Av Zenon Chocimski

Uganda är ett land som har uppnått de största framgångarna inom bekämpning av AIDS. Det är då inte så konstigt att forskare från hela världen har börjat vallfärda till detta land för att undersöka kärnan i fenomenet i Ugandas förebyggande arbete.

Det är inte enbart de stora religionerna, utan även den sekulära världen som har sina egna dogmer. Dessa ges för att tro på av mänsklighetens ”Läroämbete” vilket utgörs av dagens ”fjärde makt”, eller makten över förståndet. ”Den Nya Uppenbarelsen” som åberopas av medierna, är självklart vetenskapen som med sin empiriska metodologi innehar en auktoritet som sällan ifrågasätts av någon.

Det inträffar dock att enskilda forskare vill tillföra nya rön eller vetenskapliga bevis för att bevisa sanningshalten i de för nuvarande gällande dogmerna. Under sina utforskningar förvandlas dock dessa forskare från ortodoxa anhängare av den gällande läran till kritiska heretiker. Det visar sig då att sanningar som de har kommit fram till i sin forskning strider mot den gällande ortodoxin inom den sekulariserade världen.

Judith S. Wallerstein (Berkeley)

Professor Judith S. Wallerstein från Berkeley hade aldrig stuckit under stolen med att vara en varm förespråkare för skilsmässor. Hon hade särskilt varit irriterad på sina meningsmotståndare, som ansåg att en skilsmässa påverkade barnens senare psykosociala utveckling negativt i den splittrade familjen. Hon ansåg att krisen som skilsmässan framkallar är kortvarig och följderna av den jämförde hon med en övergående influensa. För att bevisa att skilsmässokritikerna hade fel, beslutade hon sig för att genomföra, som först i världen, en longitudinell studie. I studien jämförde hon livsöden mellan barn från skilsmässofamiljer och icke-skilsmässobarn, från det att skilsmässan ägt rum och långt in i livet. Det som intresserade henne mest var om skilsmässorna gav långtidseffekter. Därför tog hennes forskning många år. Hon startade 1971 och sina resultat publicerade hon år 2000 i boken under titeln ”The Unexpected Legacy of Divorce”

Wallersteins rapport lämnar inga tvivel: barn från splittrade hem presterar sämre i skolan. De avbryter sin skolgång oftare och är överrepresenterade i grupper som saknar adekvat utbildning. De är statistiskt sätt fattigare och är mer utsatta för känslan av att sakna grupptillhörighet. De drabbas oftare av sjukdomar, råkar oftare ut för olika typer av olyckor och missbrukar mer alkohol och narkotika. De har sist men inte minst ökade problem med bildandet av goda relationer i sina egna familjebildningar. Av forskningen framgår det även att 85 procent av alla kriminella brott begås av individer från splittrade familjer och att 80 procent av alla seriemördare kommer också från sådana familjer. Det framgår också att 80 procent av alla patienter på psykiatriska kliniker är barn till föräldrar som hade skilt sig och att skilsmässobarn är överrepresenterade med 75 procent inom självmordstatistiken. Dessa barn genomgår sin sexuella initiation tidigare än deras jämnåriga, de gifter sig mer sällan och skiljer sig mycket oftare. På så vis överför de sina problem på den framtida generationen.

Wallerstein erkänner, att hennes forskning inte enbart tvingade henne till att byta åsikter. Den öppnade även hennes ögon för ett stort samhällsproblem, vars omfattning hon tidigare inte kunde ana. Idag anser hon att det höga antalet skilsmässor har blivit källan till ett samhällsproblem, därför att chansen för barn från splittrade familjer att uppnå lycka har minimerats.

Enligt den amerikanska forskaren, är det så att ”… det stora såret som härstammar från föräldrars skilsmässa, uppenbarar sig först i vuxenlivet, då de internaliserade föreställningar av mammans och pappans relation, formar det vuxna barnets livsval.” Även om de till slut övervinner sitt trauma på grund av föräldrarnas skilsmässa, så sker det ofta efter mycket längre tid än man tidigare trott. Det kostar också många fler misstag att äntligen hamna där.

