(katobs.se) När inkvisitionen infördes under 1200-talet var det framförallt för att få slut på epidemierna med lynchningar. Ofta grundade de sig på rykten och hörsägnen. Med inkvisitionen infördes rutiner för ett juridiskt förfarande. Den anklagade skulle ha rätten att försvara sig. Vittnen skulle höras. Till de vanliga straffen hörde böter, ålagda böner och perioder av botgöring samt kortare fängelsestraff. För att korruption skulle undvikas valdes dominikaner ut att sköta förhören. De var inte intresserade av penningen, och de var filosofiskt skolade. Dödsstraff var mycket sällsynt och de verkställdes av den världsliga makten. Inkvisitionen urartade senare till att användas som ett politiskt instrument för furstarna, snarare än ett rättsligt. Men i början räddade den mången undan folkmassans förfärande domar och straffutmätningar. Tvärt emot dess rykte räddade den faktiskt liv.

Idag har vi dessbättre inte inkvisitionen och kyrkan är inte styrd av världslig makt. Men vi har rättsliga system. Kyrkan har sin lag, och det finns kyrkliga straff, men de är mycket milda och består ofta i en förklaring av redan givna konsekvenser av vissa handlingar. Det finns också olika åtgärder för att bevara kyrkans organisation och lära. Någon tribunal i stil med tolvhundratalets inkvisitionsdomstolar finns inte. Man trodde vi för länge sedan även hade lämnat lynchmobbens summariska och rättsvidriga praxis. Eller - är det verkligen så?

En biskop i Limburgs stift i Tyskland, Franz-Peter Tebartz van Elst, har kritiserats i pressen för "lyxliv" och överdådiga byggnadsprojekt. och att han åkt första klass flyg till Indien. Detta tycks väl ändå vara en inomkyrklig lokal angelägenhet? Nej, ty historien har slagits upp stort i Der Spiegel och då har världens antikatolska nyhetsbyråer fått tag i saken.

Indignationsnumret är oundvikligt. Plötsligt vill ingen ta i biskopen med tång, inte ens hans närmaste chef. Han sätts av från sin tjänst tillfälligt.

Nå, vad är det egentligen då saken handlar om? Man får gräva ganska mycket, bakåt till själva tillsättningen. Tebartz van Elst har en gedigen utbildning bakom sig. Han har bland annat varit domkyrkokaplan i Münster mellan 1990 och 1996. Han är specialist på evangelisering och pionjär att införa den nya formen av "Erwachsenkatekumenat", där man följer upp vuxna katekumener mycket omsorgsfullt under flera år. Modellen har spritts sig till många andra stift. Hans skrift om detta har givit impulser till nyevangelisering helt i Johannes Paulus II:s anda. Han ansågs vara en progressiv kraft och beundrades för sin öppenhet och lätthet att ha kontakt med gammal och ung. Han har deltagit i föreningslivet och han är Riddare av Den Heliga Graven.

År 2007 utsågs han av påve Benedikt XVI till ny biskop i stiftet Limburg. Han efterträdde biskop Kamphaus, som utmärkte sig för att inte bo i biskopsresidenset. Detta upplät han istället åt en eritreansk flyktingfamilj. Själv flyttade han in i prästseminariet, vilket var anledningen till att det fick byggas om. I själva verket är detta en del av de omskrivna renoveringarna, som omfattade tio byggnader. Även biskop Tebartz van Elst har bott i seminariet under större delen av sin tid.

Limburgstiftet ansågs vara nyskapande i många avseenden, Biskop Kamphaus hade bland annat infört en platt organisation, med omfattande lekmannainflytande, och med detta följde många anställningar. Ibland stred det emot kyrkolagen och väckte en del prästers undran. Biskop Kamphaus förordade även att katolska kvinnor kunde få "rådgivning" (Schwangerschaftskonfliktberatung) när det gällde deras graviditet, en omskrivning att få erforderligt intyg för att ostraffat utföra aborter.

Sedan 2011 är biskop Tebartz van Elst ordförande för kommissionen för äktenskap och familj i tyska biskopskonferensen (DBK). Han har försvarat den katolska förståelsen av äktenskapet som ett

"förbund mellan man och hustru i ömsesidigt ansvar, som är öppen för överföring av livet."

