av biskop Anthony Fisher OP

---

Det finns en dam i min bil.  Från instrumentbrädan dirigerar hon  mig till vilken väg jag bör ta i livet. ”Om tre kilometer, sväng till vänster”, befaller hon. ”Sväng tillbaka”, ber hon. ”Strax på din högra sida har du nått din destination”, råder hon. Det är naturligtvis en GPS och jag skulle inte klara mig utan hennes lugna röst som säger mig vart jag ska köra. Ibland kan hon ha fel på grund av mekaniska problem eller felaktig information, särskilt vid omläggning av vägarna. Ibland bortser jag från henne eller stänger av. Men jag brukar lyda och jag har kommit på att när jag inte gör det, på grund av ouppmärksamhet eller att jag tror att jag vet bättre, så ångrar jag mig vanligtvis efteråt.

På många sätt verkar samvetet kunna fungera som min GPS så vi kan kalla henne Conscientia. Fastän jag vill argumentera att samvetet i de flesta avseenden inte liknar en GPS tänker många att det är precis vad samvetet är. En slags änglalik röst som skiljer sig från vårt eget resonerande, som på något sätt kommer utifrån även om vi hör den inne i vårt huvud eller vårt hjärta. I allmänhet är den trovärdig, men vi måste ändå bestämma oss för att lyda eller inte. Kardinal Newman, ”vars liv och verk skulle kunna kallas en enda stor kommentar till frågan om samvetet” (1), skulle kanske ha uppmuntrat en sådan uppfattning när han kallade samvetet – i bästa fall – en Guds budbärare, ”den ursprungliga Kristi Ställföreträdare” (2).  Newmans inflytande vid Andra Vatikankonciliet bevisas med citerandet av denna text i konciliets katekes (3) och i konciliets poetiska beskrivning av Guds ”röst”, som ger ett eko i den mänskliga personens djup, heliga rum eller kärna.

I djupet av sitt samvete upptäcker människan en lag, som hon inte ger sig själv, en lag som hon dock är förpliktad att lyda. Dess röst manar henne ständigt att älska och göra det goda och undvika det onda, och den ljuder, när så är nödvändigt, i hennes hjärtas inre och säger: Gör detta! Låt bli detta! Människan har sålunda en lag, som av Gud är inskriven i hennes hjärta, och det hör hennes värdighet till att lyda denna lag, som också en gång skall döma henne. Samvetet är människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd. (4)

Hur man än ska förstå dessa stycken betyder de tydligen inte att samvetet är en gudomlig eller djävulsk röst som tränger sig in i vårt normala förnuftsmässiga resonemang och befaller eller klagar och som fungerar som en rival till vårt eget moraliska tänkande. Om det uppfattar sådana röster och lyssnar på dem bör vi förmodligen beställa tid hos läkare eller exorcist! Om samvetet verkligen skulle vara en röst som kommer utanför vårt förnuftiga tänkande skulle det inte ha någon roll att spela i filosofisk etik och i moralteologin skulle det finnas utrymme för någon form av dubbel sanning; mitt rent mänskliga praktiska förnuft säger till mig att göra det ena och min gudomliga röst skulle säga till mig att inte göra det utan ett annat. (5)

Mycket av kristen moralteologi hamnade efter högskolastiken precis i en sådan återvändsgränd under inflytande av Ockhams voluntarism. I det resonemanget var den mänskliga viljan en fullständigt självständig kraft, helt obegränsad och fri.   Dess inrättande i ett sammanhang kom inte till genom praktiskt förnuftigt tänkande eller av intellektet som styrde det inifrån utan genom en lag, en yttre princip som tvang det och begränsade det. Också här ändrades radikalt tanken på en lag. När S:t Thomas av Aquino uppfattade lagen som förnuftets ordning, det vill säga, förnuftets egen inre upplysning och ledande av viljan, framstår den i Ockhams schema som en omotiverad och godtycklig balansering av viljan. Lydnad ersätter sålunda klokhet som den främsta kardinaldygden. Dygderna själva, som av Aquino uppfattades som egenskaper utöver det normala eller krafter som  upplyste och fostrade lidelserna inifrån, nedvärderas. De utövar nu en negativ funktion som förtrycker lidelserna och håller dem utanför viljans område i dess lydnad mot lagen. (7)

Olika tankeinriktningar - från eftergivenhet till oeftergivlighet, sannolikhetstänkande till gränsfallstänkande och rimlighetsantaganden - ledde till olika tolkningar och olika fall, men+ snart lagen som skulle tillämpas på ett särskilt fall blev känd tänkte man att inget annat kunde göras än att anpassa sig. Magisterium blev en satellitkompass och samvetets roll var att höra, tolka och lyda denna utifrån kommande lag.