Wallerstein jämförde också trauman som orsakats av den ena förälderns död med trauman som härstammar från en skilsmässa. Det visade sig att barn är i stånd att försonas lättare och mindre smärtsamt med ett dödsfall än med en skilsmässa. På grund av denna ståndpunkt, är den amerikanska forskaren ofta attackerad av feminister. Dessa ifrågasätter inte hennes forskningsresultat men samtidigt försvarar de skilsmässor som de anser vara frihetsrörelsens landvinningar. De resultat som forskaren från Berkeley kommit fram till väcker desto större intresse bland nationalekonomerna. Wallerstein har till och med förberett en specialrapport för London School of Economics. I denna räknar hon upp inte enbart samhällskostnaderna utan även ekonomiska kostnader i samband med skilsmässor såsom belastning på statsbudgeten på grund av socialhjälp och fängelsevistelser. Det är då inte så underligt att politiska förslag, som idag har som mål att stärka och värna familjen, vinner även terräng bland nationalekonomerna.

Robert L. Spitzer (Coloumbia)

Professor Robert L. Spitzer är en universitetslektor inom psykiatri på University of Coloumbia i USA. När American Psychiatry Association (APA) (det Amerikanska psykiatriska sällskapet) år 1973 utlyste bland sina medlemmar en omröstning om man skulle stryka begreppet homosexualitet från sjukdomsregistret, svarade Spitzer affirmativt. Efter många år erkände han att han inte hade haft kontakt med homosexuella under sin praktik, att han inte träffade sådana patienter och att han saknade kunskap inom området. Trots det röstade Spitzer för att man inte längre skulle betrakta homofili som störning. Likaså röstade majoriteten av Spitzers kollegor, trots att de, liksom honom, inte hade professionella erfarenheter av homosexuella.

Det rådde för tillfället sådana stämningar inom den psykiatriska kommuniteten och det var det allmänna politiska klimatet i USA. National Gay Task Force (ungfär nationella homosexuella stormtrupper) bedrev ett mycket starkt lobbyingarbete. Det resulterade i att man till slut använde sig av en demokratisk omröstning som metod för att avgöra vad som var den vetenskapliga sanningen. Man strök homosexualitet från registret över psykiska störningar med 58 procentmajoritet av APA:s medlemmar med 5854 röster för och 3810 röster emot.

Professor Spitzer har först på senare år börjat förstå att detta beslut inte var grundat på några nya forskningsrön. Detta hände dock under tiden han började med psykiatrisk praktik på personer med homosexuella böjelser. Sina forskningsresultat presenterade han år 2001 i New Orleans under den årliga konferensen för Americam Psychiatry Association (APA). Vilka han publicerade år 2003 i tidskriften Archives of Sexual Behaviour.

Spitzer presenterade sina forskningsresultat om omorientering av den sexuella läggningen bland 200 homosexuella därav var 143 män och 57 kvinnor. Forskningen bedrev han enligt de bästa forskningsprocedurer inom området. Det visade sig att 41 procent av patienterna accepterade sin homosexualitet, att 35 procent av kvinnorna och 37 procent av männen hade seriösa självmordtankar på grund av sin homosexualitet. Det framgick vidare att 47 procent av kvinnorna och 43 procent av männen led av depressioner. Homosexuella fantasier hade 92 procent av kvinnorna och 94 procent av männen. Samt att 26 procent av kvinnorna och 9 procent av männen hade heterosexuella fantasier. Efter en tvåårig omorienteringsterapi uttryckte 93 procent av de undersökta, en tillfredsställelse med sin nya orientering och de heterosexuella kontakter som följde. Hela 87 procent av männen kände en stor tillfredsställelse av att vara mer manlig och kvinnorna av att vara kvinnliga. Dessutom hade 44 procent av kvinnorna och 66 procent av männen haft lyckade heterosexuella umgängen. Enbart 1 procent av männen och 4 procent av kvinnorna led fortfarande av depressioner, vilket är nära de värden som man finner i normalpopulationen. Dessutom ökade andelen fantasier med heterosexuellt innehåll med upp till 72 procent bland kvinnorna och 69 procent bland männen. Andelen homosexuella fantasier minskade till 18 procent bland kvinnor och 45 procent bland männen.

