(Återläsning av muslimernas reaktion på den helige fader Benedikts XVI:s tal)

Fader Samih Raad
(Doktor i filosofi, islamiska och arabiska studier,
bosatt i Frankrike)

Tisdagen den 12 september 2006 höll teologen, påve Benedikt XVI, en högt flygande reflektion över förhållandet mellan tro och förnuft framför universitetsstuderande i Regensburg. Han berättade hur han, genom egen erfarenhet 1959, vid universitet i Rom tillsammans med kolleger från olika fakulteter fann hur viktigt det var att på rätt sätt använda förnuftet och hur de bemödat sig att visa att tron och förnuftet stöder varandra.

Påven berättade vidare att dessa minnen uppväcktes när han nyligen läste en dialog om kristendom och islam och om deras respektive grundsanningar. Det handlar om ett samtal mellan den bildade byzantinske kejsaren Manuel II paleolog och en lärd iranier i vinterlägret i Ankara 1391. Detta samtal publicerades av min gamla professor Adel Théodore Khoury (libanes och professor i Münster ).

Vid detta tillfälle citerade den helige Fadern den sjunde dialogen. Det är detta citat som har framkallat muslimernas reaktion, ty i deras ögon hade påven rört vid det ”heliga” och orörbara i islam.

För den vetenskapliga noggrannhetens skull återger jag här de paragrafer där muslimerna känt sig träffade.

Texten säger:

I den av professor Khoury utgivna sjunde samtalsrundan (διάλεξις , dialexis – ”kontrovers”) kommer kejsaren in på ämnet jihad, det heliga kriget. Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ”Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter”. Det är en av de tidiga surorna, från den tiden då, enligt vad några specialister anser, Muhammed själv ännu var maktlös och hotad. Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget. Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ”skriftens folk” och ”de otrogna”, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”[3].

Kejsaren motiverar sedan ingående, efter att han så grovt hade angripit sin samtalspartner, varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld. Detta står i motsats till Guds väsen och till själens väsen.

”Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, inte ”σὺν λόγω, syn-logo” (”med Logos”), det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…”[4].

Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen [5]. Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets [6]. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar [7].

***

Jag har redan studerat denna dialog, på arabiska, med muslimska kolleger på universitetet vid en kurs som handlade om historiska islamiska-kristna efterforskningar. Jag minns mycket väl att mina muslimska kolleger betraktade denna text som vilken annan text som helst.

Hur som helst! På grund av detta citat har vanliga muslimer och några med högre befattningar känt sig kränkta av detta tal. A andra sidan har också vi kristna känt oss illa till mods på grund av deras verbala eller fysiskt våldsamma reaktioner!

Trots detta har hoppet om dialog och frid inte lämnat oss!

Gemensamt lidande:

Kristna, muslimer, alla som söker fred, alla som vill ha en dialog, alla människor har tagit till sig problemet. Lidandet är en gemensam sak för oss alla. Jag skulle vilja nämna några:

• Citatet i denna text, eller hur man tolkat detta citat har framkallat smärta hos en majoritet av våra muslimska bröder.
• Något som ofta upprepats är att en majoritet av läsarna har inte läst hela texten.
• Dessutom har denna smärta och denna oförståelse även smärtat den helige Fadern och de kristna. Påven personligen och många av Kyrkans ledare har gett uttryck för detta i många tal.
• Vissa muslimers reaktioner har varit ofta återkommande och ibland inte kontrollerade. De har orsakat moraliska problem för de kristna och för vissa muslimer.
• Dessa lidanden uppenbarar en brinnande och stor längtan hos alla: den ömsesidiga saknaden av förståelse. Alla ansträngningar som Kyrkan har gjort, under och efter Vatikankonciliet II har trots allt ännu inte gjort det möjligt för Kyrkan att inom sig låta växa fram större medvetenhet och bättre förståelse för islam och för muslimerna. Å andra sidan finner vi inget officiellt försök hos muslimerna att förstå vare sig kristendom eller de kristna, inte heller hur de kristna idag förstår islam eller muslimerna. Alla de försök som finns, är personliga initiativ, och jag tillåter mig att säga att de inte är särskilt fruktbara för närvarande. Det är mycket smärtsamt!
• Vi kan inte finna någon som kan bära ansvaret för vissa muslimers våldsamma reaktioner.
• Å ena sidan har vissa politiska eliters utsago och deras lättillgängliga förslag och å andra sidan folkets skrik utan ände på gatorna som om de förberedde sig för krig, framkallat stor smärta hos oss!

