av Olivier Rey, filosof

Föredrag under fastan i Notre Dame de Paris, 2011.

Goethe har, inte utan ironi, sagt att "matematiker är en sorts fransmän. Det sägs att om de översätter något till sitt språk, så blir det omedelbart något helt annat." Eftersom jag är fransman och har ägnat mig mycket åt matematik, kan man befara en hel del från min sida. Nu har jag frågan om förhållandet mellan män och kvinnor framför mig och antagligen blir den snart något helt annat. Jag hoppas att ni i detta kan ha lite överseende, och jag lovar er att om jag verkar avvika för mycket från ämnet, så är det förklara det mer utförligt lite senare.

S:t Augustinus är redan i sina Bekännelser känd för att i sin ungdom ha varit manikeisk. Han konverterade till kristendomen och blev motståndare till manikeismen. Att nöja sig med enkla idéer, till och med alltför enkla idéer, kan vi säga hör till den gnostiska manikeismen, som såg denna materiella värld som vi lever i som en värld som skapas och domineras av onda krafter och en värld som själen måste fly bort från för att nå Gud och det goda.

Gnosticismen har verkat med stor kraft och har sett många väckelser under århundradena innan den fördömts och eventuellt besegrats. Är det då en förlegad historia? Långt därifrån. Gnosticismen existerar fortfarande. Om vi har svårt att känna igen den, beror det på att den ser annorlunda ut. Enligt antikens gnosticism var denna värld en mycket dålig värld och bäst att fly bort från till en bättre.  I den moderna gnosticismen har världen tillkommit i mycket dåligt skick. Men gnosticismens nuvarande ambition är inte att undfly den utan göra den god och låta den få ny gestalt. Den moderna aktiviteten inom teknikens område går egentligen inte att förstå utan att samtidigt uppfatta den messianska dimension som ingår i den.

Man kan egentligen inte förstå den så ofta kritiserade moderna materialismen om man inte ser i vilken utsträckning denna materialism ersätter en radikal spiritualitet. Det handlar inte längre om att som i äldre tider undgå materien genom det andliga, utan snarare om att fullständigt ställa materien under anden.

Ernest Renan hävdade i Vetenskapens framtid (L’avenir de la science, 1890) att ”andens stora rike bara kan börja när den materiella världen fullständigt underkastas människan”. Det talas inte längre om själen. Emellertid har en annan metafysisk enhet har tagit dess plats, nämligen en härsklysten, tvingande, imperialistisk och sökande vilja, inför vilken allt måste böja sig. Från denna kommer den särskilda aggressiviteten i kontakt med fakta, med allt som finns givet, allt som kan förefalla icke materiellt eller icke direkt tillgängligt som det förflutna, som traditionen eller naturen. Det förflutna måste kritiseras, traditionen kullkastas och naturen behärskas och utnyttjas.

Det är då oundvikligt att denna rörelse, som syftar till frihet i förhållande till fakta, stöter ihop med den grundläggande skillnaden mellan könen. Här finner vi ett stort hinder mot bakgrund av att det är viljan som hela tiden åberopas gentemot världen. Hindret utnyttjas egentligen på många olika sätt för att kringgå, undergräva och att lösa upp.

Antikens gudar översteg aldrig gränserna mellan könen, trots att de hade så lätt för att anta andra former och gestalter. Djävulen hade under medeltiden, trots sina oräkneliga maktmedel, inte makten att byta ut mannen mot kvinnan och tvärtom. Gud har å sin sida alltid avhållit sig från sådana ingrepp. Med andra ord försöker den moderna världen genomföra det som varken gudar eller demoner någonsin utfört.

En tupp anklagades i fjortonhundratalets Basel för att ha värpt ett ägg och för detta «hiskliga brott mot naturen» brändes den levande inför folkets ögon. I våra dagar skulle man med glädje gärna producera äggvärpande tuppar och inbjuda hela skaran av media för att få med dem som stöd för bedriften. Naturen är inte längre natur, utan uppfattas som en i all oändlighet omformbar råvara. Ingenting får står fritt från påverkan, inte ens sexuell skillnad. Naturligtvis inte sexuell skillnad mellan människor heller.
                
”Anatomin är ödet”, brukade Freud säga. För att säga nej till ödet blir det alltså nödvändigt att efter behov bestrida det anatomiska. Antingen genom att modifiera det medicinskt- tekniskt, eller genom att förklara det som underordnat. ”Genus” föredras då som kategori framför ”könet” och ersätter därmed ett givet, naturligt och socialt faktum. ”Genus” definierar oss med en identitet som vi väljer och med vars hjälp en individ kan veta hur han eller hon skall definiera sig själv.

Det måste redan här sägas att det på intet sätt och minst av allt är fråga om att angripa transsexuella eller personer som gör könsbyte. Nietzche har ju en gång skrivit att ”det verkligen finns en del fördelaktigt att säga om det som utgör undantag”. Men till detta har han också sagt, ”på villkor att undantagen aldrig skall bli en regel.”