Professor Spitzer bevisade alltså att en omorientering av sexualdriften är möjlig bland homosexuella. Även bland dem som accepterade sin homosexualitet men som ville ändra den för att anpassa sig på grund av trycket från omgivningen. Förutom det, visade Spitzer att terapin ökade det allmänna välbefinnandet och förebyggde psykiska störningar förknippade med bristen på acceptans av homosexualitet.

Spitzers forskningsresultat kom under scrutinum och blev ifrågasatta av två psykologer från New York, Ariel Shidlo och Michael Schroeder. De undersökte 202 homosexuella av båda könen vilka under åren 1995-2000 hade genomgått liknande terapi. Deras resultat pekade på att endast sex patienter blev hjälpta av terapin. Enbart 18 patienter förlorade allt intresse för sex och när det gällde återstående 178 personer handlade det om ett misslyckande av terapin och dessa är fortfarande homosexuella.

Vid närmare eftertanke på de disparata forskningsresultaten hade man pekat på de mycket olika representationerna i de olika grupperna. Medan Spitzer rekryterade sin grupp huvudsakligen bland personer härstammande från religiösa miljöer med konservativa åsikter. Rekryterade Shidlo och Schroeder sina patienter ur liberala grupper, klart mindre engagerade i det religiösa livet. Vissa ledare för gayorganisationer anklagade Spitzer för ovetenskaplighet på grund av urvalet han presenterade och att det röde sig om ett religiöst problem.

Trots olikheterna mellan forskningsgrupperna visar det sig att resultaten från den ena gruppen inte behöver motsäga den andra gruppens rön. Man kan hitta en analogi med alkohol- och beroendeterapi där andelen botade är högre bland personer som har en djup religiös övertygelse och motivation. Det är särskilt tydligt när det kommer till narkotikamissbrukare. De mest effektiva terapeutiska institut idag som botar narkotikaberoende och vilka har mångfaldigt bättre resultat är institut vars karaktär är religiösa. Till dessa hör Cenacolo i Italien, Fazenda esperanza i Brasilien eller de hoop i Nederländerna. Däremot påstår ingen att narkotikamissbruk är ett religiöst problem för att andra icke religiösa institut uppnår sämre effekt i sina terapiprogram.

Edward C. Green (Harward)

Professor Edward C. Green från Harward University är en av de mest prominenta specialister inom bekämpningen och förebyggandet av AIDS. Han ser sig som liberal och genom åren har han varit anhängare av AIDS prevention baserad på kondomanvändning. I början på 2000-talet väcktes hans intresse för Ugandas preventionsarbete.

Uganda är det land som har uppnått störst framgångar i världen inom AIDS bekämpningen. Fortfarande 1994 var 25 procent av landets befolkning infekterade med HIV viruset. Prognoser från WHO visade att år 1997 skulle hela 60 procent av den ugandiska populationen vara HIV infekterad eller vara döda i AIDS. Men efter några år hade andelen av infekterade med det dödliga viruset inte ökat utan tvärtemot prognoserna minskat till 12 procent. Epidemiologer märkte samtidigt en enorm minskning av smittade med HIV bland gravida kvinnor. Så sent som 1991 var andelen av smittade bland gravida 21,6 procent och år 2000 var denna andel enbart 6,1 procent.

Exemplet Uganda är desto mer förbluffande när man betänker att subekvatorial Afrika är den mest HIV hotade världsdelen. Prognoser från UNICEF för denna del av världen är inte särskilt optimistiska. Fram till år 2010 kan 25 procent av alla barn (runt 50 miljoner) i länderna söder om Sahara vara föräldralösa på grund av AIDS epidemin. Det är då inte så förvånande att forskare från hela världen började besöka Uganda för att utforska den lokala, förebyggande vårdfenomet. En av dem var professor Edward C. Green. Frukten av hans långa forskning blev en rapport utgiven år 2003 under titeln ”Rethinking AIDS prevention. Learning from Successes in Developing Countries”. Green erkänner att efter genomförda vetenskapliga undersökningar av fenomenet slutade han vara förespråkare för AIDS-prevention baserad på kondomanvändning. Han kom nämligen fram till att den huvudsakliga orsaken till framgången i Uganda inte var den massiva användningen av kondomer utan befrämjandet av sexuellt avhållsamhet och äktenskaplig trohet vilka ledde till en positiv samhällsförändring gällande sexualbeteendet. Under ett årtionde senarelades åldern för den sexuella debuten med hela två år från 15 till 17 års ålder. Samt att antalet statistiska sexualpartners för en ogift person minskade trefaldigt. Förutom detta deklarerade 10 procent av männen och 7 procent av kvinnorna fullständig sexuell avhållsamhet.

