|
||||
S. Giovanni Tolomei och den tidlösa kallelsen | ||||
|
Giovanni kommer till världen i en omgivning markerad av utpräglad smak för pengar och makt. Hans familj som sedan slutet av 1100-talet sysslar med handels- och bankverksamheter som skulle få en blomstrande utveckling och hade ställt den allra högst på skalan i samhället, bland de mäktiga som utövar ett inflytande av högsta ordningen, såväl politiskt som ekonomiskt i staden Siena. Tolomeifamiljen hör till dessa pionjärer för det moderna bankväsendet som ser dagens ljus just vid den tiden i Italien. De utövar sin affärsverksamhet på marknaderna i Champagne där kläder från Flandern och Orientens rikedomar utväxlas, särskilt siden och kryddor. De far ända till England för att underhandla om köp av ull och lån till kronan. De figurerar likaså bland påvens bankirer, vilka säkerställer inkasserandet och transporter av den påvliga skatten och blir därmed verksamma med växling som detta förutsätter. Den påvlige suveränens gunst skaffar dem lätt tillträde till biskopar, abbotar och kapitel, vilka de beviljar lån. Under den långa konflikten som sedan mer än två århundraden ställer kejsaren över det Heliga romerska riket av tysk nation, understödd av ”gibellinerna”, mot påven, undertödd av ”guelferna”, ställer sig Tolomei-familjen beslutsamt på de senares sida. Vid den tid då Giovanni föds har konflikten bilagts till fördel för påvedömet. Fullfjädrad jurist
Referensen ”Gud som dundrar” är biblisk och anspelar på episoden med gåvan av de tio budorden på Sinai (jfr 2 Mos 19: 16-19). Giovanni förstår att
En dag 1313 är Giovanni och hans två vänner från Siena på väg mot en ort som heter Acona, som Tolomeifamiljens ättling fått i arv. Det rör sig om en alldeles isolerat belägen ort, tillgänglig endast från en enda sida, medan de övriga är kantade av bråddjup. På Guds Andes ingivelse lämnar dessa unga män staden i vilken finns många hinder för deras strävan, och drar sig tillbaka till denna ensliga plats för att börja en ny tillvaro och intensivare söka Gud. Ett nytt sätt att tänka
Vänskapen som binder samman Giovanni och hans följeslagare beror på deras vänskap med Gud och är särskilt betecknande för det monastiska brödraskap som blir till i den troende gemenskap som dess grundare lever i. Patricio kommer från de förmögna köpmän som tillhör den förnämsta domarkåren i republiken Siena. Tröttad av ofta förekommande resor och av för hans själ ofruktbar verksamhet slöt han sig till brödraskapet Giovanni tillhör. Det skall visa sig att han tillför den nya gemenskapen ett mycket värdefullt bidrag tack vare sin sakkunskap på det ekonomiska och det administrativa området. Det är han som står närmast Giovanni av dennes följeslagare. Han kommer att avlida år 1347. Ambrosio kommer ur samma miljö som Giovanni. Son i en familj som lever i sysslolöshet kommer det att krävas mod av honom för att lyckas med omvändelsen han företagit sig med sina vänner. Han skall dö 1338. Det inte känt om Francesco följde med i gruppen av grundare. De tre vännerna finner i Acona en stor stenbyggnad där de inrättar sig och byter sina plagg av fint kläde mot fattiga dräkter. De bygger ett kapell för gudstjänster där de sjunger tidegärden och låter präster de valt fira den Heliga Mässan, eftersom ingen av dem ännu är prästvigd. Fattigdom gör att de får leva av sina händers arbete, något som de troligtvis inte var vana vid. De odlar sedan litet grönsaker och samlar frukter som de finner på platsen. I alla händelser kan de inte leva av enbart detta arbete. Följaktligen kompletterar de det med inkomster av Giovannis egendomar.
Ensamhet och vänskap Deras försök att leva ett monastiskt liv passerar inte obemärkt och skvallret är i full gång om dess söner till besuttna familjer som lever mitt i skogarna klädda i en egendomlig dräkt. Vid denna tid har det uppstått franciskaner som kallades spiritualer vilka under sken av att ivra för den radikala fattigdomen som sankt Franciskus önskade, gjorde sig till självständiga sekteristiska grupper mot vilka påven påbjöd stränga åtgärder. En officiell undersöknings kommissarie från Kyrkan beger sig alltså till Acona. Han förpliktar dem att söka bli erkända som munkar av sin biskop och anta en Regel. En dag befinner sig Giovanni ensam i bön och ser en stege av silver resas framför sig, på vilken Frälsaren och hans Moder, klädda i lysande vitt; på denna stege stiger änglar ned mot jorden, medan vitklädda munkar stiger upp till himlen. Giovanni kallar på bröder som är i närheten och låter dem få ta del av denna syn som förutsäger framtiden: uppförandet av ett kloster som för en stor skara munkar skall bli en stege till himlen. ”Herren visade sig stående på toppen av stegen och visade att han alltid är beredd att hjälpa dem som strider för himmelriket” säger en samtida författare. Beträffande änglarna, håller de munkarna i handen under det att de stiger upp mot det himmelska fäderneslandet. Stärkta av vad som här visas dem på övernaturligt sätt väljer dess anakoreter i Acona att gå i Sankt Benediktus skola. Giovanni tar då namnet Bernardo, till minne av abboten i Clairvaux, som besjöng Jungfru Maria på 1100-talet. I sällskap med Patricio beger han sig till Arezzo där biskopen finns. Denne visar sig välvillig och generös mot dem, och den 26 mars 1319 beviljar han dem en urkund vilken utgör födelseattesten för benediktinklostret i Acona. Stiftelsen invigs åt Jungfru Maria och tar som namn ”Santa Maria del Monte Oliveti”; inte bara på grund av platsen natur där det står olivträd, utan speciellt för att minnas olivlunden dit Kristus brukade gå med sina lärjungar. De nya munkarna utverkade att urskiljas bland de andra benediktinerna genom att bära en vit dräkt i stället för den svarta. Det var ju munkar i vita dräkter som visade sig för dem på den gåtfulla stegen.
