Två stora verk tillhörande essensen av katolsk kultur har nu kommit åter till bokhandlarna. Och därmed har tabuförklaringen av författaren definivt upphävts. Den fråga han ständigt tar upp är densamma som kärnfrågan i Benedikt XVI:s pontifikat: Hur mycket kan kyrkan förändra sig och hur kan hon förändras?

av Sandro Magister

”Huvudtanken i Amerios verk är att den allvarligaste skada som i våra dagar drabbat västerländskt tänkande, inklusive det katolska, framför allt beror på den allmänt rubbade mentala ordning enligt vilken 'caritas' prioriteras framför 'veritas'. När man kommer in på dylika tankebanor inser man inte att denna omvända ordning även vänder upp och ner på den uppfattning vi bör ha om den Allraheligaste Treenigheten."

Amerio ansåg att just genom att man låter kärleken ta överhanden över Logos – eller att kärleken skiljs åt från sanningen – ligger roten i ”de många variationerna som drabbat den katolska kyrkan under 1900-talet”. I det första och mest krävande av de två verken– ”Iota unum”, som författades mellan åren 1935 och 1985 beskrev han och kritiserade detta förhållande. Det var dessa variationer som gjorde att han ställde sig frågan om inte kyrkan genom att tillåta dem inte hade gjort så att hon blivit något annat än hon egentligen var.

Många av de variationer som analyseras i "Iota unum" – fastän att skildra en enda hade varit nog, det hade varit ett ”jota” (Iota) enligt Matteus evangelium 5:18 (B2000 översätter ”prick”) – var ägnade att få läsaren att inse att en väsentlig förändring har inträtt i kyrkan. Men Amerio analyserar bara, han kommer inte med fördömanden. Som den väl insatte kristne han är, överlåter han bedömandet åt Gud. Och påminner om att "portae inferi non praevalebunt," vilket betyder att om man äger tron, är det en omöjlig tanke att kyrkan skulle förlora sin väg. Det kommer alltid att finnas kontinuitet inom traditionen, även om kyrkan befinner oss mitt i ett turbulentaktigt tillstånd som förmörkar allt och får oss att tro det motsatta.

Det råder ett nära samband mellan de frågor som Amerio ställer i "Iota unum" och de av Benedikt XVI framförda frågorna i sitt tal till den romerska kurian av den 22 december, 2005, vilket tal var en grundläggande uppgörelse med uppfattningen av Andra Vatikankonciliet och hur detta koncilium står i relation med Traditionen.

Det ändrar ingenting i det faktum att kyrkan enligt Amerio befinner sig i ett tillstånd som knappast kan kallas för lugnt och harmoniskt.

I talet hållet den 22 december, 2005, jämförde Benedikt XVI den samtida kyrkan och hennes Babelstorn med de oroliga tiderna under 300-talet strax efter konciliet i Nicaea, som på sin tid beskrevs av den helige Basilios som ”ett sjöslag under en stormig natt”.

I bokens efterskrift, författad av Amerios lojale lärjunge, Enrico Maria Radaelli, jämför denne den nuvarande situationen med den stora schismen, det vill säga de fyrtio åren som föregick konciliet i Konstanz (slutet 1300-talet och början 1400-talet) då kristenheten var utan ledare och saknade ”en säker regel i fråga om tron”, och man var delad mellan två, ja, en tid till och med tre, påvar.

Hur som helst i den nyutgåva som efter alla dessa år nu kommer ut framstår "Iota unum" som ett verk som inte bara är utomordentligt aktuellt utan också ”katolskt på ett konstruktivt sätt”, ett verk i harmoni med kyrkans läroämbete. Det visar Radaelli tydligt och klart i sin efterskrift. Sammanfattningen av efterskriften följer här nedan.

När vi sedan kommer till den andra boken, "Stat veritas", som publicerades av Amerio år 1985, är denna en rak följd av den tidigare. Den jämför den katolska traditionen och dess lära med de ”variationer” som författaren finner i två dokument utgivna under Johannes Paulus II:s pontifikat. Det är det apostoliska brevet "Tertio Millennio Adveniente" av den 10 november1994 och talet hållet vid Collegium Leoninum i Paderborn den 24 juni, 1996.

Att nu de båda verken "Iota unum" och "Stat veritas" åter finns i bokhandlarna ger upprättelse dels åt författaren, och dels till den censurering som dessa Amerios båda utomordentligt viktiga verk under lång tid var utsatta för. I Italien trycktes den första upplagan av "Iota unum" om tre gånger till ett sammanlagt antal av sjutusen kopior, trots att boken består av sjuhundra sidor av krävande läsning. Den har översatts till franska, engelska, spanska, portugisiska, tyska och holländska. Den har nått tiotusentals läsare över hela världen. Men för officiella katolska organismer liksom för kyrkliga myndigheter var boken tabu, liksom den förstås var för motståndarna. Detta var mera ett unikt fall än ett ovanligt fall, och boken blev en hemlig "long seller." Önskemål om boken fortsatte att strömma in efter att den var utsåld.

Det var inte så länge sedan som boken blev av med sin förbudsstämpel. Konferenser, kommentarer, recensioner följer i upphävandets spår. Även tidningarna "La Civiltà Cattolica" och "L'Osservatore Romano" har vaknat upp. I början av 2009, kom den första omtryckningen i Italien. Det var bokförlaget "Fede & Cultura"som stod för den. Men den nyedition av boken som nu företagits av förlaget Lindau tillsammans med den av "Stat veritas" har den ytterligare meriten av att ha redigerats av Amerios störste student och intellektuelle arvtagare, Radaelli. Dennes två omfattande efterskrifter är veritabla essäer och oumbärliga för förståelsen, inte bara av den djupare meningen i de två böckerna utan även av deras bestående relevans.  Lindau ämnar ge ut Amerios "opera omnia" under de nästkommande åren och även här ha Radaelli som redaktör.