Det är värt att påpeka att liknande slutsatser som drogs av Green har två andra forskare från Cambridge University- Rand Stoneburner och Daniel Low-Beer kommit fram till. Enligt professor Green, är fadern till den ugandiska framgången presidenten Yoweri Museveni som godkände samarbetet med internationella hjälporganisationer på landets egna villkor och inte västvärldens. Tillsammans med de lokala religiösa samfunden (huvudsakligen de katolska, anglikanska och muslimska) koncentrerade man sig på befrämjandet av avhållsamhet och sexuell trohet.

Mönstren från Uganda blev framgångsrikt kopierade av den huvudsakligen av muslimska Senegal. Den största AIDS epidemin i världen råder däremot i länder vilka satsade på förebyggande åtgärder baserade på kondomanvändning. Däribland i Botswana där 36 procent av populationen är infekterad och Zimbabwe där siffran över infekterade inom populationen är 25 procent.

Enligt forskarna finns det många orsaker till att sakernas tillstånd är som de är. För det första; väst skickar över till Afrika felaktiga kondomer. Som exempel 1999 spenderade FN:s folkfond hela 10 miljoner dollar på transport av kondomer till Tanzania vilka senare visade sig vara bristfälliga. För det andra trots enorma finansiella insatser levererar de internationella hjälporganisationerna alldeles för få kondomer till Afrika. I genomsnitt rör det sig om 7 stycken per afrikan årligen. För det tredje kondomernas effektivitet i HIV prevention är runt 85 till 87 procent vilket betyder att de trots allt är ineffektiva i 13 till 15 procent av fallen.

Som den brittiske forskaren John Richten har anmärkt, måste en förebyggande kampanj, för att vara verksam, inte enbart informera utan även motivera till en viss typ av beteende. Kampanjer som baseras på användandet av kondomer, uppmuntrar till ökad sexuell aktivitet, alltså spär de på ett beteende som är riskabelt utifrån en epidemiologisk synvinkel. Till skillnad från dem, har kampanjer baserade på befrämjande av trohet och avhållsamhet, en god verkan. Då minskar antalet riskabla beteenden som i sin tur leder till inbromsning av HIV epidemin. I sitt arbete frågar sig professor Edward C. Green över orsakerna till varför AIDS preventionen hittills har baserats på kondomer och inte på sexuell avhållsamhet. Svaret på detta är nämligen att AIDS epidemin startade huvudsakligen i homosexuella kretsar i USA och Västeuropa. Befrämjandet av äktenskaplig trohet eller sexuell avhållsamhet var i dessa kretsar meningslöst på grund av gruppens livsstil. Man hade alltså valt den mest adekvata preventionsmetoden för denna grupp i form av kondomanvändning. Felet med det var att denna metod, som verkade vara bra i förhållandet till en specifik grupp, blev globaliserad och kom att omfatta hela samhället. Förutom det är de stora koncernerna som tillverkar preventivmedel inte särskilt intresserade av befrämjandet av den sexuella avhållsamheten på grund av det ger inga vinster. Det råkar vara så att det är just dessa företag är de huvudsponsorer för internationella AIDS konferenser. De utnyttjar sin roll och inte sällan försöker de eliminera sådana punkter från konferensprogrammen där man undergräver kondomernas välgörande verkan

Med en blandning av ignorans och förtigande bemöttes professor Green som hade dragit logiska slutsatser av sin forskning. De lyder: om mänskligheten ska bromsa AIDS epidemin ska inte det preventiva arbetet koncentrera sig runt kondomanvändningen.

Från tidskriften FRONDA nr. 36/2005 med benäget tillstånd

översättning: Mikolaj Malinowski