av Mons. Brunero Gherardini

Firandet av 50-årsjubileet har börjat. Än så länge har inte medierna slagit på trumman om händelsen men det märks att något är på gång. 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliet kommer att hos medierna väcka de mest fantastiska lovord. Inte ett uns av den kyliga eftertanke som hade varit av nöden i detta sammanhang, som ett ögonblick av en kritiskare och mera djupgående analys av konciliets innebörd. Vi har redan sett början till olika lösryckta påståenden och upprepningar av det vi nu hört i 50 års tid: Andra Vatikankonciliet är Traditionens höjdpunkt och samtidigt sammanfattning. Det utlyses redan internationella konferenser om detta det viktigaste och mest betydelsefulla av alla ekumeniska koncilier. Det kommer att anordnas andra, mer eller mindre viktiga, på vägen. Och kommentarerna om detta ämne blir fler och fler. L’Osservatore Romano gör naturligtvis det de kan och talar särskilt om den trohet vi är skyldiga Läroämbetet (den italienska upplagan, den 2 december, 2011, s. 6):

Andra Vatikankonciliet är en händelse som vilar på en läromässig grund, och därför … Tidningens argument är att varje händelse som hör ihop med Läroämbetet bör betraktas som något som kommer från herdarna som genom den apostoliska successionen ”talar i sanningens ljus” (DV [Dignitatis Humanae] 8), ”beklädda med Kristi auktoritet” (LG [Lumen Gentium] 25), ”i den heliga Andens ljus” (ibid.).

Bortsett från det faktum att detta endast bevisar Andra Vatikankonciliets auktoritet genom att hänvisa till Andra Vatikankonciliets dokument, vilket kan kallas en petitio principii [cirkelargument], framgår det klart att en sådan bevisföring utgår ifrån att Läroämbetet är något absolut, en enhet som är oberoende av allt och alla, utom av den apostoliska successionen och den heliga Anden. Och även om den apostoliska successionen garanterar de heliga påbudens rättmätighet, är det svårt att garantera att den helige Anden verkligen inträder inom de ramar som diskuteras här.

En sak står däremot utom all fråga: inget i världen, denna värld som innehåller de skapade tingen, äger det absolutas gåva.  Allting är i ständig förändring, i en kretsgång av inbördes beroende och därför är allt tillfälligt, allt har en början och ett slut: allt är ändligt, allt har en början och kommer att få ett slut. ”Mutantur enim,” brukade den store Augustinus säga, ”ergo creata sunt.” [”Ty de förändras, alltså är skapade ting.”] Kyrkan är inget undantag, varken vad gäller Traditionen eller Läroämbetet. Det rör sig om upphöjda verkligheter, högst upp på skalan när det gäller skapelsen, och begrepp som äger egenskaper som får det att svindla, men trots detta rör det sig inte om det allra högsta. Eschaton, den högsta verkligheten, är Gud och endast Han. Vi hör ofta kommentarer som vänder upp och ner på detta objektiva faktum och ger dessa upphöjda verkligheter en betydelse utöver deras begränsningar, med andra ord gör dem till något absolut. Resultatet blir att de berövas sin ontologiska status och blir till overkliga antaganden. När man gör så tar man på samma gång ifrån dem den storhet de äger som upphöjda verkligheter.

Nedsänkt i den Treenighet i vilken hon skapades existerar och verkar Kyrkan i tiden som Frälsningens sakrament. Denna natur som på en gång är mänsklig och gudomlig (vilket gör henne till en mystisk fortsättning på Kristus) ifrågasätter jag inte, ej heller hennes grundläggande egenskaper (enhet, helighet, katolska och apostoliska karaktär), ej heller hennes struktur och tjänande egenskap, men allt detta finns ändå inom denna världens verklighet som fått makten att genom sakramenten förmedla den gudomliga närvaron, men alltid som en inomvärldslig verklighet och detta måste ju per definition utesluta det absoluta.

