De kristna som söker sig till Teresa för att lära av henne blir inte besvikna. Men för att komma någon vart måste de vara beslutsamma, det krävs, som hon själv säger, ”en beslutsam beslutsamhet”, alltså i dubbel mening en koncentration och en aldrig vacklande vilja att överlåta sig till Gud på Guds egna villkor. Två verk av hennes omfattande skriftliga produktion att börja med är ”Den inre borgen” och ”Fullkomlighetens väg”. ”Den inre borgen” beskriver det mystiska livet, det som Teresa menar är öppet och tillgängligt för varje kristen, inte bara för ordenssystrar eller munkar utan för varje själ som längtar till Gud. Hon har själv vandrat denna väg, över och genom alla de hinder och svårigheter som snart blir uppenbara för den som vill erkänna sina mänskliga begränsningar och dolda invändningar.

”Fullkomlighetens väg” är läran om uthållighet i bönen, bönen i alla dess former, den gemensamma och den personliga. Man kan bara utrusta sig för ett sådant liv genom att i allt välja Gud, Hans närvaro i den själ Han skapat, och vara helt nöjd med detta val. ”Den som har Gud”, säger Teresa, ”saknar ingenting”. Det låter som en enkel sammanfattning, ett slags universalrecept som man fromt kan upprepa några gånger och finna vackert. Men verkligheten är en annan. Så länge människan är den hon är, är det aldrig ett enkelt mantra. Men det är ändå sanningen: man kan aldrig sakna något i detta livet, om man ”har Gud”, det vill säga lever i tron, arbetar i tron, delar livet med andra i tron. Tron är den stora gåvan och möjligheten, vad som än sker, vad andra än säger, vilka andliga prövningar som än korsar vår väg, behöver man inte leta efter något annat, söka annan lycka, uträtta andra saker. När Gud ser att en människa verkligen har tron, tar han henne liksom en frukt av sin Skapelse i sin hand och kramar den, pressar den, trycker ihop den för att få fram till och med den sista droppen av mänsklig kärlek, några eller många droppar av väldoftande och välsmakande mänsklighet. Teresa som mystiker var aktivare än man vanligtvis föreställer sig att mystiker är.

I själva verket är det den inre erfarenheten av Guds arbete med själen som leder till en slags outtröttlighet i yttre handling. Hon som bara vill ha Gud blir fullt upptagen med denna värld, vänder sig oupphörligt utåt och söker mer och mer arbete i Guds stora vingårdar. Överallt vill denna själ bygga vidare på den grund Gud ger, tills krafterna till slut är uttömda. Det är den sista men också den högsta boningen i den inre borgen, den yttersta slutfasen, där människan inte själv kan göra något, utan bara Gud.

Det som sker i detta tillstånd går inte att betrakta eller beskriva. Det undandrar sig mänsklig kommunikation, det är början till friden, den frid människan eftersträvat hela sitt liv men haft så svårt att fånga in och bevara. Paulus VI utnämnde Teresa till kyrkolärare 1970. Sedan dess har hon bara ökat i betydelse i Kyrkans liv. Hennes mänsklighet ger hopp och tillförsikt, hennes skrifter har förmågan att omvända hjärtan och inspirera. Hon som själv omvändes genom några brev av den helige Hieronymus, också han kyrkolärare men tusen år tidigare i Kyrkans historia, kan öppna det längtande hjärtat och uppfylla det med Kristus i hans mänsklighet. Två verser ur psaltaren får avsluta denna korta betraktelse över ett stort helgon, ett verkligt vittne om trons härlighet. De omsluter på ett märkligt sätt hennes liv: den första från psalmen 42, vers 3, ”Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden”, och den andra ur psalmen 89, vers 2, ”Om Herrens nåd vill jag alltid sjunga, för alla tider göra din trofasthet känd”.

Predikan den 15 oktober 2012 av diakon Göran Fäldt