Den 27 mars ikläds Bernardo, och sedan Patricio. officiellt munkdräkten, och de avlägger sina löften i en munks händer som kom från Sassos abbedi, och hade delegerats av biskopen för denna ceremoni. Det återstår nu att börja bygga klostret, att uppsätta ett kors i jorden, att lägga grundstenen för byggnaden och läsa de brukliga välsignelserna. Dagen efter grundläggningen samlas gemenskapen för att avgöra vissa punkter för klosterlivet. Tiden för ämbetet som abbot fixeras till ett år, i motsats till det vanliga bruket i de benediktinska abbedierna att välja en abbot på livstid. Den förste valde abboten är inte Bernardo, som vill träda i bakgrunden och framhåller sin svaga synförmåga, utan Patricio. De följande två åren väljs Ambrosio och sedan Simone di Tusa. I september 1322 skall Bernardo Tolomei trots allt anta abbotämbetet, på sina medbröders enträgna bön, och år från år kommer han ständigt att väljas om. Dagarna fördelas för munkarna på sång av den gudomliga liturgin under mässor och tidegärder, praktiskt arbete, vilket för de nya bröderna utgör ett viktigt moment, och läsning. Uppförande av Kyrkan och klostret kräver stor möda, då man måste bränna tegel i ugn. De ägnar sig även åt vinodling och annat jordbruksarbete för gemenskapens försörjning med föda. Abboten vakar särskilt över att bevara en miljö av tystnad, även på arbetsplatserna. Fattigdomen ådagaläggs i klädseln, måltiderna, och sängarna som bara är säckar fyllda av halm. Men denna monastiska levnadsordning efterbildar livsvillkoren för tidens fattiga. Bernardo Tolomeis andliga undervisning efter att han blivit vald till abbot, framhäver ödmjukhetens dygd, vilken han ger en central plats i munkens liv, Hans personliga omvändelse till detta liv förde honom till antipoderna för de värden man lovsjunger i världen. Han skriver i en brevväxling att samlande av dygder utan ödmjukhet är som att kasta stoft för vinden. Men han erinrar även om att ödmjukhetens moder är kärleken. Endast Kristus kan ge oss den. Det allra viktigaste är således att hålla fast vid Kristus som ger i överflöd. Kärleken skall sättas i verket särskilt i ”kärleken till gemenskapen”, vilken Bernardo praktiserar i högsta grad. Denne visar att han inte glömmer någon av sina bröder, framför allt inte de yngsta. Han styr som en familjefar, medveten på samma gång om sitt ansvar och sin begränsning, i förlitan på den Heliga Andes hjälp, som visar sig särskilt när bröderna samlas till kapitel På brev som han avsänder tecknar han sig:
Bevarande av enheten Kommen i framskriden ålder längtar Bernardo att dra sig tillbaka från ansvaret som styresman, men den 4 maj 1347 blir han på nytt vald av generalkapitlet vilket ”har fullt förtroende för hans på grund sin helgade livsföring inte skulle avlägsna sig från Guds vilja och inte heller från själarnas frälsning hos sina bröder och söner”; ett för dyrbart vittnesbörd lämnat av hans samtida. I början av 1348 sprider sig den stora farsoten som hela Europa skulle drabbas av, med förödande hastighet, över hela Norditalien. Rädslan för smitta medför att de sjuka överges. En samtida författare skriver:
Inför en så stor olycka, långt ifrån att söka någon tillflykt från smittan lämnar Bernardo Tolomei ensamheten på Monte Oliveto och beger sig till klostret i Siena i vilket munkarna är mest utsatta, för att garantera dem hjälp genom sin närvaro och sitt andliga stöd. Det verkar troligt att tillsammans med dem tar han även hand om stadens isolerade eller övergivna sjuka. Men han ådrar sig sjukdomen i sin tur. Den 20 augusti, omgiven av några överlevande bröder och medan han av all sin tro sträcker sig mot sin Herre, som han vet är närvarande vid hans sida, tillsammans med sin Moder, överlämnar han sin själ till Gud. Hans kropp som snabbt blir begravd på grund av smittan, har aldrig återfunnits, som om den helige ville säga oss att inte vända blicken mot honom utan mot Kristus. Helgonets monastiska familj drabbas mycket hårt av denna landsplåga eftersom åttio bröder dukar under för den samtidigt med deras fader, eller omkring hälften av det totala antalet. Men dess vitalitet är sådan att på bara tolv år återuppbyggs den och fortsätter att utvecklas. Idag finns den långt utöver Italiens gränser, ända till Korea, Hawaji och Ghana, vilket har modifierat dess organisation men inte skadat dess medlemmars djupa gemenskap, ärvd från deras ursprung. Den har likaså öppnat sig för olika former av att kvinnor finns med, särskilt tack vare sankta Francesca Romana (1384 – 1440). Den inre människan måste bli starkare
Abbaye Saint-Joseph de Clairval, med benäget tillstånd. Se även :
|
|||