I vilket fall som helst, hon härrör sin identifikation från Traditionen, ur vilken hon får sin kontinuitet med sig själv, vilken hon har sin livsande att tacka och ur vilken hon får säkerheten att hennes igår alltid blir idag vilket gör henne i stånd att förbereda hennes imorgon. Traditionen ger henne den inre rörelsen som driver henne mot framtiden, på samma gång som den skyddar nuet och det förflutna. Men inte ens Traditionen är något absolut. Den började med Kyrkan och kommer att sluta med Kyrkan. Endast Gud kommer att bestå.  

Kyrkan utövar en ”kvalitetskontroll” över Traditionen, dvs. bedömer vad som är äkta och vad som inte är det. Detta gör hon med hjälp av ett verktyg som aldrig saknar ”sanningens ljus”, förutsatt att hon inte låter frestelsen till det absoluta leda henne vilse. Detta verktyg som hon kan använda är Läroämbetet, som sköts av påven, efterträdaren till den förste påven, aposteln Petrus, i påvestolen och biskoparna som är efterträdare till de tolv lärjungarna när de tjänar kyrkan eller lokala avdelningarna av denna. Det borde vara onödigt att påminna om de vanliga benämningarna: att Läroämbetet, vare sig det uttalar sig som ett ekumeniskt koncilium eller som påve, är högtidligt, när den förre eller den senare definierar sanningar som handlar om tro eller moral. Det är ordinarie, om det är påven som uttalar sig inom sitt ämbete eller biskoparna alla tillsammans och i förening med påven. Det är mycket viktigare att definiera inom vilka gränser som Läroämbetet anses äga ”sanningens ljus”.

Först och främst måste det framhållas att Läroämbetet inte är någon super-kyrka som ålägger kyrkan sina bedömanden och riktlinjer. Det är inte heller någon privilegierad grupp som står över Gudsfolket, en mäktig auktoritet som man obönhörligen måste lyda. Den är istället en diakonia (tjänande). Men det är också en uppgift som skall utföras – ett munus, särskilt ett lärarkall – munus docendi som inte kan och inte får sätta sig själv ovanför kyrkan. Det är ju kyrkan ur vilken och genom vilken det har fått sin existens och verkar. Ur subjektiv synvinkel sammanfaller det med den lärande kyrkan, påven och biskoparna i förening med påven, när hon lär ut trons sanningar. Ur den exekutiva synvinkel är det verktyget som användes för att utföra denna funktion (att lära).

Alltför ofta betraktas verktyget som om det hade ett värde i sig själv och man försöker då kväva varje diskussion i lindan som om detta verktyg stod över kyrkan och som om den inte hade att ta hänsyn till den överväldigande Traditionen som den måste ta emot, tolka och överföra i all dess integritet och trohet. Och det är just här som begränsningarna blir tydliga, dessa begränsningar som skyddar Traditionen från hybris och frestelsen att tro att vi har att göra med det absoluta.

Om den första av dessa begränsningar, den apostoliska successionen, behöver vi inte uppehålla oss. Det är inte svårt att bevisa, fall efter fall, att successionen har följts och att därför sanningens ljus som fanns hos apostlarna har överförts till deras efterträdare. Däremot måste vi säga ett par ord om den andra begränsningen, den helige Andes hjälp. Många människor i våra dagar resonerar på följande sätt: Kristus lovade apostlarna, och följaktligen deras efterträdare (med andra ord den lärande kyrkan) att Han skulle ge dem den heliga Anden till hjälp att munus docendi i sanning. Därför skulle alla fel avvärjas från början. Ja, Kristus gav ett sådant löfte men han angav också villkoren för att detta skulle uppfyllas. Emellertid kan vi se att en allvarlig betydelseglidning skett just i sättet på vilket man hänvisar till detta löfte: antingen återger man inte Kristi ord eller när man citerar dem ger man dem en annorlunda betydelse. Låt oss se vad det handlar om.