Här följer ett litet exempel på efterskriften till "Iota unum", taget ur slutorden.



Hela kyrkan i ett enda litet ”jota”

av Enrico Maria Radaelli


[...] Det sammanfattade omdömet är att Romano Amerio visar sig vara den aktuellaste och mest upplivande tänkaren i vår tid. Med den intellektuella elegans som utmärker allt det han skriver tillkommer i "Iota unum" en mycket konstruktiv katolsk reflektion som fyller ett filosofiskt och teologiskt tomrum där vi tidigare bara kunde finna osäkerhet i fråga om allvarliga frågor.

Han identifierar och beskriver en kris inom kyrkan, en kris som till och med hotar att kväva henne, men visar att så inte behöver vara fallet, den verkar förstöra henne men den har inte gjort det.

Sedan visar han tydligt på den ursprungliga anledningen till denna kris som är ett antropologiskt, ja till och med metafysiskt paradigmskifte.

Slutligen räknar han upp de logiska verktyg (verktyg som ges oss av Logos) som är nödvändiga och tillräckliga (på ett sätt som är så svårt att det gränsar till hjältemod att klara av det, men dock möjligt) för att övervinna denna kris.

Och Amerio gör detta genom att utveckla ”en modell för kontinuitet” med Traditionen, vilken består av en ordnad och därför fullständig lydnad mot påven, av intim uppfyllelse av trons omedelbara lag. Det sistnämnda är något som tillåter oss att helt och fullt förstå Benedikt XVI när han talade om ”kontinuitetens hermeneutik” i sitt tal den romerska kurian av den 22 december 2005, för att möjliggöra ett fast avstamp på förnuftets stig, det vill säga på vägen som leder till frälsning, eller på kyrkans väg som är vägen till det verkliga livet.

Romano Amerio var kritiker, ja, det är sant, men han var inte någon som ville bryta med allt det nuvarande. Amerios alldeles egna ”modell för kontinuitet” väntar bara på att äntligen bli erkänd, eller snarare, att slutligen bli uppskattad. Vem vet: kanske till och med att följas, för Gudsstatens allmänna goda (det teoretiska såväl som det praktiska, det filosofiska såväl som det etiska, läromässiga såväl som det liturgiska), med all den enkelhet och mod som detta kräver.  

Om det var genom att ta till ambivalens och motsättningar denna antropologiska revolution som ledde till de mest innehållslösa fantasier kom till stånd, då kommer en sundare antropologisk revolution som riktar sig till Verkligheten, att bli så mycket mera verkningsfull. Det är ju så mycket lättare att vara enkel än att vara mångsidig.

__________


Böckerna:

Romano Amerio, "Iota unum. Studio delle variazioni della Chiesa cattolica nel secolo XX", redigerad av Enrico Maria Radaelli, förord av kardinal Darío Castrillón Hoyos, Lindau, Turin, 2009.

Romano Amerio, "Stat veritas. Séguito a Iota unum",redigerad ay Enrico Maria Radaelli, Lindau, Torino, 2009.

"Iota unum" finns också på engelska:

Romano Amerio, "Iota unum. A Study of Changes in the Catholic Church in the Twentieth Century", Sarto House, Kansas City, MO, 1996.

__________


Tidigare artiklar i www.chiesa om Romano Amerio (några finns även i Katolsk Observatör):

> A Great Reunion: Romano Amerio and the Changes in the Catholic Church (15.11.2007)

> “La Civiltà Cattolica” Breaks the Silence – On Romano Amerio (23.4.2007)

>Inte längre tabubelagd:
Även Romano Amerio är “en sann Kristen” (6.2.2006)

> A Philosopher, a Mystic, and a Theologian Sound an Alarm for the Church (7.2.2005)

__________


Om Enrico Maria Radaelli, Amerios lärjunge och om hans bok "Ingresso alla bellezza":

>Låt alla komma till den himmelska teatern! Med en teolog som guide (15.2.2008)

__________


Det har även nyligen utgivits två andra böcker som behandlar utifrån en traditionell synpunkt frågan om den katolska kyrkans ”variationer” under och efter Andra Vatikankonciliet.

Den första är en italiensk översättning av ett verk utgivet i USA, författat av den berömde katolske filosofen Ralph McInerny, tillhörande den thomistiska skolan, professor vid Notre Dame-universitetet och medlem av den påvliga Thomas av Aquino-akademin:

Ralph McInerny, "Vaticano II. Che cosa è andato storto?", Fede & Cultura, Verona, 2009.

Författaren till den andra boken är monsignore Brunero Gherardini, 84, tidigare dekan vid det påvliga Lateran-universitetets teologiska fakultet och direktör för tidskriften "Divinitas." Denna bok innehåller två entusiastiska förord, ett författat av biskopen av Albenga, Mario Oliveri, och det andra skrivet av ärkebiskopen av Colombo, Sri Lanka, Albert Malcolm Ranjith, vilken fram till nyligen innehade posten som sekreterare vid Vatikanens kongregation för gudstjänstlivet.

Författaren hävdar här att i Andra Vatikankonciliets icke-ofelbara dokument finner vi tillfälliga brott med Traditionen. Han avslutar med att be Benedikt XVI att återställa den äkta läran:

Brunero Gherardini, "Concilio Ecumenico Vaticano II. Un discorso da fare", Casa Mariana Editrice, Frigento (Avellino), 2009.

__________