Han markerade tydligt att denna institiution måste försvaras. När en av hans dekaner, Peter Kollas, välsignade ett par, två medelålders herrar, som just "vigts" borgerligt, så avskedade han prästen omedelbart. Detta väckte kritik, framförallt från gaylobbyorganisationerna. Och tabloiden Der Spiegel fick ett uppslag. Man har sedan, under dryga tre år, sökt svaga punkter i detta episkopat. Den liberalkatolska aktivistgruppen "Wir sind kirche" har anslutit. I en mängd artiklar i Der Spiegel har man citerat anonyma källor som framfört allt möjligt, från allmänt missnöje till konkreta, men helt obevisade anklagelser. Ett exempel bland många - från augusti i år - ses här.

När Tysklands förbundspresident Christan Wulff i ett tal på dagen för Tysklands enande sade att:

Kristendomen hör otvivelaktigt till Tyskland. Judendomen hör otvivelaktigt till Tyskland. Detta är vår judisk-kristna historia. Men islam hör också utan tvekan till Tyskland"

så svarade flera biskopar med kritik. Biskop Tebartz var dock utförligast:

"Vår förståelse av äktenskap och familj som kärnan i det sociala livet bygger en biblisk övertygelse. Hur mycket socialt engagemang i vårt land är inte kristna initiativ? Och vem skulle inte tala ut, om inte kyrkan, då själviskhet eller vinstbegär får styra grundläggande etiska frågor? Det är ingalunda taget ur luften när begreppet "kristen kultur" kommer igen i den aktuella debatten denna vecka. Termen behöver inte utmålas som ett utopiskt mål, utan detta är en verklighet i Tyskland."

Med detta uttalande - han var som sagt inte inte ensam om att kritisera förbundspresidenten - så fick vissa kretsar bevis för en islamofobisk och otidsenlig kristendom. Han blev till och med anklagad för grundlagsbrott.

Biskopen har även utfört en omfattande strukturell förändring i stiftet, som innebär församlingssammanslagningar och att ersätta anställningar med volontärer - en åtgärd som gör att man oundvikligen får missnöjda röster emot sig. Han anklagades också för

"en auktoritär ledarstil fixerad vid Roms klerikala kyrka"

detta av två av sina egna präster, i ett brev som spreds 2009 bland församlingarna - alltså skickades det inte i första hand till biskopen själv - och undertecknades till slut av tio präster, varav två utifrån hans stiftsområde. Det publicerades som ett öppet brev.

Byggprojekten
När det gäller ombyggnaderna så påbörjades de innan biskop Tebartz van Elst tillträdde. Kontrollen av kostnaderrna har ett finansråd haft, bestående av tre advokater, som aldrig reagerat över kostnaderna. De har dock inte varit sena att instämma i anklagarnas kör mot sin chef, nu när drevet går.

Hur informationsvägarna sett ut är oklart. Klart är dock att biskopen inte i tid insett missnöjet och inte förklarat de iögonfallande kostnaderna. Han har också medverkat att dölja fakta i målet, förmodligen för att minska förtroendeskadorna. Men fel metod alltså.

Beslutet om ombyggnaderna fattades under sedesvakansen mellan de båda biskoparna, av domkapitlet. Detta har dock ej framkommit i kritiken. Och att detta är ett brott mot kyrkolagen.

Att kostnader för byggprojekt lätt kan skena iväg, det vet alla som varit inblandade i dylika projekt. I detta fall sägs man ha stött på berggrund där man inte väntat sig. (De som varit med vid domkyrkans i Stockholm utbyggnad vet exakt vad detta handlar om.)

Grannstiftet Rottenburg lade ner 40 miljoner Euro på ett byggprojekt, att samla alla anställda under ett enda tak. Här har dock biskopen undgått kritiken. Vårt eget lilla stift redovisade förra året 51 miljoner kronor för nybyggnationer och fastighetsinköp, då har vi ändå bara en åttondel katoliker av vad stiftet Limburg omfattar.