Trots att påven framfört sin sorg till muslimerna, då han förklarade sig vara ”verkligt ledsen” över den våg av indignation som blev följden av ett av hans citat om islam och våld, texter som ”inte på något sätt” uttrycker hans personliga åsikt, har vi hitintills inte fått annat än krav på ursäkter! Vi tror trots allt att det räcker med påvens ursäkter!

Förhoppningarna vi bär på:

Trots allt detta lidande tror vi att vi kan ta oss igenom denna icke-dialog, denna återvändsgränd och att vi kan dra en väg mot livet och ljuset.

• Publicera en officiell översättning av detta tal med tydliga förklaringar, på språk som förstås av muslimerna och utan tvetydigheter.
• Kyrkans oföränderliga svar är den interreligiösa dialogen, och speciellt med muslimerna. Det är livsviktigt för vår värld. Vid konciliet Vatikan II har Kyrkan förklarat i en Dogmatisk Konstitution ’Lumen Gentium’ ”om Kyrkan” (nr 16): ” Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen."

Än en gång har Kyrkan bekräftat denna undervisning i Nostra Aetate, ’Kyrkan och de icke-kristna religionerna’ (nr 3) och påminner att den ”med högaktning betraktar även muslimerna, som tillber den ende Guden, den levande och i sig varande, den barmhärtige och allsmäktige, himmelens och jordens Skapare, den som har talat till människorna” och att hon är trogen denna undervisning.

• De religiösa ledarna, både muslimer och kristna, är på nytt förpliktade att inte bara säga nej till de historiska konflikterna utan att också skapa en andlig miljö för en verklig dialog.
• Med utgångspunkt från detta påstående säger vi att det inte finns ett ”civilisationskrig”, utan det finns ett ’krig mot civilisationen’, därför att vi tror att vi aldrig kommer att finna en civilisation som skapar krig, utan däremot den sanna civilisationen är den som skapar fred och rättvisa.
• Det är nödvändigt att Kyrkan i våra dagar på nytt försäkrar att hon står på världsrättvisans sida.
• Det är också nödvändigt att muslimerna blir medvetna om att, i Väst, är religionen och Staten verkligt åtskilda och att alla konstitutioner i Europa är konfessionslösa.
• Det är också nödvändigt att de civila och politiska ledarna samt medierna är medvetna om sitt ansvar att lära människorna att föra en dialog och att förstå varandra.
• Det är mycket brådskande att den muslimska världen skapar vetenskapliga institutioner för att förstå kristendomen och vår tids kristna så att de inte förblir fastlåsta i historien eller i Koranens teologi om kristendom.
• Å andra sidan, med tanke på gångna tiders tecken, är Kyrkan kallad att fördjupa de muslimska och arabiska studierna i sina universitet, i synnerhet de antropologiska och sociologiska studierna. Ty man har upptäckt att de dogmatiska studierna, som jämförande teologi eller apologetik inte räcker till för att skapa en gynnsam förståelse för islam och muslimska samhällen.

Perspektiv:

Det tycks mig som om ”vandringen” mot den internationella förståelsen och freden inte är långt borta. Det som har blivit uppenbart under dessa senaste krisdagar, trots att krisen skapade mycket lidande och ibland våld, är en intensiv önskan om rättvisa … det är lidandet som för till uppståndelsen.

Kyrkan är medveten om, idag mer än förr, att vi kan skapa fred tillsammans med muslimerna som ”tillber med oss den ende Guden” och tillsammans med alla människor av god vilja.

Kyrkan förblir alltid trogen Jesus Kristus som är ”den sanna Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6) och Pingstens Ande (Apg 2) som är närvarande och verksam nu och som kan leda oss mot den sanna förståelsen.

(Översättning från franska av Yvonne Liljefors)