Nu är detta ofta den aktuella frågan. Vi behöver bara tänka på de förändringar som skett i lagstiftningen och som framhävs med emfas. Det är visserligen bara en detalj, men inte utan betydelse, nämligen det faktum att vissa officiella blanketter nyligen tagits fram i Amerika, där man i stället för moder och fader skriver förälder 1 och 2. Än mer avvikande har man i andra blanketter under rubriken ”kön” plats inte för två val, utan tre, d.v.s. ”manligt”, ”kvinnligt”  eller ”annat”. Det är ett egendomligt samhälle där vägran att låta sig registreras i de två kategorierna blir ett annat och lika bra sätt att tillhöra det.

För somliga är det i skydd av rättigheten att vara annorlunda som alla möjliga och tänkbara val måste erkännas som normala. För andra är det i skydd av det faktum att olikheterna egentligen inte kan erkännas, om man vill se närmare på saken. Den dagen har egentligen redan kommit, då vi måste erkänna att skiljelinjen mellan maskulint och feminint inte går mellan man och kvinna utan inom var och en av oss, enligt vad vissa personer vill försäkra oss.
                
Visserligen finns det en envis och irriterande asymmetri mellan könen som säger att det är kvinnorna som får barn, men arbetet på en möjlig maskulin graviditet eller utveckling av en artificiell livmoder når kanske sitt mål till slut. Samhället befrias då från den arkaiska distinktionen mellan man och kvinna och erkänner bara mänskliga varelser som alla är bisexuella och slutligen fria att fullt ut uttrycka sina olika potentialer. 

Utgångspunkten för resonemanget är väl preciserat. Det finns nämligen ett manligt och kvinnligt inom oss alla. Tyvärr bortser man sedan från en viktig poäng, nämligen att det är bara utifrån den externa skillnaden som finns mellan könen som alla kan designa och känna igen skillnaderna internt inom sig . Utan en extern organisation finns bara intern magma.

Låt oss använda oss av en bild. En duva, som i Kants exempel känner luftmotståndet när den flyger, föreställer sig att den skulle flyga bättre i ett lufttomt rum. Men i tomrummet skulle duvan inte kunna göra ansatsen att flyga. På samma sätt inser inte de som önskar sig individens förgudning, att den sociala acceptansen av könsskillnaderna, som man föreställer sig vara hinder för den individuella uttrycksfriheten, är en av individens grundförutsättningar.

För att förstå detta behöver vi kunna uppskatta på vilket sätt skillnaden i fråga spelar in i begreppet subjekt. Vi behöver bara tänka på hur subjektet ju byggs upp i och genom språket. I vårt talspråk har vi inte olika pronomen för att ange stora och små, unga och gamla, närstående och främmande, vänner till oss eller våra ovänner.

Men när vi talar om någon har vi bara två pronomen, ’han’ och ’hon’, för att särskilja personen. Ett maskulint och ett feminint. Med andra ord är inte den könsliga skillnaden en skillnad vilken som helst. Skillnaden är ett annorlundaskap som öppnar upp för att förstå alla annorlundaskap. Kan jag bara här få berätta om en personlig erfarenhet som jag varit med om. Jag hörde två barn som tyckte det var konstigt att deras lillebror kunde sova i trädgården trots att deras pappa gick förbi med en motorgräsklippare. Det var min systerson och systerdotter.

Thomas säger då till sin syster Alice: ”Jag fattar inte hur man kan sova med sådant oväsen”. Alice svarar: ”Det skulle inte jag heller kunna…” Sedan tillägger hon: ”Men vi är alla olika. Du är ju är pojke och jag flicka”. Allt har sagts med några korta ord. Det enda jag i mina nedslitna gamla skor kan göra, är att i abstrakta termer omformulera det som klart och tydligt uttalats av en åttaåring.
                
Till en början verkar skillnaden utesluten: ”Jag förstår inte hur det är möjligt…” Sedan går hon med på att det finns en skillnad ”därför att det finns pojkar och flickor”. Det är ur en sådan synvinkel som den oklarhet som varje kön bär inom sig för ”den andre” också inbjuder en människa till att väga in en viss oklarhet i varje annan mänsklig varelse.  
 
Det är mot bakgrund av sexuell skillnad som vi kan lämna utrymme för skillnader och förstå att skillnaden inte är en invändning mot ett liv tillsammans. Utan denna förankring skulle varje skillnad väcka uppseende. Vi skulle bara vilja vara tillsammans med dem som liknar oss mest och segregationsfenomenen skulle bara bli fler och fler. Det är helt uppenbart sant att sexuell skillnad inte frammanar avvisande attityder, vare i förhållande till skillnader eller segregerande beteenden. Icke desto mindre utgör den ett viktigt utgångsläge för en öppning mot annorlundaskap. Det är denna fråga det handlar om redan i lustgården. Världens skapelse är inte i första hand ett uppenbarande av Guds kraft utan ett uttryck för de gränser Gud sätter för utövandet av sin makt, så att en värld kan bli till, där fria varelser får leva. Man kan snarare säga att världens skapelse är uttryck för Guds kraft i den meningen att den största kraften inte är den makt som underställer sig allt, utan den makt som kan sätta gränser för sitt eget uttryck för att kunna existera med andra.

Det är följaktligen genom att avstå från att vara allt som den mänskliga varelsen är; Guds avbild och lik Gud. Det förbjudna trädet som alla har hört talas om har här sin förklaring. Vi talar om kunskapens träd på gott och ont. Men man måste ta hänsyn till att fornspråken inte hade några språkliga uttryck för helheter och inte kunnat precisera helheternas yttre och inre gränser. Man brukade inte säga ”världen” utan ”himmel och jord”. För att beteckna den samlade moraliska kunskapen brukade man tala om att ”känna till det goda och det onda”. I dagens språkbruk skulle man i stället för att tala om ”kunskapens träd på gott och ont” kunna säga ”allkunskapsträdet”. Troligen hade frukterna på detta träd ingen särskild inneboende kraft. Det enda som kännetecknade trädet har varit det förbud som var gällande. Det är genom att ta hänsyn till detta förbud, det vill säga genom att acceptera att någonting i världen inte står till fritt förfogande, som människan är Guds avbild. Det är precis på det sättet som människan, liksom Gud, kan vara med ”den andre”.
 
Det är här vi kan förstå den plötsliga och vid första anblicken så märkliga övergången från singularis till pluralis, när Elohim i Första Moseboken (1:27) säger, ”Vi skall göra Adam efter vår avbild och i likhet med oss. Elohim skapar Adam efter sin avbild, efter Elohims avbild skapar han honom, till man och kvinna skapar han dem” (jfr ”Bibel 2000: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem”, övers. anm.). Vad kan denna plötsliga övergång från singularis till pluralis innebära, förutom att det inte är den enskilda individen för sig själv som är Guds avbild? Det är genom att avstå från att inbilla sig att kunna vara helt ensam, det som Ormen vill smickra människan att tro, det är genom att vara och leva med ”de andra” och med ”den andre” av det andra könet, som människan har del i den gudomliga helheten.  På sätt och vis kan förhållandet mellan man och kvinna verka vara ett specialfall av människans förhållande till sin nästa. Samtidigt är det på detta särfall som det generella fallet grundar sig. I en bok med titeln ”Det gudomliga ursprunget” påpekar Marie Balmary att, om Gud beslutat göra Adam efter sin avbild och i likhet med sig själv, så säger den bibliska texten sedan att Gud skapade Adam enbart efter sin avbild.

Det får inte uppfattas som att något glömts utan som ett tecken på att det överlåtits åt människorna själva att sträva efter att bli i likhet med Gud. Hur lyckas de med detta? De lyckas genom att vara och leva med sina medmänniskor. Det är sagt att Gud skapar människorna som man och kvinna. Därför tillkommer det dem att bli man och kvinna, den ene för den andra. Synden har skadat denna relation. Från det ögonblick då alla gjort anspråk på allt utan den andre, har männen och kvinnorna gått in i ett system av girighet och dominans i förhållande till varandra. Men systemet är inte oundvikligt. Man påminns om Pauli berömda mening i Galaterbrevet

”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

Det som Paulus förebådar är inte ett avskaffande av annorlundaskapet utan det faktum att annorlundaskapet inte längre innebär girighet och dominans. Mannen och kvinnan är inte längre varandras konkurrenter på grund av skillnaderna, utan mannen och kvinnan har en relation för enhetens skull med varandra genom en skillnad.

Efter denna korta anförande vill jag vara särskilt noggrann i två avseenden. Å ena sidan tenderar ingenting av det som har sagts till att nedvärdera livet som ogift eller ett liv mer eller mindre separerat från det andra könet. Långt därifrån. I den andliga världen finns i själva verket en annan geografi än i den fysiska världen och det mest avskilda och mest kontemplativa andliga liv står alltid i relation till medmänniskor. Var och en lever bara om han eller hon är förenade i ett "vi", i en närvaro av män och kvinnor. Dessutom måste jag erkänna att jag inte sagt ett enda ord om fördelningen av roller och uppgifter inom hushållet eller om löneskillnader på grund av kön eller om den nominellt lägre närvaron av kvinnor i ledningen för stora företag. Dessa problem finns och det finns många andra mer eller mindre allvarliga. Problemen är faktiskt otaliga. Det måste erkännas. Men trots detta skulle de mänskligt relaterade problemen inte avskaffas utan annorlundaskapet mellan könen. Eller närmare bestämt skulle de faktiskt snabbt elimineras för, bortsett från själva frågan om frambringande av liv, skulle svårigheterna vara så stora, så otaliga, så oöverstigliga att döden skulle inträffa nästan omedelbart. Innan vi försöker att övervinna de svårigheter som uppstår genom detta annorlundaskap, måste vi tacka för att det finns. Först därefter kan vi börja diskutera. Jämfört med de diskussioner som börjar i bitterhet, har de som har sina rötter i glädje och tacksamhet alltid större chanser att bli fruktbärande.
 
 (Översättning från franskan, G. Fäldt, april 2012; källan är hemsidan till den franska televisionskanalen KTO 2011. Manus till föredraget har en notapparat, som saknas i denna översättning).