Biskop Tebartz van Elst öppnade i september residenset för allmänheten, och många förvånades då över moderniteten och att ytorna inte var så stora. Någon lyx uppfattade man inte det var, snarare överraskades en del över den moderna funktionalismen. (2)

Biskopen i sitt "lyxkapell" - passar bättre som kafé menar många

Dunkla anklagelser - dolda avsikter
Utan tvekan finns det anledning att granska och kritisera detta biskopskontor liksom alla andra. Men det kan aldrig finnas skäl nog att förtala en person och ett ämbete såsom nu görs. Biskopen byggde för framtiden, såsom alla andra biskopar och kyrkoherdar också gör, väl medveten att allt kommer att lämnas över till en efterträdare inom en överskådlig tid. Residenset med dess kapell är inrättat för kyrkan, inte för någon särskild person. Om - som nu faktiskt föreslås - residenset skall bli en flyktingförläggning och kapellet ett kafé, så är det är att vilja gå ett steg mot avsakraliseringen av kyrkan och förvandla den till en välgörenhetsorganisation bland andra - precis det som vår påve Franciskus så tydligt varnat för.

Det allvarliga är att det i flera fall under senare tid inte varit rättsordningen som styrt, utan en opinion med otydlig avsändare. Några exempel: Kardinal Groer i Wien, som fick se sin livsgärning misstänkliggjord på grundval av enbart rykten och overifierade anklagelser. Biskop Krenn, därför att ett seminarum (St Pölten) utmålades som plats för homosexuella aktiviteter. (En seminarist, en psykiskt instabil person, erkände att han tagit emot betalning för att skapa illa förfalskade fotografier och lägga pornografiska bilder på en dator. Men det var redan försent.) Biskop Mixa har vi tidigare skrivit om. Även där saknades konkret grund, mer än att han ansågs "konservativ". Vi känner hur skamligt passiv kyrkan varit med präster som begått övergrepp. Men i många av de sk pedofilfallen har misstankar och anmälningar jämställts med skuld och straffverkställigheten har inte väntat, när anmälningarna eller bara vissa rykten väl kommit ut. Media och olika lobbygrupper har med stöd från en okunnig allmänhet haft initiativet. och personer har bokstavligt talat eliminerats, deras kall och livsuppgift har tagits ifrån dem och all ära och heder också. De har inte fått en chans att försvara sig.

Detta är inget annat än offentlig lynchning. Ingen kristen borde syssla med sådant, allraminst våra vigda präster och biskopar. Biskop Tebartz van Elst har kallats sinnessjuk, och diagnostiserats med Aspergers syndrom. Hans släktingar har mordhotats. Han avbildas med horn i pannan och man kastar om bokstäverna i hans namn så de bildar "Satan lebt". Detta i den statliga tyska TV:n på bästa sändningstid. Inte nog med detta, hans biskopskolleger tiger som muren, eller ännu värre; de tvår sina händer och uttalar sig som om hans liv inte skulle vara värt att leva längre (3). Han måste gå. Försvinna. Så lyder det entydiga budskapet. Biskopen själv är ohörd i sak.

Oberoende av alla fel och brister hos denne biskop, av skuldfrågan och förtroendekrisen - är det verkligen så här vi vill att rättvisa ska skipas i kyrkan?

Red.

20131028

Fotnot:
(1) Fallet biskop Tebartz van Elst har omskrivits i Dagens Nyheter, i DAGEN och i Signum, här och här och här och här. Dessutom fanns det ett inslag i SVT Aktuellt den 17 oktober, där även pater Ulf Jonsson SJ uttalade sig. I samtliga dessa rapporter har dock endast byggprojektet omnämnts i mycket summariska och kategoriska ordalag, och inte de motsättningar som fanns från början. Inte heller den större frågan om relationen mellan självständiga biskopsstift och deras distanserade förhållande gentemot Rom. Det konstaterades bara att biskopen var alltför lyxintresserad och han han borde avgå omedelbart.

(2) En glimt av residenset inifrån kan ses i denna film. Ett bildspel finns här.

(3) "Ich kann mir nicht vorstellen, daß ich damit weiterleben könnte.” Ärkebiskop Robert Zollitsch, ordförande i den tyska biskopskonferensen, den 10 oktober 2013. Källa: Focus Online