

20220331

 
 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved