I två intervjuer och i ett brev till en intellektuell ateist har han avslöjat det faktiska innehållet i sitt pontifikats program. Om man jämför med de två påvar som föregått honom verkar skillnaden i ord och handling ännu mer uppenbar.

Rom, 3 oktober 2013 – Det första mötet, som äger rum i dagarna, med de åtta kardinaler som är kallade som påvens rådgivare, och hans besök imorgon i Assisi, staden vars helgon givit honom hans namn, är händelser som i sanning karakteriserar inledningen till hans pontifikat.

Men ännu mer karakteristiskt, för att bestämma dess utformning, har varit fyra händelser sistlidna månad:

- ”La Civilta Cattolica”s intervju med påve Jorge Mario Bergoglio.
- hans svar i brevform på de öppna frågor som ställts till honom av Eugenio Scalfari, grundaren av den ledande sekulära italienska nyhetstidningen, ”la Repubblica.”
- den efterföljande dialogen- intervjun med Scalfari.
- ytterligare ett svarsbrev, skrivet av den nuvarande påvens levande företrädare, till en annan mästare i militant ateism, matematikern Piergiorgio Odifreddi.

Var och en som vill förstå i vilken riktning Franciskus ämnar fortsätta och hur han skiljer sig från Benediktus XVI och från andra påvar som föregått honom behöver bara studera och jämföra dessa fyra texter.

I intervjun med påve Bergoglio i ”La Civilta Cattolica” finns det en passage som världen över har uppfattats som ett klart avståndstagande från ståndpunkter intagna av både Benedikt XVI och Johannes Paulus II:

”Vi kan inte ständigt sysselsätta oss med frågor relaterade till aborter, homoäktenskap och bruket av preventivmetoder. Det är inte möjligt. Jag har inte talat så mycket om detta, och det har jag fått kritik för. Men när vi talar om dessa ting måste vi göra det i ett sammanhang. Kyrkans undervisning är visserligen klar och jag är en son av kyrkan, men det är inte nödvändigt att tala om detta hela tiden. Kyrkans dogmatiska och moraliska undervisning är inte likvärdig. Kyrkans pastorala uppgift kan inte bestå i att överföra och förelägga en mängd osammanhängande lärosatser. En förkunnelse i missionssyfte fokuserar på det viktiga, det nödvändiga, och det är också det som fascinerar och attraherar, det som får hjärtan att brinna, så som det gjorde för lärjungarna på vägen till Emmaus. Vi måste hitta en ny balans; i annat fall kommer kyrkans moraliska lärobyggnad troligen att falla ihop som ett korthus. Det kommer att förlora evangeliets friskhet och väldoft”.

Naturligtvis är påve Franciskus väl medveten om att det viktigaste för hans båda företrädare var förkunnandet av evangeliet; Guds nåd var så centralt för Johannes Paulus II att han lät tillägna en söndag under det liturgiska året åt den; Benedikt XVI skrev sitt livs viktigaste bok som teolog och herde just om Jesus som sann Gud och sann människa; inget av allt detta skiljer honom egentligen från dem.

Franciskus måste också veta att samma betraktelsesätt passar in på de biskopar som mer än alla andra har handlat i enlighet med hans två påvliga företrädare. T.ex. kardinal Camillo Ruini i Italien vars ”kulturella projekt” centrerade nyckelhändelser just på Gud och på Jesus.

Karol Wojtyla, Joseph Ratzinger, och herdar som Ruini eller kardinalerna Francis George och Timothy Dolan i USA uppfattade emellertid intuitivt att förkunnandet av evangeliet idag måste kombineras med en kritisk tolkning av den framryckande nya människosynen som är en radikal kontrast till synen på människan skapad till Guds avbild och likhet, och med ett konsekvent pastoralt ledarskap.

Och det är här som Franciskus skiljer sig från de andra. I hans intervju med ”La Civilta Cattolica” finns det ytterligare en nyckelpassage. Han svarar på ett undvikande sätt, när fader Antonio Spadaro frågar honom om den pågående ”antropologiska utmaningen”. Han visar att han inte förstår den epokgörande omvandling av civilisationen som analyserats och kraftfullt bekämpats av Benedikt XVI och Johannes Paulus II före honom. Han verkar övertygad om att det är mer givande att svara på tidens utmaningar med den lättfattliga förkunnelsen att Gud är barmhärtig som låter ”sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”

I Italien, men inte bara där, representerade kardinalen och jesuiten Carlo Maria Martini detta alternativ till Johannes Paulus II, Benedikt XVI och kardinal Ruini.

Innan ledningen för biskopskonferensen i USA övergick till kardinalerna George och Dolan, båda mycket lojala till Wojtyla och Ratzinger representerades det av kardinal Joseph L. Bernardin.

Martinis och Bernardins anhängare och beundrare ser idag Franciskus som den påve som gestaltar deras förväntningar om en återkomst.

Och precis som kardinal Martini fortsätter att vara mycket populär i den allmänna opinionen utanför kyrkan och fientlig mot den, sker samma med den nuvarande påven.

Brevväxlingen och det följande samtalet mellan Franciskus och den bekännande ateisten Scalfari bidrar till att förklara denna påves popularitet ”in partibus infidelium”

En passage i artikeln från 7 augusti i vilken Scalfari ställde frågor till honom antydde den positiva uppfattning ”la Repubblica”s grundare hade format om den nuvarande påven.

”Hans uppdrag innehåller två oerhörda nyskapelser: Franciskus fattiga kyrka och Martinis horisontella kyrka. Och en tredje: en Gud som inte dömer, men förlåter. Det finns ingen fördömelse, det finns inget helvete.”

När han fått och publicerat svaret från Bergoglio, tillade han följande belåtna kommentar:

”En sådan bredd i öppenheten gentemot den moderna och sekulära kulturen, en sådan djup vision av samvetet och dess självständighet, har aldrig tidigare hörts från St. Petri stol.”

För att bekräfta detta, refererade Scalfari särskilt till det påve Franciskus hade skrivit till honom om samvetets primat:

”Frågan handlar om att lyda sitt samvete. Även för den som inte har tron, är synden närvarande när man går emot sitt samvete. Att lyssna till och lyda det betyder faktiskt att döma om det som uppfattas som gott eller ont. Och i detta beslut avgörs syndfullheten i våra handlingar.”

Franciskus skulle inte ha tillagt något. Några uppmärksamma läsare undrade hur en sådan subjektiv definition av samvetet, i vilken individen uppträder som det enda kriteriet i beslutet, kunde förenas med uppfattningen av samvetet som människans resa mot sanningen, en idé som utvecklats under århundraden av teologisk reflektion, från Augustinus till Newman, och på nytt kraftfullt upprepat av Benedikt XVI. I det efterföljande samtalet med Scalfari, var påve Franciskus ännu mer drastisk i att reducera samvetet till ett subjektivt fenomen:

”Var och en av oss har sin egen uppfattning om gott och ont och måste välja att följa det goda och bekämpa det onda som han uppfattar det. Detta skulle räcka för att förändra världen.”

Därför är det inte överraskande att Scalfari, ateist i upplysningens anda, ska ha skrivit att han ”fullkomligt delar” det Bergoglio säger om samvetet. Inte heller är det överraskande när han belåtet tar emot annat som påven säger nästan som ett program för det nya pontifikatet, eller ”det mest angelägna problemet som kyrkan står inför idag”:

”Vårt mål är inte proselytism, utan att lyssna till behoven, önskningarna, besvikelserna, desperationen, hoppet. Vi måste ge de unga hoppet tillbaka, hjälpa de gamla, vara öppna mot framtiden, sprida kärlek. Fattig bland de fattiga. Vi måste innesluta de uteslutna och förkunna fred. Andra Vatikankonciliet, inspirerat av påve Johannes och Paulus VI, bestämde att man skulle se på framtiden med en modern anda och att öppna upp för den moderna kulturen. Konciliefäderna visste att öppningen mot den moderna kulturen betydde ekumenik och dialog med icke-troende. Därefter har mycket litet gjorts i den riktningen. Jag har ödmjukheten och ambitionen att vilja göra det.”

Det finns inget i detta pontifikats program som kunde visa sig vara oacceptabelt för den förhärskande sekulära opinionen. Även bedömningen att Johannes Paulus II och Benediktus XVI gjorde ”mycket litet” för att öppna upp mot den moderna anden är förenlig med denna opinion. Hemligheten med Franciskus popularitet ligger i den generositet med vilken han tillmötesgår den ”moderna kulturens” förväntningar och i den finurlighet med vilken han undviker det som kunde bli uttryck för inkonsekvenser.

Här skiljer han sig markant från sina företrädare, inklusive Paulus VI. Det finns en passage i den predikan som den dåvarande ärkebiskopen av München Ratzinger höll vid påve Giovanni Battista Montinis död, 10 augusti 1978, som är utomordentligt belysande då det handlar om samvetet ”som bedöms efter sanningen”.

”En påve idag som inte utsätts för kritik, skulle svika sin uppgift gentemot vår tid. Paulus VI böjde sig inte för telekrati och demoskopi, samtidens två enväldiga makter. Han förmådde göra det eftersom han inte ansåg att framgång och erkännande var avgörande utan snarare det samvete, som mäts efter sanningen, efter tron. Det är därför som han vid många tillfällen sökte kompromisser; tron lämnar väldigt mycket öppet, den erbjuder ett brett spektrum av val och det avgörande är här kärleken, som är förpliktigad mot allting och därför behandlar med stor respekt. Det är anledningen till att han kunde vara ståndaktig och bestämd när det gällde kyrkans viktigaste tradition. Hans tuffhet härstammade inte från okänsligheten hos någon vars resa är dikterad av maktlystnad och människoförakt, utan från trons djup, som gjorde det möjligt för honom att bära motståndet.”

Som bekräftelse på detta avstånd mellan påve Franciskus och hans företrädare har just kommit det brev som Ratzinger-Benediktus XVI svarade, och därmed bröt tystnaden efter sin avgång, på boken ” Dear pope, I write to you” publicerad 2011 av matematikern Piergiorgio Odifreddi.

De båda senaste påvarna har oförtrutet gått i dialog med uttalade ateister och ledare för den sekulära opinionen, men det har de gjort i väldigt olika former. Om Franciskus undviker stötestenarna, så uppmärksammar Ratzinger istället dem.

Det borde vara nog att läsa denna passage i hans brev till Odifreddi:

”Det du säger om Jesus som person är inte värdigt din ställning som lärd. Om du framställer det som om till slut ingenting är känt om Jesus och att ingenting är möjligt att veta om honom som historisk person, då kan jag bara inbjuda dig att på ett beslutsamt sätt göra dig lite mer kompetent när det gäller det historiska perspektivet. Jag rekommenderar dig framför allt Martin Hengels (en exeget på den teologiska fakulteten i Tübingen) fyra volymer som han publicerade tillsammans med Maria Schwemer. Det är ett utmärkt exempel på mycket omfattande och noggrann historisk information och med det framför sig innebär vad du säger bara vårdslöst prat som inte borde upprepas. Det är tyvärr ett obestridligt faktum att det har skrivits mycket oseriöst inom exegetiken. Det amerikanska seminariet om Jesus som du citerar på sidorna 105ff bekräftar bara än en gång det som Albert Schweitzer noterat angående Leben- Jesu- Forschung och det är att den s.k. ”historiske Jesus” till största delen är en avspegling av författarnas egna ideer. Detta oskickliga historiska arbete, bringar emellertid dock inte på något sätt seriös historisk forskning i vanrykte utan det har lett till sann och säker kunskap om Jesu person och förkunnelse.”

Och vidare:

”Om du vill ersätta Gud med Naturen återstår frågan om vem eller vad denna Natur kan vara. Ingenstans definierar du detta och den visar sig därför som en irrationell gudomlighet och förklarar ingenting. Emellertid skulle jag också vilja konstatera att det i din matematiska religion finns tre grundläggande frågor i den mänskliga existensen som det återstår att fundera på; frihet, kärlek och det onda. Jag är häpen över att du med en kort kommentar avfärdar friheten, som ju ändå är och var modernitetens fundamentala värde. Kärleken uppträder inte i din bok och det finns heller inget besked om det onda. Vad än neurobiologin må säga eller inte säga om frihet, så är den i historiens verkliga drama närvarande som en avgörande realitet och måste tas under övervägande. Men din matematiska religion accepterar ingen kunskap om det onda. En religion som förbiser dessa fundamentala frågor förblir tom. Min kritik av din bok är delvis hård. Men öppenhjärtlighet är del av en dialog; bara så kan förståelsen växa. Du har varit mycket öppenhjärtlig, och därför kommer du att acceptera att jag också är det. Emellertid anser jag det hursomhelst som mycket positivt att du genom att sysselsätta dig med min”Introduction to Christianity”, har sökt en så öppen dialog med den katolska Kyrkans tro och att det, trots alla motsättningar, ändå inte helt ska saknas överensstämmelser på de centrala intresseområdena.”

