av Andrea Gagliarducci

(CNA) Är den nya grundlagen (1) som påven Franciskus utfärdade den 13 maj bara en modernisering av Vatikanstatens civila konstitution eller något mycket mer - kanske till och med en kopernikansk revolution i hur Vatikanstaten fungerar och förstår sig själv?

Påven Franciskus sade att han utfärdade den nya lagen "för att svara på vår tids behov". Och professor Vincenzo Buonomo, rådsmedlem i Vatikanstaten och rektor för Lateranuniversitetet, betonade i veckan att denna reform, den första på 23 år, endast syftar till att betona och värdera vissa av statens aspekter, samtidigt som den ger den vad han kallade en förnyad "missionär drivkraft".

I vissa avseenden för Franciskus' promulgering av den 13 maj staten ändå närmare modellen för en modern, sekulär stat.

Den nya lagen lämnar förvisso inga tvivel om att den civila regeringen fortfarande i hög grad är en absolut monarki, där den högste påven har alla "lagstiftande, verkställande och rättsliga befogenheter".

Men den nya lagen ger Vatikanstatens civila enheter en mer central roll, även i internationella förbindelser, och den gör nu med eftertryck stadsstaten till garant för Heliga stolens suveränitet.

Andra anmärkningsvärda förändringar är att man tillåter att lekmän utses till det lagstiftande organet, den påvliga kommissionen för Vatikanstaten, att man omstrukturerar de statsråd som ger råd till kommissionen till ett "kollegium" och att man moderniserar och skärper den skattemässiga tillsynen.

Dessutom har statssekreterarens roll tonats ned medan påvens befogenheter centraliserats, vilket har manifesterats i andra reformer under Franciskus' pontifikat.

Garantera oberoende

Franciskus nya konstitution är den tredje grundlagen sedan 1929, det år då Vatikanstaten grundades genom Lateranfördraget.

Fördraget satte stopp för den så kallade "romerska frågan". Efter att Rom och påvestaten hade annekterats till kungariket Italien 1871 uppstod problemet med hur man skulle kunna garantera självständigheten för Heliga stolen, som då befann sig på italienskt territorium.

Det var inte bara en italiensk fråga eftersom det materiella och moraliska oberoendet för påven och de organ genom vilka han utför sin tjänst för den universella kyrkan ligger i alla katolikers och alla staters intresse.

Ända sedan de moderna staternas födelse hade Heliga stolen förstått att den enda garantin för oberoende skulle vara att förvalta sin egen stat. Lösningen på den romerska frågan innebar därför att man skapade ett territorium som var så litet att det nästan verkade symboliskt, men som hade alla de beståndsdelar som en stat har: territorium, befolkning, suveränitet och rättssystem.

I dag tillhandahåller civilförvaltningen säkerhet, allmän ordning, civilskydd, hälsoskydd, hälsovård, allmän hygien, miljö och ekologi, ekonomisk verksamhet, post-, filateli- och tulltjänster, uppkoppling och nätverksinfrastrukturer, byggverksamhet, tekniska system, rörledningar och elektricitet.

Den ansvarar också för Vatikanmuseernas bevarande, förbättring och användning samt för "övervakningen av tillgångarna i hela det konstnärliga, historiska, arkeologiska och etnografiska arvet".

Efter 1929 gjordes med tiden olika justeringar av den statliga konstitutionen, men det var först under Johannes Paulus II som en ny grundlag promulgerades, den 26 november 2000.

År 1929 var det tänkt att den lagstiftande makten skulle utövas direkt av påven, med möjlighet att "delegera den lagstiftande makten för vissa frågor eller enskilda objekt till delstatens guvernör".

Lagen från 2000 fastställde i stället att den påvliga kommissionen direkt utövade den lagstiftande makten, utom i de fall då påven reserverade den för sig själv. Staten förblev en absolut monarki, men Johannes Paulus II överlämnade ledningen av makten och förvaltningen, vilket konkretiserade det faktum att påven, trots att han var kung, inte agerade som en kung.

"Funktioner", inte "befogenheter

Statssekretariatet nämns fyra gånger i lagen från 2000 och fungerade i samtliga fall som mellanhand för att lägga fram lagförslag eller statsbudgeten för påven.

Med påven Franciskus nya grundlag återgår dock påven till alltingets centrum.

Statssekretariatet nämns endast en gång - i artikel 2, där det understryks att "Vatikanstatens representation i förbindelserna med stater och andra folkrättsliga subjekt, i diplomatiska förbindelser och för ingående av fördrag, är förbehållen översteprästen som utövar dem genom statssekretariatet".

Denna artikel är praktiskt taget oförändrad jämfört med den tidigare lagen, förutom att den fastställer en mer avgörande roll för civilförvaltningen, som "deltar i de internationella institutioner som Heliga stolen är medlem i i statens namn och för statens räkning" och som "upprätthåller förbindelser och tecknar, med organ och utländska organ, handlingar som är nödvändiga för att säkerställa leveranser, förbindelser, anläggningar och offentliga tjänster". På detta sätt tar staten på sig en mer kritisk roll.

Men centraliseringen av påvens auktoritet framhävs i den nya konstitutionen genom att makten är förbehållen påven medan andra enheter endast tilldelas funktioner. Av denna anledning hänvisar den nya lagen inte till "befogenheterna" för statssekretariatet, administrationen och den påvliga kommissionen. I stället har de olika organen lagstiftande, verkställande och dömande funktioner.

Den nya lagen bekräftar också den lagstiftande funktionen för den påvliga kommissionen, som hittills har bestått av en kardinalordförande och andra kardinaler som utsetts av påven. Men nu finns denna nyhet: "Andra medlemmar" kan också utses i kommissionen, inklusive lekmän och kvinnor.

Ytterligare en förändring är ett krav på en mer robust finansförvaltning.

Enligt den nya lagen ska en treårig ekonomisk plan som godkänts av kommissionen lämnas in "direkt för godkännande av översteprästen" utan att gå via Vatikanens ekonomiska organ eller statssekretariatet, vilket den gamla lagen krävde. Dessutom ska Vatikanstatens administrationens budget "underställas kontroll och revision av en styrelse bestående av tre medlemmar som utses av den påvliga kommissionen för en treårsperiod och som den rapporterar till".

Hur den nya konstitutionen kommer att påverka Heliga stolen är ännu oklart.

Vatikanstaten förblir i slutändan påvens område. Icke desto mindre tyder den nya lagen på att stadsstaten inte längre bara betraktas som ett stöd för Heliga stolen utan som en enhet som står närmare de sekulära och moderna staterna, vilket den aldrig tidigare har gjort. Det kan vara en nödvändig och välkommen uppdatering av statens struktur, men kan det också underminera institutionen Heliga stolen?

Från CNA med benägna rättigheter
Övers. Red.

20230519

(1) Se lagen här, finns endast på italienska