Löftet finner vi framför allt i två passager i Johannes evangelium: Joh 14:16, 26 och 16:13-14. Redan i den första passagen återfinner vi de tidigare nämnda begränsningarna klart och tydligt. Ja, Jesus stannar inte vid löftet om ”sanningens anda” – lägg märke till att sanningen står i bestämd form! Detta återger den grekiska bestämda artikeln της, som ska översättas med genitiv-s som om sanningen var något som kunde väljas som attribut till den heliga Ande eller ej. Medan det i själva verket är så att Han personifierar det – men i förväg förklarar hur den fungerar.  Han önskar påminna om att Han, Jesus, hade lärt ut den förut. Det handlar alltså om att ge hjälp till att behålla den uppenbarade sanningen, inte att kombinera den med andra eller annorlunda sanningar, eller sanningar som anses skola uppenbaras längre fram.

Den andra av dessa två passager från Johannesevangeliet tjänar till bekräftelse av den första, den går mera in i detalj och ger ytterligare förklaringar. Den heliga Ande kommer sannerligen att ”vägleda er med hela sanningen”, även med den sanning som Jesus tiger om eftersom den är något som lärjungarna ännu inte förmår ta emot (16:12). När Anden gör det kommer den ”inte att tala av sig själv utan förkunna det han hör … Han kommer att ta emot av mig det han låter er veta.” Därefter kommer det inte att finnas några flera uppenbarelser. Denna enda uppenbarelse tar sitt slut med de människor till vilka Jesus nu talar. Han uttalar sina ord med en otvetydig mening som gäller den lära som Han ger lärjungarna och bara den. Detta är inte ett kryptiskt språk, det är ytterst klart och tydligt. Vi kan protestera mot att det som Jesus inte säger nu men som den heliga Ande kommer att säga blir något helt nytt. Men det faktum att Han begränsar sin hjälp till att vägleda människorna mot all sanning som Kristus uppenbarat gör att det inte kommer att det nya inte kommer att vara så sensationellt. Om det kommer något nytt så kommer det att betyda en ny uppfattning, inte nya sanningar. St. Vinvent av Lerins säger det mycket klart: ”eodem sensu eademque sententia” [”på samma sätt och med samma betydelse”]. Kort och gott, de som anser att den helige Ande ingriper så fort ett löv prasslar eller något nytt händer, dvs. särskilt de som mäter kyrkan mot den dåvarande kulturen och mot den så kallade mänskliga värdigheten har fel. De inte endast vänder upp och ner på själva strukturen hos kyrkan utan utelämnar även de två passagerna ur den Heliga Skrift som vi nämnde här ovan.  

Och det är inte allt. Begränsningen i hur mycket läroämbetet kan ingripa handlar även om den tekniska formuleringen. För att ingripandet ska kunna gälla måste den som utför det om det är påven svara mot följande beskrivning: ”Herde och alla kristnas lärare i fråga om tro och moral, genom myndigheten som förlänas honom i den apostoliska successionen”. Lika tydligt blir det om det istället är ett ekumeniskt koncilium, genom de vanliga formuleringarna, som anger att konciliefäderna önskar förena den kristna tron med den gudomliga uppenbarelsen och dess oavbrutna överförande. Om dessa villkor saknas kan man tala om läroämbetet endast i en vidare betydelse. Då lyder inte varje skrivet eller talat ord av påven nödvändigtvis läroämbetet. Och detsamma kan sägas om ekumeniska koncilier. Många av dessa nämnde antingen ingen lärosats alls eller inte enbart en sådan. Ibland lät de lärosatsen infogas i en kontext av interna utfall eller personliga eller partiska dispyter vilket gjorde deras anspråk på att tala för läroämbetet absurt inom denna kontext. Även idag får vi ett huvudsakligen negativt intryck av ett ekumeniskt koncilium med obestridlig läromässig och kristologisk betydelse som Konciliet i Chalcedon på grund av det till stor del uppehöll sig med skamliga personstrider. Det är inte heller en lärosats när påven uttalar sig som privatperson. I intervjuboken Världens ljus förklar påven att ”Paulus såg inte kyrkan som en institution eller en organisation, utan som en levande organism, där var och en arbetar för de andra och alla är förenade i Kristus”. Det är ju det motsatta som är sant och vi vet alla att den första institutionella formen som Paulus införde var just en pyramid vilket skulle likna en levande organism: aposteln högst upp, sedan episkopoi-presbyteroi,hegoumenoi, proistamenoi, nouthetountes och diakonoi [biskopar, präster, ledare, överordnade, rådgivare och diakoner]. Hur ansvarsområdena och tjänsterna skall fördelas är ännu inte exakt definierat men det finns redan distinktioner inom en institutionaliserad organism. Även i detta fall måste det klargöras att den kristna attityden är en respektfull attityd och också – åtminstone i princip – en som ansluter sig till denna struktur. Men om en individ finner det svårt att förena med samvete en sådant uttalande som detta, betyder det inte att han opponerar sig mot påven eller förnekar att läroämbetet äger auktoritet, det betyder bara att uttalandet inte görs som något som kommer ur detta.