Så långt texterna Men att jämföra de båda senaste påvarna är också ett sätt att få fram fakta.

Förbudet som påve Bergoglio har ålagt Frati Francescani dell´immacolata att fira mässan enligt den gamla riten har effektivt begränsat möjligheterna att fira denna rit som Benedikt XVI garanterat alla.

Det framkommer av Ratzingers samtal med besökare att han i denna restriktion sett en ”vulnus” (brist) i hans motu proprio från 2007 ”Summorum Pontificum.”

I intervjun med ”La Civilta Cattolica” avfärdade Franciskus Benedikt XVIs liberalisering av den gamla riten som ett enkelt och ”klokt beslut föranlett av önskan att hjälpa de människor som är känsliga i denna sak”, men Ratzingers tydliga syfte då – uttalat i ett brev till alla världens biskopar- var att de två formerna av den romerska riten ömsesidigt kunde berika varandra.

I samma intervju, karakteriserade Franciskus den efterkonciliära liturgiska reformen som ”en tjänst till folket som en omläsning av evangeliet ien konkret historisk situation”. En starkt reducerande definition om man jämför med den vision av liturgin, som Ratzinger hade som teolog och påve.

I samband med detta tema, avsatte Franciskus 26 september i klump alla fem rådgivare kongregationen för gudstjänstlivet. Bland dem som avsattes var liturgikern fader Uwe Michael Lang. Ratzinger själv skrev förordet till hans viktigaste bok tillägnad riktningen i den liturgiska bönen ”mot Herren”.

Bland de nytillsatta finns liturgiker som är mer benägna att understödja påve Franciskus sätt att fira gudstjänsten, även detta långt ifrån Benedikt XVIs inspirerade ”ars celebrandi”.

Scalfari hade, innan påve Bergoglio, en ännu intensivare kontakt med kardinalen och jesuiten Carlo Maria Martini, ärkebiskop i Milano 1979- 2002. Scalfari recenserade mycket vänligt den bok som bäst avslöjar kardinalens vision av kristendomen och Kyrkan. ”Nighttime conversations in Jerusalem. On the risk of faith.” utgiven 2008. Det var en bok som många läste och diskuterade både inom och utanför kyrkan. Som den ateist han bekänner sig vara, skrev Scalfari att han fann det trösterikt att ”människosonen skulle vara viktigare för Martini än Guds son.” Ett av Martinis uttryck i den boken var mycket slående: ”Man kan inte göra Gud till katolik.” Det är signifikant att påve Franciskus åter använder detta i sitt samtal med Scalfari 24 september: ”Jag tror på Gud. Inte på en katolsk Gud. Gud finns men ingen katolsk Gud.”

Om upp- och nedgång i kardinal Joseph L. Bernardins ledarskap av den katolska kyrkan i USA publicerade George Weigel en genomgripande analys i ”First Things” februari 2011:

”Benedikt XVI sysselsatte sig mycket med frågan om samvetet under sin resa till Storbritannien 2010 och saligförklarandet av John Henry Newman. Ytterligare en gång i talet till Roms kuria före jul samma år: ” Samvetet betyder människans kapacitet att känna igen sanningen...”

För övrigt hade också homilian av den dåvarande kardinalen Ratzinger vid Paulus VIs död en hänvisning till samvetet ”som bedöms efter sanningen.” Den publicerades första gången i början av augusti förra året i en särskild utgåva av ”L´Osservatore Romano” med anledning av firandet av att det var femtio år sedan påve Montini valdes.

20131009

Sandro Magister och chiesa.espresso.repubblica.it med benäget tillstånd.

Övers. Didrik Wangel