Många teologer och herdar i dag är arvtagare till detta. För en del är lösningen på samtidens kris i moralisk auktoritet  att ropa på underkastelse till satellitkompassen  Magisterium (läroämbetet). Moraliska skattejurister å andra sidan försöker hitta vägar runt satelliten eller sätt att ”segla så nära vinden som möjligt” utan att i praktiken bryta den moraliska lagen. De frågar: hur långt kan man gå? Hur mycket kan man komma undan med innan det blir allvarligt syndfullt? Kan man gå med på abort eller embryoförsök eller eutanasi i någon begränsad omfattning utan att bryta mot lagen eller omdefiniera  abort eller embryoförsök som något annat och därigenom undvika  lagen? Vad båda sätten har gemensamt är en syn på magisterium som en röst utanför samvetet som befaller saker som samvetet inte på naturligt sätt är inriktat på; om samvetet inte kan finna ett kryphål förbi sådana uppmaningar måste det helt enkelt ge vika för lagstiftaren eller vara olydig och ta konsekvenserna.

Freuds syn på samvetet som en psykisk polisperson, den inre kvarstoden av barndomens auktoritetspersoner, och Nietsches syn på samvetet som en social polisperson som ett kontrollerande samhällets konstruktion, ett slags internt krig mellan samvetet som en främmande lagröst och den handlandes frihet att inte lyda. Upplysningsliberalism och existensialismen förstärkte på samma sätt det fria rättssubjektets roll – nu inte längre+ om i förhållande till institutioner som Kyrkan, men också med tanke på staten, +men också mellan Gud och naturen. Därför varnade Newman så tidigt som 1875 att samvetets idé snabbt utvecklade sig till en ”engelsmans nedärvda rätt att vara sin egen herre i allt”. Uppenbarelsen, traditionen, gemenskapen, till och med förnuftet självt, sågs mer och mer som rivaler med egen handelsfrihet. I stället för att upplärd av ett gott förnuft +renat genom Kyrkans undervisning, handlade nu samvetet om det personliga valet mot alla inskränkningar. I moderniteten har självstyret alltid överhanden, moral är blott ett maktspel och de som gör något är konsumenter på den fria marknaden.

Under 1960-talet hade samvetet blivit en slags stark känsla, intuition eller ärliga åsikter - Allan Bloom kallade det en för alla ändamål ogrundad grund för moralisk beslutsamhet, tillräckligt i sin minsta tankeverksamhet för att underkänna alla andra skyldigheter eller lojaliteter” (9). Att hänvisa till samvetet var liktydigt med att utesluta all vidare diskussion och att kräva immunitet mot alla verkliga argument eller morallagen. I katolska kretsar ”flyttades tyngdpunkten i moralteologin genom en viss allergisk motvilja bort från lagen i riktning mot personlig frihet, individen och samvetet” (10). ”Följ samvetet” kom att bli koden för att följa personliga preferenser eller resonemang som ställde sig över eller emot Kristi och Kyrkans undervisning i frågor om sexualitet, bioetik, omgifte och tillträde till eukaristin (11). ”Här blev ens samvete, förankrat i ett äkta och ursprungligt samvete den högsta domstolen (12)” – och det var ofelbart. Samvetets primat, för traditionen okänt, innebar i allmänhet ifrågasättande av Kyrkan och inte av tidsandan eller den omgivande kulturen (13). Ett sofistikerat samvete avlade omdömen i samklang med New York Times snarare än med Osservatore Romano.

Så sent som 1993 kunde påven Johannes Paulus II sammanfatta den ”återvändsgränd”, i vilken tanken på samvetet hamnat i Västerlandet:

Det enskilda samvetet tillerkänns status som det moraliska omdömets högsta instans som tillhandahåller kategoriska och ofelbara beslut om gott och ont. Till påståendet att man har en skyldighet att följa sitt samvete läggs felaktigt påståendet  att ens eget moraliska avgörande är riktigt endast om det är rotat i samvetet. Men på det sättet försvinner det ofrånkomliga sanningskravet och överlåter sin plats till ett uppriktighetskriterium, äktheten och  att ”vara i frid med sig själv”, i så hög grad att en del människor har kommit att  anta en radikalt subjektiv uppfattning om moraliskt omdömesförmåga.(14)

Som påven förklarade är detta inte den kristna förståelsen av ett kristet samvete alls. Det är snarare, som hans medarbetare och eventuelle efterträdare observerade, ”en kappa  som kastats över den mänskliga subjektiviteten som gör det möjligt att bortse från verklighetens kopplingspedaler och att gömma sig undan  för den.” (15)

Hela föredraget kan läsas på Sankt Franciskus församlings artikelarkiv.

Fotnot:
Biskop Anthony Fisher OP höll detta föredrag om auktoritetskrisen I katolsk morallära i januari 2007 inför den Påvliga Akademin för Livet med titeln ”Det kristna samvetet som stöd för rätten till liv”. Fotnoterna som anges i parentes är källhänvisningar och kan erhållas från goran.faldt@tele2.se men då inte i svensk översättning.

Svensk översättning: Göran Fäldt.

Biskop Fisher är medarbetare vid Johannes Paulus II Institutet för Äktenskap och Familj, Sidney, Australien. Han är född 1960, medlem av Australiska Biskopskonferensens Kommission för lära och moral och den Påvliga Akademin för Livet.