Låt oss så sammanfatta denna diskussion som handlar om ifall Andra Vatikankonciliet är en del av Traditionen och om det kan sägas tillhöra läroämbetet. Det står utom allt tvivel att det gör det sistnämnda och de laudatores [lovprisare] som i nära 50 år sagt att Andra Vatikankonciliet tillhör läroämbetet behövde inte göra det, ingen förnekar att så är fallet. Men när vi hör deras översvallande och okritiska lovord måste vi ändå fråga oss: vilket Läroämbete talar vi om? Den nämnda artikeln i L’Osservatore Romano talar om ett doktrinärt Läroämbete och vem har någonsin förnekat detta? Även ett pastoralt uttalande kan vara doktrinärt om det hör till en given doktrin. Men om någon med doktrinär menar dogmatisk så har han eller hon fel. Andra Vatikankonciliet uttalade ingen dogm. Om det äger dogmatiskt värde så är det bara indirekt, när det hänvisar till dogmer som definierats tidigare. Kort och gott, Andra Vatikankonciliets läroämbete – och detta har sagts gång på gång till alla som önskar lyssna – är ett högtidligt och suveränt läroämbete.  (solemn and supreme)

En svårare fråga är i vilken grad det befinner sig i kontinuitet med Traditionen, inte på grund av att den inte skulle ha förklarat sig stå i kontinuitet med denna, utan eftersom det i vissa nyckelfrågar där denna kontinuitet behövde bevisas, ännu inte har gjort detta.

Från  Disputationes Theologicae

Msgr Brunero Gherardinio är utbildad bl.a. vid Lateranuniversitetet. Han är kanoniker vid Peterskyrkan sedan 1994 och han är rådgivare vid kongregationen för helgonförklaringar. Han har skrivit ett åttiotal böcker i olika teman och hör till en av de mera respekterade rösterna när det gäller teologiska och kyrkliga frågor, såväl inom som utom Italien.

 

Översättning: NH

Artiklar i KATOLSK OBSERVATÖR om det Andra vatikankonciliet:

Diskontinuitet eller kontinuitet. Om den rätta tolkningen av Andra Vatikankonciliet
av påven Benedikt XVI

Andra Vatikankonciliet – en debatt att öppnas?
av Brunero Gherardini

Andra Vatikankonciliet i de andra kyrkliga
konciliernas historiska sammanhang
av Walter Brandmüller

Liturgi och ekumenik: Hur skall andra Vatikankonciliet tillämpas?
av Sandro Magister

En ny syllabus för 2000-talet... 
av Sandro Magister och Athanasius Schneider

Liturgi och tradition
Intervju med msgr Nicola Bux

DEN ÖVERNATURLIGA VÄG SOM KAN ÅTERSTÄLLA FREDEN MELLAN TIDEN FÖRE OCH EFTER KONCILIET
av Enrico Maria Radaelli